Läste just en mycket fascinerande krönika i Axess skriven av Tanja Bergkvist med rubriken DNA-musik nästa trend? Bergkvist berättar att hon för några år sedan:

läste en artikel där det beskrevs hur man spelar upp en risplantas DNA (eller om det var majs) genom att tilldela de olika kvävebasparen A, C, T och G (som är byggstenarna i DNA-molekylen) olika noter, och att resultatet starkt påminde om klassisk musik och upplevdes som mycket behagligt.

Nu har tydligen dessa strävanden utvecklats till tvärvetenskapliga projekt där biologer, genetiker, tonsättare och programmerare börjat försöka göra DNA-musik av mänskliga proteiner. Enligt Bergkvist utgår t.ex. ett forskarlag i Texas från de 20 aminosyror som bygger upp proteinerna i människokroppen och ger varje aminosyra en egen ton.

Man skulle kunna bortförklara de häpnadsväckande resultaten med att tonerna tilldelas godtyckligt, men så är det inte, utan man går efter egenskaper som skapar en inbördes relation mellan aminosyrorna. Forskarna har i detta fall gått efter vattenlöslighet – ju mer vattenlöslig aminosyran är desto högre upp på tonskalan hamnar den, och instrumentationen avgörs av hur aminosyrorna ligger i det aktuella proteinet.

Bergkvist konstaterar så att ”forskarna fann att medan flera av kroppens proteiner ger glada, harmoniska eller lugna melodier så skär hiv-virusets DNA i öronen.” Och så ställer hon frågan: ”Kan det vara så att hälsa är harmoni medan sjukdom är missljud?”

Bergkvist låter sedan denna fråga hänga kvar i luften medan hon avslutar krönikan med spekulationen att vi inom en snar framtid ”förhoppningsvis har möjlighet att beställa hem vår egen personliga DNA-musik, med en orkester bestående av alla våra organ – ganska fantastiskt.”

En för mig mycket mer attraktiv och intressant spekulation är att dessa lekfulla DNA-musikövningar skall utvecklas till en kunskap som har potential att bota sjukdomstillstånd med lämpligt avpassade ljud. För närvarande dominerar ju en mycket grov läkekonst där kemikalier och kirugiskt karvande skall ge bot. Den passar förstås utmärkt till den typ av reduktionistisk materialism som har vår moderna tid i ett filosofiskt järngrepp. Men tiderna ändras förhoppningsvis därvidlag så att vi kan öpppna oss för verkligheten att den uttömmande sanningen om människan inte är att hon är en slumpmässigt ihopkommen materiekombination med tämligen kortvarigt överlevnadsvärde i den i grunden meningsbefriade evolutionen utan att hon – om tillvaron ses ur ljudperspektiv – mer är som ett ackord i den kosmiska symfonin. Min intuition föder i varje fall visionen av att de gryende kunskaperna om ljudets makt så småningom skall kunna leda till att ”kroppsinstrumenten” som ingår i ”kroppsorkestern” kan stämmas så att sjukdomstillstånd korrigeras och/eller förhindras.

Länkar om DNA & protein musik finns här.

Uppdatering 3 juli: Enligt en artikel i SvD – Kollisioner på partikelnivå skapar gudomlig musik – är man åtminstone delvis inne på ett besläktat spår när man vid CERN roar sig med omvandla partikelkollisioner till musik. Lyssna kan man göra här.
——————————————
Andra bloggare om Axess, Tanja Bergkvist, DNA-musik, musik, läkekonst, materialism, reduktionism, medicin, ljud, hälsa, gener, Cern, Higgs partikeln, partikelkollisioner

Efter några stressiga dagar har jag börjat läsa ifatt gamla nummer av Svenska Dagbladet, och jag fäste mig då först vid söndagens understreckare Långt liv i hälsa uråldrig dröm av professor emeritus i genetik Marianne Rasmuson. En på många sätt fascinerande artikel om åldrandets biologiska mekanismer. Men som de flesta artiklar av denna typ drar den också en lans för den reduktionistiska materialism som många vetenskapsmän är talesmän för utan att verka närmare reflektera över att just denna filosofi är en av många möjliga hållningar till livet och inte alls en hållning som är en nödvändig konsekvens av ett naturvetenskapligt förhållningssätt.

Rasmuson påpekar nämligen som om det vore den självklaraste och mest empiriskt belagda sak i världen att ”sist och slutligen är vi ju alla bara ett slags transportörer av gener i evolutionens evighetsperspektiv”. En utsaga som formligen ångar av allmängiltiga metafysiska anspråk på att utöver detta finns inte mycket att säga om vad människan sist och slutligen är.

