BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

fredrik reinfeldt

Förtroendet för Juholt

Har just läst ett par artiklar som gör stort nummer av att en Sifo-undersökning visar att Håkan Juholt inte på långa vägar kan mäta sig med Fredrik Reinfeldt i förtroende. Ja han ligger t.o.m. sämre till än Mona Sahlin. I SvD är det statsvetaren Peter Esaiasson som förklarar att Juholt redan missat chansen att göra ett gott intryck. Och i Aftonbladet är det Lena Mellin som tycker att Juholts start är usel.

På mig har Håkan Juholt däremot gjort ett mycket gott första intryck. Men det skulle han inte ha gjort om jag hade nöjt mig med att bilda min uppfattning på grundval av kommentarer i media. Mitt intryck är nämligen att de flesta mediekommentatorer som jag lagt märke till försöker indirekt framställa sig som briljanta strateger som önskar socialdemokraterna stora framgångar, och att de i denna sin egenskap omedelbart har förstått att sannolikheten för att Håkan Juholt kommer att misslyckas är stor. Bilden som målas upp är att detta är en revanschsugen och makthungrig lantis med en nostalgisk längtan efter tider som aldrig kommer åter. En man som i stället för att göra det enda rätta, dvs. förnya partiet i moderat riktning, börjar prata om rättvisa och solidaritet är rimligen körd. Nu är det rutavdrag, jobbskatteavdrag och individualism som gäller. Och dessutom kommer summan av hans nostalgitripp säkert att bara bli statligt förmynderi och ökad skatt. Och dessutom har han en särbo som riskerar stjäla matsilvret på nobelfesten (om man vågar bjuda henne). Vem kan lita på en sådan man?

Om någon blev populär efter en sådan kampanj vore det minst sagt sensationellt.

Själv har jag skapat mitt positiva intryck av Juholt genom att bl.a. se hans tal på socialdemokraternas kongress (ja jag var inte där, och jag är heller inte partimedlem ifall någon nu tror det) och ett tal som han höll när han som nyvald partiledare besökte LO. Men de flesta som har fått frågan om vilket förtroende de har för olika partiledare har säkert inte studerat saken lika ingående som jag. Utan de har med all sannolikhet bara tagit del av lite mediekommentarer. Och då återstår ju bilden av en makthungrig och impulsiv bakåtsträvare med en opålitlig särbo.

Samtidigt kan det naturligtvis gå åt skogen med sossarnas försök att vinna opinionen för den politik som de önskar driva under Juholts ledning. Men det kommer också så här inledningsvis att erbjudas många tillfällen till förhastade slutsatser. Jag tycker i varje fall att det skall bli mycket intressant att följa Juholts försök att bryta den moderatstyrda utvecklingen av Sverige mot ett hårt, segregerat och ekonomiskt allt ojämlikare marknadssamhälle.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

En senkommen valanalys

Har efter en upptagen höst till sist samlat mig till en analys av varför det gick som det gick i valet. Jag publicerade den häromdagen i mitt senaste nyhetsbrev. Uppmuntrad av uppskattande omdömen om mina funderingar som ”Suverän valanalys! Slår allt jag läst i ämnet med hästlängder.” tänkte jag att ett blogginlägg skulle kunna bidra lite till spridningen. Huvudartikeln i nyhetysbrevet har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys.

AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

——-
Andra bloggare om , , , , ,

Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!

Det sanna ansiktet

Att Lena Andersson har ett skarpt intellekt är uppenbart. Det leder henne visserligen fel när hon sysslar med andliga ting. Dessa greppar hon på ett så fyrkantigt sätt att hon har en tendens att missa själv poängen. Något som blev särskilt tydligt när hon stormade in på den nationella scenen genom sitt sommarprogram om Jesus där hon sig själv ovetandes visade på sanningen i Vladimir Prelogs utsaga att ”logik är konsten att ta fel med tillförsikt”.

I sin nya gärning som skribent på DN håller hon sig dock oftast till ämnen som passar hennes tankeläggning. Och nu har hon enligt min mening skrivit sin bästa kolumn hittills. Under rubriken Moderat manipulation gör hon en skoningslös och samtidigt nyanserad analys av av vad som finns bakom den förledande retoriken om arbetslinjen och behovet att minska utanförskapet. Att det helt enkelt handlar om att sänka skatten och därmed minska statens möjligheter att ge stöd till dem som behöver hjälp.

Hon ser alltså tydligt att oavsett retorisk drapering så har i synnerhet Moderaterna en ideologisk fixering vid idén att det bästa samhället skapas om den ekonomiska egennyttan får så fritt spelrum som möjligt. Och därför kunde de också i regeringsställning konstruera ett sjukförsäkringssystem där de på grund av hjärtats blindhet inte kunde förutse att det skulle vid strikt juridisk och tjänstemannamässig tillämpning leda till att t.ex. svårt cancersjuka i stället för att vara sjukskrivna skulle på vägen mot försörjning genom socialbidrag tvingas resa sig från sjukbädden och ibland kanske t.o.m. från dödsbädden för att söka jobb som i dessa tider av hög arbetslöshet med all sannolikhet inte finns.

