Igår roade jag mig med att se på en högintressant föreläsning av Per Grankvist. Den hade titeln Konsten att förena hållbarhet och lönsamhet och kan beskådas här (om nu inbäddningen inte skulle fungera av en eller annan anledning).

Grankvist har profilerat sig som en av de mest insiktsfulla på området CSR (corporate social responsiblity) genom sin bok CSR i praktiken. Han är numera hållbarhetsredaktör på Veckans affärer och har också en egen blogg.

Efter att ha lyssnat noga på Grankvists utläggningar kände jag ett behov av att kort artikulera min egen tankeutveckling på området. För egen del var jag tidigt ute i dessa frågor. Den vise VD:n (utgiven 1998) har definitivt ett CSR-perspektiv även om begreppet inte var myntat på den tiden utan det i stället framförallt talades om corporate citizenship. Och min nästa bok, dvs. Oanade möjligheter, som jag skrev under en period av samarbete med Hans Hassle (numera framgångsrik VD för Plantagon International), handlar helt om detta perspektiv. Vilket också framgår av bokens undertitel som är Ett ledningsgruppsseminarium i corporate citizenship. Denna bok skrevs under 1999 under inspiration från Kofi Annans Global Compact initiativ. Jag var t.o.m. inblandad i en grupp med Hassle i ledningen som anordnade en konferens med Georg Kell som då var intensivt verksam med att bygga upp FN:s Global Compact organisation, och fortfarande är chef för denna verksamhet.

Sedan dess har jag inte ägnat så mycket tid och tankekraft åt denna inriktning. Orsaken är helt enkelt att jag successivt kommit till uppfattningen att CSR-tänkandet inte förvaltat (ännu så länge i varje fall) sin systemkritiska potential. I …men vad går det ut på egentligen – livet alltså (utgiven 2004) lät jag därför en av karaktärerna säga något som åtminstone i viss mån speglade min uppfattning vid tidpunkten för själva skrivandet:

Jag vet inte vad det är som har hänt, men från början kändes detta med corporate citizenship som något mycket bra. Helt enkelt ett led i en av globaliseringen framtvingad förändring av det invanda strategiska tänkandet. Jag har varit mycket entusiastisk och arbetat hårt.

Men så känns det inte längre. På mig verkar det som att det håller på att bli kosmetika av alltsammans, och att den nakna sanningen är att det är de råaste penningmotiven som gäller. Och att detta är värre än någonsin. I varje fall under min tid. Hur det var på de s.k. rövarbaronernas tid har jag ju bara läst om. (…) Så på något sätt har jag kommit på glid i mitt inre och börjat känna att corporate citizenship är vackert i teorin, men att det inte kommer åt den hårda maktkärnan i näringslivet. Det tolereras som ett anständighetskamouflage, men skulle det börja äta sig in mot själva maktnerven så smäller det.

I efterordet till pocketupplagan av Den vise VD:n (utgiven 2005) tog jag så upp frågorna lite mer teoretiskt. Bl.a. uttryckte jag mig så här om svårigheterna att genom olika frivilliga CSR-insatser åstadkomma en långsiktigt hållbar utveckling:

Sammantaget betyder detta att jag anser att behovet av en långsiktigt hållbar utveckling kräver ett nytt ekonomiskt system. Det räcker inte att försöka lappa och laga med frivilliga överenskommelser i enlighet med den ena eller den andra uppförandekoden eller att låta sin verksamhet miljöcertifieras eller att försöka utveckla redovisningsprinciper även för miljöpåverkan och sociala konsekvenser. Allt sådant har förstås sina goda konsekvenser på marginalen, men systemfelen är av mer fundamentalt slag.