Inför detta enligt min mening ogrundade anspråk tänker jag på en skämtteckning som jag såg för några år sedan. Den föreställde ett äldre par på väg hem från mataffären med var sin kasse. Och mannen säger plötsligt: ”Ja du, Kerstin lilla, egentligen är vi bara små flugskitar i kosmos” varvid Kerstin replikerar: ”Tala du för dig själv, Gunnar”.

Min poäng är alltså att om Marianne Rasmuson vill uttrycka diverse metafysiska spekulationer om hur tillvaron ytterst sett är beskaffad så står det henne naturligtvis fritt, men jag tycker att hon och hennes naturvetenskapliga gelikar får tala för sig själva som Gunnar i den just refererade skämtteckningen. Jag tycker alltså att man inom forskarvärlden helt enkelt bör sluta med sitt försåtliga sammanblandande av empiriska fakta och privata och kanske för tillfället populära metafysiska förklaringar av tillvarons natur som i kraft av denna sammanblandning får en air av empirisk sanning över sig.

Utöver detta vill jag bara säga att artikeln bygger på den som ett faktum betraktade tron (eller förgivettagandet) att döden är en orsak av olika biologiska sönderfallsprocesser på cell- och molekylnivå. Denna syn på döden är förstås en konsekvens av tron att livet också skapas av biologiska processer. Men vad vet vi om det egentligen. Liv kanske bara finns, och så uttrycker det sig genom biologiska processer när det är möjligt. Och i så fall kan man vända på kuttingen och tro att det biologiska sönderfallet är en verkan av de processer som avslutas med att kroppen dör. Att den kroppsliga döden innebär att det liv och den energi som kroppen en gång gav uttryck för faktiskt drar sig tillbaka av en aller annan anledning.

Detta sistnämnda synsätt betraktas förstås som en orimlig och flummig spekulation av de flesta i vår tid som vant sig vid att de orimliga och flummiga spekulationer som vetenskapen gjort till sina och iklätt falsk faktastatus däremot är något att verkligen hålla sig till när det gäller synen på frågorna om livet, döden och meningen.
———————————
Andra bloggare om åldrande, liv, död, gener, metafysik, materialism

I mitt senaste nyhetsbrev (publicerat 2008-01-26) har huvudartikeln titeln Genernas makt – reflektioner efter läsning av Bruce Liptons bok The Biology of Belief. Mina entusiastiska utläggningar om denna bok, som på ett mycket lättförståeligt men skarpsynt sätt underminerar grundpelarna för tron på den genfixerade materialistiska reduktionism som styr mycket av vårt tänkande kring människan och hennes sjukdomar, avslutas med följande förhoppning: ”Det är ju ingen hemlighet för mina nyhetsbrevsläsare att jag hoppas och tror att väldet för vår nuvarande övergripande sekulariserat materialistiska ekonomisk-politiska vision skall vara på väg mot och mycket nära sitt slut. Och därför hoppas jag avslutningsvis att Bruce Liptons bok snabbt skall hitta en svensk förläggare så att den får en möjlighet att även inom vårt språkområde lämna sitt bidrag till undermineringen av den tankemässiga blockering som får oss att söka självdestruktiva svar på våra omfattande problem på strängt taget alla livets områden i tron att vi är på rätt väg därför att vi så kloka, moderna och rationella.”

Den del av förhoppningen som gäller att Bruce Liptons bok skall snabbt hitta en förläggare har glädjande nog redan blivit verklighet. Sorena AB har just gett ut Liptons bok under titeln Tro, dogmer och biologi.
———————————
Andra bloggare om genetik, epigenetik, gener, materialism, reduktionism

Enligt en saklig artikel i SvD skall tydligen allmänheten erbjudas att köpa kartläggning av sina gener. I USA har det redan börjat och i Sverige ligger ett företag i startgroparna för att erbjuda sina tjänster för c:a 3000 kronor. En av rådgivarna till det svenska projektet, docenten i molekylär medicin Johan Björkegren, ser kartläggandet som ”ett fantastiskt hjälpmedel i folkhälsoarbetet. När människor får veta om sin ärftliga riskprofil ökar deras motivation för att sköta sin hälsa”. Medan en kritiker som professor Jan Wahlström anser att det hela handlar om ”lurendrejeri. Det finns ingen vettig information att ge”.

För min egen del förbryllas jag av det rådande gendillet. Och härom veckan läste jag en fascinerande bok om på vilken utomordentligt svag grund tesen om genernas makt vilar. Den är skriven av Bruce Lipton och har titeln The Biology of Belief. I mitt senaste nyhetsbrev har jag skrivit en längre betraktelse över denna bok som jag gett titeln Genernas makt.

———————————-
Andra bloggare om gentest, gener, reduktionism