BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

EU

Loreen – en vis dotter av det framtida Sverige

Hade tänkt skriva ett blogginlägg om Loreens spektakulära seger i Eurovision Song Contest. Men jag blev så inspirerad att jag skrev för långt för bloggformatet. Det fick bli ett nyhetsbrev i stället där huvudartikeln har rubriken Loreen – en vis dotter av det framtida Sverige. Och så får det bli ett blogginlägg som nämner detta istället.

AB, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, Exp1, Exp2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, GP1, GP2, GP3, GP4, GP5, HD1, HD2, HD3

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Kronofogden, Markoolio och EU:s skuldkrishantering

Ett inslag i den pågående finanskrisen som är minst sagt säreget är att man till länder som redan lånat för mycket erbjuder en lösning som består av ännu större lån. Jag har då för egen del alltid tänkt på Kronofogden och hur det skulle se ut om denna institution löste problemen för sina klienter på detta bisarra sätt. Nu har en av mina favoritskribenter på SvD, Andreas Cervenka, slagits av samma tanke. Han brukar inte skräda orden. Idag har hans betraktelse rubriken Konkursvarning för EU:s räddningsplan. I den redogör han på sitt som vanligt tillspetsade språk för det orimliga i att försöka rädda länder ur deras låneknipa genom att ge dem ännu större lån. Redan i ingressen klipper han till ordentligt

Bara en floskelavtrubbad EU-byråkrat kan kalla en blyväst för en livboj och förvänta sig att bli trodd. Politikernas räddning av krisande euroländer ser i själva verket ut att vara en enkelbiljett till den undergång de påstår sig vilja undvika.

Och för övrigt kryddar han sin framställning med konstateranden som

Nödlånen från EU med en ränta på 5,8 procent framstår som en lika långsiktig lösning som en kredit hos Hells Angels.

och

Istället för att lösa grundproblemet genom att staga upp vingliga banker används EU:s resurser till nödlån som tycks lika effektiva som att släcka en skogsbrand med Molotovcocktails.

och

På marknaden har domen redan fallit. Där räknas det kallt med att Grekland, Irland men även Portugal förr eller senare knäcks av skuldberget. Ländernas statsobligationer är lika populära som grönsaker från Fukushima och räntan uppe på ockernivåer

Själv tänker jag i sammanhanget på Markoolio av alla personer. Han skrev en gång i tiden en låt med titeln Mera mål. Han borde kanske engageras för att göra en ny variant med titeln Mera lån.

Men alldeles bortsett från detta excellerar Cervenka inte bara i skarpa formuleringar och ironier, han inser också vilka som kommer att få bära bördan

Krisstrategin har från börjat byggt på den heliga principen att de som lånat ut pengar ska skyddas till varje pris. Smärtan bärs bara av ena parten, låntagarna. Det blir extra problematiskt eftersom bankernas skulder blivit befolkningarnas.

När irländarna nu ska hosta upp ytterligare 24 miljarder euro, pengar som tas från pensionärer och dagisbarn, går fortfarande de som lånat ut 16 miljarder euro till bankerna i form av så kallade seniora obligationer helt skadeslösa. För att rädda banker i framförallt Tyskland och Frankrike från obehagligheter offras en hel generation invånare som måste tillbringa decennier med att betala av på skulder de själva inte skapat.

Och därför är hans rekommendation i stället något slags skuldsanering enligt mönster från Kronofogden. Det verkar ju inte vara det som ligger närmast till hands för dem som har den avgörande makten i situationen så därför nöjer jag mig med kommentaren att en sak är säker. Sista ordet är inte sagt.

—–
Andra bloggare om , ,

Kosovo i EU-kuvös

Så har då Kosovo fått något slags självständighet. Detta är alltså det senaste inslaget i den utomordentligt problematiska bouppteckningen efter Tito. Det fanns uppenbarligen häpnadsväckande mängder tillbakatryckt hat i det gamla Jugoslavien som kunde väckas till liv och blomma ut i fullfjädrad krigisk separatism bara Tito lämnade det jordiska.

