BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

essentialism

Frysboxen – människans evighetshopp!?

Läste just en gammal understreckare i SvD – Jag har ett personnummer; alltså finns jag. Jag ämnar inte fördjupa mig närmare i de sofistikerade resonemang om den mänskliga identiteten som förs i denna artikel utan jag vill bara förmedla den inblick som artikelförfattaren Vendela Fredricson ger i de bisarra föreställningar om den mänskliga identiteten som omhuldas inom den verksamhet som kallas kryonik. Hon tar särskilt upp kryoniklaboratoriet KrioRus som ligger utanför Moskva. Detta KrioRus är tydligen en av det växande antal

kliniker som specialiserat sig på nedfrysning av organiska kroppar och organ efter (den medicinska) döden, i syfte att bevara dem tills vetenskapen utvecklat metoder att bota sjukdomar och upprätthålla liv, som för dagens medicin är utom räddning. Där förvaras enskilda huvuden och hjärnor i behållare med flytande kväve. I framtiden, föreställer sig kryonisterna, när tekniker utvecklats för att väcka dessa nedfrysta hjärnor, ympar man in personligheten (den bevarade hjärnan) i en ny kropp. Personligheten, menar man på KrioRus, inte bara sitter i hjärnan. Den är hjärnan.

På sin hemsida beskriver KrioRus sitt erbjudande på följande sätt:

Cryonics is the practice of preserving the body or head/brain of human after legal death in a state of deep freeze, with a view to his recovery and cure (including the effects of aging) in the future, when medical and other technologies allow it. Most people, living in the present, have a chance to radical life extension, even if they… die. The reliability of this assertion is easy to understand, if we combine scientific facts, real possibilities of modern cryonics and reasonable assumption on the prospects of technologies. (…) Cryonic suspension is a service available to most people who want to preserve for themselves the possibility of life in the future. In the ”KrioRus” company the price of cryonic suspension and indefinite cryoconservation of the patient’s head or brain is 10 000 $ U.S., the price of services of cryonic suspension and cryoconservation of the whole body range from $ 30 000. Moreover, in some cases you can pay in installments and pay some part of money in accordance with the testament. The number of people exposed to cryonic suspension and people who have signed contracts for cryopreservation, is growing worldwide. Do not put off signing the contract, losing precious chances for immortality. Contact the KrioRus company now. Cryonics is your chance to return.

Ja vad skall man säga. Juristen i mig undrar om man räknar med att lagstiftningen skall ändras så att man kan testamentera sina resurser till sig själv i det nyupptinade tillståndet. Eller det kanske räcker med att man har kvar sin Internetbank. Problemet är väl att komma ihåg koden. Men det problemet kan man kanske lösa enklast genom att magasinera den tillsammans med övriga ägodelar på Shurgard tills man kan hämta rubbet när man som nyupptinad skall köra igång sitt liv igen.

Min tanke inför hela denna besynnerliga affärsverksamhet är att den väl ändå får ses som ett solitt symptom på framgången i den moderna tidens ihärdiga propagerande för materialismen som en vetenskapligt korrekt livsåskådning. Kunderna på KrioRus och andra liknande ställen kan ju knappast bli mer övertygade än de redan är om att det enda som existerar är materien. Att anden bara är en ”saft” som utsöndras av hjärnan och nervsystemet. Och att människans evighetshopp finns i frysboxen. Bara nu inte alltihop saboteras av strömavbrott och/eller reinkarnation. Och vem får pengarna tillbaka om det inte fungerar?

——–
Andra bloggare om , , , , , ,

Kvartslivskrisen – ett symptom på det moderna samhällets illusioner om den mänskliga identiteten

Idagsidan har just startat en ny serie. Ann Lagerström har hittills hunnit med tre intressanta artiklar (1 2 3). Denna gång är det den s.k. kvartslivskrisen som avhandlas. Begreppet åsyftar de problem moderna ungdomar (framförallt i åldersintervallet 20-29 år) har att tydligt se sin väg mot vuxenskapet. I sin första artikel i serien beskriver Lagerström krisen i följande ordalag: ”Allt gungar, och de roller som tiden erbjuder är alldeles för många, alldeles för pretentiösa och alldeles för osäkra. Kvartslivskrisaren tycker sig stå helt ensam inför hundratals små och stora beslut som han upplever alla är livsavgörande.”

Och i den resonerande andra artikeln framför en intervjuad psykoanalytiker uppfattningen att även om det alltid varit förknippat med vissa svårigheter att gå från ungdom till vuxenliv så har problemen intensifierats sedan 90-talet: ”Den nya invidualismen ställde högre krav på medborgarna, medieutbudet ökade och internet kopplade upp oss mot världen.” Idén är förstås att innan globaliseringen och den nya informationsteknologin började slå igenom i svåröverskådliga samhälleliga omdaningsprocesser och kriser så var valmöjligheterna i ett betydligt stabilare och förutsägbarare samhälle långt färre och därmed mindre osäkerhets- och ångestdrivande.