För att uttrycka det enkelt: Företagen behöver ett ekonomiskt system där den långsiktiga hållbarheten och det sociala ansvarstagandet blir en följd av att man följer systemets spelregler. I detta system är man sedan fri att – med den iver man tycker att det är värt – jaga vinster med hjälp av vetenskapsdrivna teknologiska innovationer. Systemet som sådant är i den bästa av världar konstruerat så att det med rimliga marginaler håller den samlade mänskliga ekonomiska verksamheten inom de ekologiska ramarna, och för övrigt inom de rättviseramar som kan anses rimliga med tanke på ett välfungerande samhälles behov av både individuell frihet och kollektiv solidaritet.

Och det är ungefär på den här positionen som jag fortfarande står. Samtidigt så är min pragmatiska sida fortfarande tilltalad av den typ av hållning som Per Grankvist artikulerar så väl i sin föreläsning. Han menar ju att det inte bara är strategiskt framsynt utan framförallt lönsamt för varje företag att in i minsta detalj av sin verksamhet anlägga ett inlevelsefullt, konkret och kompetent csr-perspektiv (eller ännu bättre ett hållbarhetsperspektiv). Och han betonar särskilt hur bra detta förhållningssätt är för lönsamheten. Samtidigt får jag intressant nog intrycket att Grankvist är väl medveten om att man med fog kan anlägga ett perspektiv liknande mitt – dvs. hysa uppfattningen att det rådande ekonomiska systemet faktiskt gör en långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand – men att pragmatikern i honom har gjort att han slopat den överordnade systemkritiken och försöker få företagen att agera optimalt konstruktivt inom det rådande systemet. Förmodligen i en förhoppning att detta skall underlätta för de djupgående förändringar av systemet som måste komma. Men jag vet förstås inte säkert hur Grankvist tänker när det gäller detta. Skulle våra vägar korsas och det då finnas tid för samtal skulle jag definitivt försöka ta reda på hur det ligger till.

—–
Andra bloggare om csr, Per Grankvist, hållbar utveckling, lönsamhet, företag, ekonomi, marknadsekonomi, systemkris, ansvar, global compact

Fick idag ett mejl från en vän med ett innehåll som gör att jag omedelbart vill tuta i evenemangsluren. Charles Eisenstein kommer nämligen till Stockholm. Måhända är denne man inte särskilt känd, men sedan jag läste hans Sacred Economics hör jag till hans intellektuella supporterskara. Och jag har varit på vippen att skriva en analyserande nyhetsbrevsartikel om denna förträffliga bok av samma slag som jag tidigare har skrivit om David Jonstads och Björn Forsbergs i år publicerade böcker. Men andra åtaganden har hittills dessvärre kommit emellan. Vad som oavsett detta är alldeles klart är att Sacred Economics är en ögonöppnare. Boken har visserligen inslag som kan synas en smula flummiga för en strikt ekonomiskt inriktad person, men om man inte fastnar i detta utan kan ta in helheten så har Eisenstein många kunniga och kloka ting att säga om hur vårt ekonomiska system behöver omgestaltas i grunden så att det inte som i sin nuvarande tappning präglas av dels en obarmhärtigt ojämlikhetsskapande, dvs. förmögenhetspolariserande (rik kontra fattig) utveckling och dels ett i realiteten otillfredsställbart, miljöförstörande och resursuttömmande krav av evig tillväxt. Eisenstein får alltså sina läsare att tänka över hur ett ekonomiskt system möjligen skulle kunna se ut som inte som det nuvarande gör en långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand.

Denna Charles Eisenstein kommer alltså till Stockholm 8 juni 2012. Plats och tidpunkt är ännu inte bestämda (dock ett kvällsevenemang). I mejlet jag fick presenteras evenemanget så här:

Charles Eisenstein föreläser den 8 juni 2012 (plats meddelas senare)

Vill du eller din organisation vara med som arrangör av detta? Har du något förslag på fin lokal där man ryms kanske 50 pers i cirklar? Hör av dig!

Hur skulle samhället se ut om vi utgick ifrån att människor är generösa, toleranta och agerar utifrån empati istället för egenintresse? Hur skapar vi en ekonomi som utgår ifrån att människor och natur faktiskt betyder något, och som bygger på att vi alla hänger samman?

