Fredrik Lindströms tillväxtkritik väcker gamla skrivminnen

Råkade snubbla på information om att Fredrik Lindströms Vinterprat i P1 bestod av uppfriskande s.k. tillväxtkritik. Så nu har jag lyssnat på hans högst spirituella utläggning. Och jag menar då spirituell i ordets gamla mening, dvs. kvick och elegant. Eftersom jag för inte så länge sedan recenserade Att svära i kyrkan: tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet visste jag redan i stora drag var Fredrik Lindström stod i tillväxtfrågan men jag blev ändå glatt överraskade av hans utläggningar i programmet som är mycket lyssningsvärt. Hans infallsvinkel var tomtens roll i vår tid. Och här gick han ut hårt. Visst berättade han en del intressanta kulturhistoriska fakta om tomten och hur föreställningarna om denna varelse växt fram och vilka roller tomten spelat i olika tider. Men huvudpoängen var att i vår tid behövs tomten mer än någonsin. Och det skäl Lindström anförde var att tomten helt enkelt är central för vår viktigaste köphögtid för att hedra vår stora gudom tillväxten.

Lindström förklarade samtidigt frankt att orsaken till denna hans uppfattning om tomtens reella roll är att han inte alls tror att vi är så sekulariserade som vi påstår. Vi tror nämligen på vetenskapen i stället för på Gud, på demokrati och mänskliga rättigheter i stället för på Jesus och på marknaden och tillväxten i stället för på den helige ande. Efter den här inledningen var jag förstås fast.

Orsaken till det här lilla blogginlägget är dock inte att jag vill fördjupa mig mera i Lindströms olika skarpsynta observationer utan att jag helt självupptaget vill citera ur min 1995 utgivna bok I elfte timmen. Ett citat som visar att jag med undantag för tomten var inne på samma spår som Lindström. Något har definitivt hänt på dessa nästan 20 år. Det som då sågs som aparta spekulationer av en excentrisk spärrvakt i Trångsund går nu att säga på bästa sändningstid i P1.Det känns bra, och det citat som nu följer är från sidorna 146 till 147. Kan väl också tillägga att I elfte timmen är till formen en roman, eller som jag brukar säga facklitteratur i skönlitterär förklädnad.

– Om jag skulle beskriva min inställning lite enklare skulle jag säga att den rationella paradisdrömmen (mitt begrepp för det föreställningskomplex som används för att rättfärdiga och motivera det moderna projektet) har som pseudoreligion förstås sin motsvarighet till Gud Fader allsmäktig. Och det är vetenskapen. Den är källan till allvetenhet och allmakt. Och frälsarens funktion i den rationella paradisdrömmen spelas av den ekonomiska tillväxten. Den skall ju förvisso frälsa oss från allt ont. Och nattvarden, delaktigheten i frälsarens livgivande natur erbjuds oss i konsumtionen.

Att stiga in i konsumtionens tempel, butiken, träda fram till altaret, kassan, och där ta emot nådemedlen, varorna, mot en visserligen inte till sin nivå frivillig kollekt, inköpspriset, erbjuder tillträde till det jordiska paradiset där vi kan vandra i sällhet i Gud Fader vetenskapens och Frälsaren tillväxtens hägn.

Dag gapskrattade över Ramuels dråpliga jämförelser.

– Ja du skrattar du, sa Ramuel, men min beskrivning är faktiskt allvarligt menad. Drömmen om det rationella paradiset är en pseudoreligion med dyrkan av vetenskapen och den ekonomiska tillväxten i centrum. Och nådemedlen kommer människorna till del genom konsumtionen i nuet och löftena om kommande ännu bättre tider.

Och under efterkrigstiden har dyrkan blivit intensivare än någonsin tidigare. Det är faktiskt så, för att ta en bild från en helt annan värld, att pengar, konsumtion och ägodelar fungerar som ett slags knark i det avseendet att det finns en tillvänjningsfaktor som gör att det behövs allt större och större doser för att den rätta tillfredsställelsen skall infinna sig.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,