Men nu är alltså friden över och allt verkar plötsligt stå på spel. Symboliskt uttryckt uppfattas livsvalen ungefär som problemen man möter vid prickskytte. Mycket små avvikelser i början leder till att ”livsmålstavlan” bommas grovt. Det gäller alltså att sikta rätt. De tidiga livsvalen ter sig därför utomordentligt dramatiska. Ångesten över att dåliga tidiga livsval skall leda till ett förfelat liv kan tydligen bli paralyserande stark. Och över alltihop svävar frågorna om hur man skall kunna veta vad som är rätt, och hur man skall kunna vara riktigt säker om man nu lyckas bestämma sig för vad man tror är rätt.

Den här situationen är ju inte direkt ägnad att förvåna. Hela vårt samhälle genomsyras av en ytlig och narcissistisk känsla av att lyckan är lättuppnåelig om man gör de rätta individuella valen. Men den fråga jag ställer mig är hur man skall kunna göra dessa val när man samtidigt får lära sig att ens identitet inte är något som djupast sett är beständigt utan att identiteten i stället är ett flytande och osäkert konstruktionsprojekt. Den moderna hållningen till identiteten är ju att den formas genom ens livsval. Det är helt enkelt modernt att skratta åt det som kallas en essentialistisk syn på den mänskliga identiteten, dvs. att den djupast sett och beständigt är vad den är och att detta ”vara” kan upptäckas genom djupkontemplation över frågan ”vem är jag”. En essentialistisk syn på identiteten innebär alltså att man tror på existensen av en reell självinsikt med utgångspunkt från vilken man kan gestalta ett liv som är ett så sant uttryck som möjligt för ens djupaste väsen eller varelse.

Enligt det moderna tänkandet är dylika idéer exempel på förmoderna förvillelser. Det är som Sartre uttryckte saken inte så att ”essensen föregår existensen” utan ”existensen föregå essensen”, dvs. vi skapar vår identitet genom våra livsval. Eftersom inget är givet, och det därför inte heller finns några stabila kriterier för att avgöra vilket val som är det rätta, står vi där ångestridna inför behovet att välja och ta ansvar för det liv vi har och måste skapa.

Den moderna positionen när det gäller den mänskliga identitetens ”essensfrihet” blir kanske tydligare om man tänker sig hur det är att köpa skor. Det kan finnas förvillande många skomodeller, och visst kan valet vara svårt. Riden av olika bilder av vad som anses vara modernt, coolt och inne drabbas man kanske av beslutsångest. Men det finns ett paradkriterium som alltid gäller, nämligen att man har de fötter man har. Skorna måste helt enkelt passa om det alls skall fungera. Detta är på sätt vis en motsvarighet till en essentialistisk syn på identiteten. Medan den moderna icke-essentialistiska synen på identiteten svarar mot hur skoinköpssituationen skulle te sig om man trodde att fötterna blev till genom valet av skor.

Min ståndpunkt är alltså att föreställningen om att människan är ett slumpmässigt uppkommet och i grunden identitetslöst väsen som försöker skapa och hålla samman en skenbart stabil identitet genom sina ytterst sett godtyckliga livsval intill dess att den slumpmässiga och med all sannolikhet motsägelsefulla och ångestridna identitetskonstruktionen upplöses för gott i döden är en illusion som vi människor skulle må väl av att upplösa.

Nu är det inte så att jag menar att valet står mellan essentialism och icke-essentialistisk konstruktivism. Min position låter sig nog bäst beskrivas som essentialistisk konstruktivism. Jag förnekar alltså inte att vi människor i viss mening konstruerar vår identitet genom våra livsval, men vi gör det inte i ett fullständigt icke-essentialistiskt vakuum. Våra identitetskonstruktioner i språkets och livsvalens värld överskuggas och vägleds av vår djupaste och sannaste identitet. Och ju sämre dessa våra identitetskonstruktioner är som gestaltningar av vår djupaste bortomspråkliga essens desto större blir vår vantrivsel och frustration i det liv vi försöker välja. Ju lomhördare vi är på vårt inre öra inför den livsvägledning som vår sanna identitet skänker desto rotlösare känner vi oss och desto godtyckligare och meningslösare ter sig våra liv.

På många sätt har det varit bra att det moderna tänkandets anti-essentialism bidragit till att fräta sönder begränsande identitetskonstruktioner. Men samtidigt börjar vi nu allt tydligare betala priset för att vi kastat ut barnet med badvattnet. Att vi begränsat våra liv och möjligheter med inskränkta identitetskonstruktioner som vi missriktat betraktat som om de vore essentialistiskt stabila är inget skäl för att förkasta idén om en bortomspråklig essens eller identitet som vi bör försöka ha så klar intuitiv pejling på som möjligt när vi försöker gestalta våra liv.

Att utreda implikationerna av en dylik ståndpunkt i ett litet blogginlägg låter sig förstås inte göras så därför avslutar jag nu med att dra en lans för min senaste bok, … men vad går det ut på egentligen – livet alltså, som säkert ter sig skamlöst essentialistisk för dem som har svårt att greppa en essentialistisk konstruktivism. Men oavsett detta behandlar boken våra övergripande samhälleliga utvecklingsproblem och diskuterar ingående existentiella frågor om livet, meningen och döden och söker därmed också svar på centrala frågor som ”vem är jag”, ”vad är viktigt för mig” och ”hur skall jag komma till min rätt”. Frågor som inte bara är brännande under den s.k. kvartslivskrisen.
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,