Kan man tänka sig en framtid av

* gåvor, delande och generositet

* lokala ekonomier och resilienta samhällen

* negativ ränta som genererar större och sannare rikedom

* befriad mänsklig passion och omtanke

* ett ekonomiskt system som tar skador på natur och människor på allvar

* en omställning från separation till levande samhörighet och ömsesidigt beroende

Charles Eisenstein föreläser över hela världen om omställning, pengar och kulturell evolution och har skrivit böckerna The Ascent of Humanity och Sacred Economics. Upptäck hans idéer om nya möjligheter för framtida livskvalitet och ekonomi. http://sacred-economics.com/

Kostnad: vad du vill

Anmäl till Pella Larsdotter Thiel, pella@braveworld.nu, 073-658 98 84

Sprid gärna!

Filmklipp med Charles

The Revolution is Love och Sacred Economics.

För egen del har jag redan anmält mig till denna begivenhet!

Andra bloggare om Charles Eisenstein, Sacred Economics, föreläsning, ekonomi, miljö, klimat, resurser, penningsystem, banksystem, finanssektorn, finanskris, systemkris, civilisationsskifte

För tillfället är det lite medial stiltje i den i realiteten globala ekonomiska och politiska kris som från svenskt och europeiskt perspektiv främst har fokuserat på riskerna för att Greklands statsskuld skulle bli den tuva som stjälper hela eurolasset. Alla verkar vilja pusta ut i förvissningen eller åtminstone förhoppningen att dimensionerna på den utlovade räddningsfonden skall vara tillräckliga för att allt sakta men säkert skall återgå till den gamla vanliga ordningen. Det vill säga att den ekonomiska tillväxten skall fortsätta i global skala.

I mina föreläsningar brukar jag påpeka att vi lever i tvekampens era. En tvekamp mellan dem som tror och dem som inte tror att vi är på rätt väg. Alla som tror på den nuvarande inriktningen – dvs. den utvecklingsmodell som i princip har gällt hela den moderna epoken och som fokuserar på vetenskaplig och teknologisk utveckling omsatt i evig ekonomisk tillväxt – tycker i princip att allt bra som har hänt under den moderna epoken visar att inriktningen är den rätta, medan allt dåligt beror på att den rätta utvecklingsmodellen inte tillämpats korrekt och överallt. Och därutöver tror dessa förspråkare för den hävdvunna utvecklingsmodellen att allt kommer att bli bra för alla när väl detta ekonomiskt-politiska synsätt slagit igenom fullständigt och överallt. Medan de som inte tror på den rådande utvecklingsmodellen anser att om vi är på rätt väg åt något håll så är det ”åt helvete”.

Länge har maktelitens perspektiv haft ett stabilt övertag. Eventuella kritiker har tvingats husera i olika marginaler. Men i och med den pågående krisen (som ju blev akut i och med att husmarknaden kollapsade i USA 2008) börjar tvivlen på den rådande utvecklingsmodellen sakta men säkert att äta sig in mot centrum. Allt fler börjar öppet – och inte bara mellan skål och vägg – uttrycka sina tvivel på den långsiktiga hållbarheten i den dominerande utvecklingsmodellen.

Därför är det högst lägligt att två mycket bra svenska böcker publicerats i år som belyser läget. Båda genomsyras av tvivel på den rådande utvecklingsmodellen och argumenterar enligt min mening skarpsynt och övertygande för dess ohållbarhet. Böckerna jag syftar på är David Jonstads Kollaps – livet vid civilisationens slut och Björn Forsbergs Omställningens tid: tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid. För egen del har jag läst dem noggrant och dessutom i två nyhetsbrev nedtecknat en del reflektioner. I nyhetsbrev 1:2012 har huvudartikeln rubriken David Jonstads eminenta bok om vår civilisations kollaps. Och i nyhetsbrev 2:2012 är det Björns Forsbergs bok som står i centrum. Min betraktelse över den har rubriken Den yttre och inre omställningen – tankar kring Björn Forsbergs senaste bok.