Detta ytterligt oempatiska ”lagstiftningsmisstag” har fått omedelbara konsekvenser i partisympatierna. Sedan återstår att se om det kostar Alliansen makten i det kommande valet. Minnet är dessvärre kort och Fredrik Reinfeldt är mycket skicklig i TV-debatter.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Billigt argument

Enligt SvD anser Fredrik Reinfeldt att förra socialdemokratiska statsrådet Ylva Johansson genom att utnyttja avdrag för hushållsnära tjänster visar att hon inte tror på sina egna argument. Varför sänker sig statsministern till en sådan låg argumentationsnivå? Eller menar han i konsekvensens namn att politiker för att undvika kritik mot principlöshet inte skall leva efter Sveriges lagar och bestämmelser om dessa avviker från det egna partiprogrammet. Går verkligen sådana här billiga argument hem?
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Reinfeldt och Obama

Jag har aldrig blivit riktigt klok på Fredrik Reinfeldt. Är den mannen äkta vara, eller är han ett slags postmodernt tom projektionsskärm där var och en kan se vad de själva vill. Själv har jag länge känt mig inför Reinfeldt som när jag lyssnar på rapparen Eminem som i sin största hit ständigt upprepar ”will the real Slim Shady stand up”, alltså ”will the real Fredrik Reinfeldt stand up”.

Visst visade Reinfeldt skicklighet och framsynthet under alliansbygget, och i valrörelsen stångade Göran Persson sin panna blodig mot en som det verkade varm och trygg representant inte bara för nya moderater utan för ett nytt sätt att göra politik, för ett nytt ledarskap. Men så började regerandet och därmed problemen. Vilken ”Slim Shady” det var som skötte ministerrekryteringarna kan man ju undra, och när Reinfeldt skulle förklara sin politik var debattören med den trygga utstrålningen som bortblåst. Nu framträdde i stället en till synes handsvettig byråkrat som talade invecklat och abstrakt bisatsspråk som om han försvarade sig mot insyn eller dolde något som inte tålde dagens ljus.

Sekunderad av en finansminister som inte känns som en politiker utan som en forskningsledare för ett fullskaligt nationalekonomiskt experiment med landet Sverige som försöksobjekt och en arbetsmarknadsminister som likt en parodi på Bosse Ringholm under Ahleniusaffären mekaniskt upprepade att han genomförde den politik som alliansen hade vunnit valet på som försvar mot missnöjet mot förändringarna av arbetslöshetsförsäkringen kändes Reinfeldt som han vaknat i en mardröm. Dataspelet ”vinn valet” visade sig plötsligt vara verkligt. Han var statsminister i verkligheten och inte i en virtuell värld. ”Will the real Slim Shady stand up”.

På sista tiden verkar dock något ha hänt. Reinfeldt har tydligen ägnat sig åt ett slags diskreta statsministermotsvarigheter till kungens Eriksgator, även om han inte gått fullt lika långt i diskretion som Karl XI sägs ha gjort i skrönorna om Gråkappan. Och inspirerad av sina intryck från sina inspektioner av medborgarnas levnadsvillkor fällde så Reinfeldt häromveckan den beramade och högtidliga kommentaren: ”Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär.”

Så talar väl ändå inte en tom postmoderist. Börjar den verklige ”Slim Shady” att resa sig? I ett försök att förlöjliga Fredrik Reinfeldt tyckte Marita Ulvskog att hans retorik påminde henne om Mao Zedong. Men själv undrar jag om inte denna missvisande jämförelse är ett tecken på oro över att något viktigt håller på att hända med Göran Perssons överman.

Att Reinfeldt helt enkelt kan vara på väg att bli Sveriges ledare. Och ett nytt tecken på att det kan vara detta som håller på att ske kom så när han i motsats till flera regeringsledamöter och alla partiledarkollegor enligt DN och SvD inte föredrog Hillary Clinton utan Barack Obama som näste president i USA.

Reinfeldt anförde sina studier av Obamas program som förklaring till sin ståndpunkt. Men i själva verket tror jag att det som var avgörande är Barack Obamas hjärtberörande retorik som målar upp en vision av ett nytt och framsynt politiskt ledarskap. Ett ledarskap som inte i första hand handlar om sakfrågor utan om hur man med en anda och hållning kan frigöra medborgarnas förmåga att inte bara lösa sitt lands problem utan också skapa en verkligt god framtid. Ett ledarskap som jag tror att Fredrik Reinfeldt känner att alliansbygget är en svag avglans av och att han därför blivit starkt inspirerad av Obama. Ja rent av anar en själsfrändskap eller åtminstone hoppas att den finns.

Detta betyder att jag tror att den verklige ”Slim Shady” åtminstone har börjat röra på sig. Och socialdemokraterna bör vara djupt oroade trots opinionssiffrorna.

———————————-
Andra bloggare om , ,