Politisk psykologi har alltid intresserat mig. Jag tycker helt enkelt att det är oerhört fascinerande att se hur olika grupper uppfattar sina intressen och hur de artikulerar, försvarar och främjar dem. Och hur dessa olika grupper kan förete i stort sett alla symptom från den individualdiagnostiska psykiatriska manualen från lättare till allt svårare neuroser och rent av psykoser och oförblommerad psykopati.

Det som förundrar mig mest är hur lätt individerna väger mot de väldiga kollektiva emotionella krafterna. I fallet med Jugoslaviens sönderfall sveptes ju sansade personer och synpunkter snabbt undan av ett virvelstormsliknande vanvett som fick de flesta att tappa omdömet. Nu framstod plötsligt de flesta frågor av betydelse som möjliga att hantera endast om man, dvs. en viss folkgrupp, fick sköta sig själv utan varje samröre med de andra anstötliga folkgrupperna som man under Titotiden motsägelsefullt nog hade samverkat med under tillsynes någorlunda städade former.

Idén att de andra var så djupt anstötliga, ja gravt omänskliga, att vi som är självutnämnt goda och kloka måste få sköta våra angelägenheter helt själva blev en idé som snart tedde sig lika kraftfull som sexualdriften. Och Jugoslavien slets sönder i en plågsam process av hat och våld och nyfödda och nationalistiskt exalterade småstater.

Denna process har nu slutligen frambringat Kosovo. Som nationalstatsfödelse betraktad är det väl så nära missfall som något kan komma. Och det fortsatta livet är av allt att döma helt beroende av om EU-kuvösen kommer att fungera. (Rolf Gustavsson, Richard Swartz och Inger Hedström har skrivit eftertänksamt om denna fråga)

Det är med hänsyn till konfliktens historia och hur händelseutvecklingen varit sedan Titos tid inte svårt att förstå varför den nuvarande situationen uppkommit. Men den intressanta frågan är vad som förebådas av det konfliktfyllda nuläget. EU-optimisterna ser ju hur det kloka EU-ledarskapet skall leda till en framtid där ett blomstrande Kosovo på god fot med ett lika blomstrande Serbien båda beviljas inträde i ett välmående och politiskt välskött EU. Men hur realistiskt detta är kan man verkligen fråga sig. Inte minst därför att idén om etniskt grundade stater är högst tvivelaktig i vår globala tid. Är det verkligen framsynt att i en värld som är ett lapptäcke av olika folkgrupper lyfta fram Kosovo som en nödvändig statsbildning? Vilket är budskapet till länder där flera folkgrupper lever? Själv tycker jag det ligger mycket i Kants kategoriska imperativ, dvs. idén att man bara skall göra sådant som kan upphöjas till allmän lag. Och i ljuset av detta kategoriska imperativ kan man ju tycka att EU i konsekvensens namn borde stödja ett fritt Baskien och dessutom sluta att kräva ett enat Cypern och stödja bildandet av en kurdisk stat, ett fritt Tjetjenien och ett fritt Tibet. Och varför skall vi ha ett enat Irak?

Den fråga man kan ställa efter Kosovo är alltså: Kan inte alla som vill få slå upp egen butik?

För min egen del anser jag att problemet ligger på en annan nivå. Kosovo avslöjar en människans och mänsklighetens hjälplöshet när det gäller konfliktlösning. En hjälplöshet som finns på alla livets områden. Och trots att många av oss vet att det bara finns gemensamma problem och konflikter och att dessa bara har gemensamma lösningar så vet vi inte hur vi skall hantera de gensträviga parter som absolut inte vill spela en konstruktiv roll.

Hur gör man i det aktuella fallet för att gestalta en politisk process kring Kosovoproblematiken som även Serbien accepterar. Det är den centrala frågan, och jag ställer mig högst tvivlande till att den nuvarande processen kommer att bli speciellt effektiv och konstruktiv. Men jag har förstås inget emot att ha fel.

———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,