DN, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, HD, sammanställning över recensioner av Jonstads bok, recensioner av Forsbergs bok
—–
Andra bloggare om Björn Forsberg, David Jonstad, civilisationsskifte, omställning, historiefilosofi, peak oil, resursuttömning, ekonomi, ekologi, civilisationskollaps, klimatkris, miljöpolitik

En synnerligen tänkvärd, och dessutom klar och lättbegriplig, film om naturresurser och tillväxtens gränser. Den har visserligen den överdramatiska titeln There’s No Tomorrow, men den är ändå lågmäld och saklig. Titeln syftar alltså inte på att vi står inför undergången utan bara på att vårt nuvarande livsmönster är utan framtid. (kan ses här)

—–
Andra bloggare om ekonomi, miljö, klimat, tillväxt, peak-oil, reursuttömning, energi, omställning, civilisationsskifte

Senast jag uppmärksammade Chris Martensons framsynta arbete var det nyhetsbrev som jag publicerade 15 mars 2009. Där finns bl.a. en länk till hans 3 timmar och 23 minuter långa Crash Course som ger en utomordentligt tydlig och genomgripande beskrivning av vart vår värld är på väg när det gäller det Martenson kallar ”the three E:s”, dvs. Economy, Energy and Environment. Hans perspektiv är inte sådant att det är till någon glädje för dem som till varje pris vill hålla fast vid föreställningen att vi är på rätt väg. Men för alla övriga är detta mycket informativa filmer.

Martenson fortsätter förstås sin verksamhet. Så har han t.ex. tidigare i år publicerat en mycket pedagogisk och lättläst bok med den föga överraskande titeln The Crash Course och den förtydligande undertiteln The Unsustainable Future of Our Economy, Energy and Environment.

För alla som känner en tvekan mot att spendera dryga tre timmar på att avnjuta Martensons Crash Course så finns här en kortvariant, dvs. ett c:a 40 minuter långt föredrag som sedan följs av frågor från publiken som får sina rappa svar.

Andra bloggare om Chris Martenson, Crash Course, peak oil, hållbar utveckling, ekonomi, tillväxt, systemkris, miljö, ekologi, marknadsekonomi, pengar, penningsystem

En intressant film om världsläget i visades häromkvällen i Kunskapskanalen. Filmens titel är Civilisationens kris och den utgörs av den brittiske säkerhetsforskaren Nafeez Mosaddeq Ahmeds helhetsperspektiv på klimatförändringar, finanskris etc. Programmet visas i repris 18 nov 23.00 och 19 nov 22.00. Det kan också ses direkt på http://urplay.se/164698

För dem som är intresserad av att veta mera om Nafeez Mosaddeq Ahmed så kan man studera hans blogg eller Institute for Policy Research and development. Filmen har också en egen sida.
—–
Andra bloggare om systemkris, civilisationsskifte, ekologi, ekonomi, nyliberalism, finanskris, klimatkris, terrorism, peak oil

Eldsjälarna Doris Norrgård Almström och Lars Almström har nu gjort en ny insats. De ser med berömvärd flit och uthållighet till att den synnerligen produktive Lester Browns tankar blir tillgängliga på svenska.  Den alldeles nyöversatta boken har titeln Civilisationens väg – mot avgrund eller hållbarhet. Den verkar ännu inte finnas tillgänglig i bokhandeln, men den finns gratis nedladdningsbar här. Själv kommer jag att så fort som möjligt att både köpa och läsa Lester Browns bok eftersom jag med stor behållning läste hans förra. Mina läsintryck den gången finns nedtecknade i nyhetsbrevet 1:2010.

—–
Andra bloggare om Lester Brown, Plan B, Svenska Plan B, hållbar utveckling, ekologi, ekonomi, politik, globalisering, civilisationsskifte

Igår sträckläste jag Lena Klevenås bok Politik – hur gör man?. Har genom åren haft lite kontakt med Lena. Jag blev medveten om hennes existens när hon skrev ett par betraktelser om Den vise VD:n en gång i tiden (kan läsas här och här), och även om jag inte minns detaljerna kring hur det hela sedan utvecklades så minns jag i varje fall att vi vid ett tillfälle hade en trevlig träff på riksdagshuset. Vi åt bland förnäma herrar i restaurangen – jag minns särskilt Alf Svenssons osannolikt nöjda uppsyn – och hon visade mig runt i denna maktens boning. Ja sedan skrev hon också om Oanade möjligheter (här).

Men nu har Klevenås skrivit om sina egna öden och äventyr i det politiska livet. Och det har blivit en ytterst fascinerande liten bok. Den börjar med hur hon drogs in i kommunalpolitiken i Alingsås när hon alldeles i början av 70-talet engagerade sig för att få politikerna att öppna skolan i Ödenäs. Detta engagemang blev en framgång och Klevenås fick blodad tand och gav sig in i politiken med hull och hår som socialdemokrat. Och Politik – hur gör man? skildrar så hennes politiska resa, som inom socialdemokratin förde henne ända till riksdagen där hon var ledamot 1991-1998 då hon helt enkelt petades som ”tack” för att hon inte alltid smidigt fogade sig efter den vinande partipiskan.

Ute i den politiska kylan förbarmade sig dock Margareta Winberg över henne, och Lena Klevenås fick flera intressanta och lärorika uppdrag relaterade till den globala livsmedelsförsörjningen. Arbetet rann dock ut i den politiska sanden och Klevenås befann sig i början av 2002 helt ute i den partipolitiska kylan. Driven av sitt engagemang i de globala frågorna om inte bara livsmedelsförsörjningen utan miljöförstöringen, klimatproblem och fixeringen vid den ekonomiska tillväxten hade hon dock redan börjat engagera sig i frivilligsektorn. Och via sitt engagemang i Forum för systemdebatt drogs hon in i den entusiasm som gjorde Attac till en stark politisk kraft under några år i början av det nya årtusendet. Tillsammans med bl.a. Aron Etzler och America Vera-Zavala jobbade hon stenhårt för att få genomslag för Attackrörelsens perspektiv på framtiden.

Attac-projektet gick delvis i kvav då rörelsen åtminstone i medierna fick bära en stor del av skulden för kravallerna i Göteborg under EU-toppmötet och Klevenås tog så småningom klivet in i partipolitiken igen. 2003 blev hon medlem i Miljöpartiet, satt i partistyrelsen i några år och var på vippen (det fattades 13-14 personröster) att 2006 komma in i riksdagen igen. Och boken är utgiven lagom till valrörelsen 2010 och avslutningskapitlet är genomsyrat av glada förhoppningar om en rödgrön seger.

Av detta blev som bekant intet. Och Lena Klevenås får för tillfället nöja sig med en plats i kommunfullmäktige i Alingsås. Men när hon slickat såren och bidat sin tid en smula så är hon säkert som gammal fighter uppe på banan igen i god tid före nästa val.

Men vad är det då som gör att jag känner mig så berörd och fascinerad av hennes bok. Det har med den obändiga kraften i det ideella engagemanget att göra. Hela boken genomsyras av att Lena Klevenås är en besjälad idealist som med ett stort och medkännande hjärta kastar sig in i kampen om framtiden med garvade maktspelare som gör vad de kan för tukta detta ”orealistiska fruntimmer”. Ibland känner hon sig som en stackars Don Quijote i sin kamp mot väderkvarnarna. Men hon ger sig inte. Hon står på sig därför att hon har tänkt längre än sina ängsliga och av partipiska och politiskt korrekta kalkyler styrda partikamrater. Hon kan inte döva sitt samvete.

Det är just detta som är den stora saken med denna lilla bok. Den handlar om en samvetsstyrd människas envetna försök att få sina medmänniskor att se och förstå vart vi är på väg om vi inte vaknar upp ur vårt planetskövlande tillväxtdille. Därför är Lena Klevenås beundransvärd. Hon har tagit mycket stryk på det personliga planet när alla som känt sig provocerade av henne har njutit av att utan att rakryggat träda fram som personer ändå se till att lägga hinder för och stoppa henne.

Men sann mot sig själv och sin drivkrafts förankring i hjärtat har hon inte blivit cynisk. Och hon konstaterar filosofiskt följande mot slutet av sin bok:

För mig har politik alltid varit ett verktyg för att uppnå resultat. Bland det svåraste som finns är att vänta ut rätt tillfälle. Och att veta när det är dags. Det är nästan alltid för tidigt eller för sent. Jag har alltid varit före min tid, dessutom otålig. Men några måste också ha den rollen. Och de som passar och väntar är ofta medvetna om att en förändring är på gång. Rune Evensson, en av mina socialdemokratiska riksdagskollegor och byggnadsarbetare sa en gång till mig på 90-talet att ja, du kommer säkert att få rätt, men du kommer själv aldrig att få någon glädje av det.

Läs boken och låt dig inspireras att följa ditt eget hjärtas övertygelse!

—–
Andra bloggare om Lena Klevenås, socialdemokraterna, miljöpartiet, ekonomi, miljöpolitik, systemkris, samvete, partipiska

Har idag på SVT-play sett en osannolikt fräck, roande och tänkvärd dokumentär Yes men fix the world. Där kan den ses till och med 28 augusti. För alla som vill veta mer om The Yes men finns en innehållsrik hemsida här. Där beskriver de bl.a. sin metod. De kallar den Identity Correction vilket visar sig innebära att de ägnar sig åt att:

Impersonating big-time criminals in order to publicly humiliate them. Our targets are leaders and big corporations who put profits ahead of everything else.

Här blir en av männen bakom The Yes Men (Andy Bichlbaum) intervjuad om projektet.
—–
Andra bloggare om: the yes men, aktivism, humor, politik, ekonomi, marknadsekonomi, storföretag

Inspirationskällan till mitt senaste nyhetsbrev var två ledarartiklar. En i DN (med rubriken Överdriven undergång) och en i SvD (Hur hållbar är De grönas tillväxt). Båda ledarartiklarna ifrågasätter den moderna tillväxtkritiken, men gör det på ett sätt som visar att kunskapsnivån är mycket låg. Skribenterna visar med stor tydlighet att de inte bemödat sig om att sätta sig in i vad saken gäller utan nöjer sig med att falla tillbaka på ideologiska schabloner. Mitt nyhetsbrev kan därför ses som en liten studieplan för både ledarskribenter och övriga eventuellt intresserade. Det har huvudartikeln Modern tillväxtkritik: tre intervjuer och fyra böcker. 

—–
Andra bloggare om DN, SvD, David Korten, Anders Wijkman, Johan Rockström, Alf Hornborg, Tim Jackson, Peter Victor, ekonomi, ekologi, tillväxt, hållbar utveckling

Det mest intressanta med Eurovisionsschlagern är som vanligt den politiska dimensionen.  Förra året skrev jag en utläggning om detta i ett blogginlägg med rubriken Eurovision Song Contest sedd med ett politiskt öga. Och i år har Ingrid Hedström på DN varit ute i samma ärende. Häromveckan skrev hon en intressant krönika – Melodifestivalen ett politiskt drama – där hon dels tog upp sin syn på de politiska implikationerna av den tyska segern ifjol och dels – med särskilt fokus på Grekland och Portugal – spekulerade kring hur den europeiska lånekrisen skulle kunna komma att speglas i ESC. Och häromdagen kompletterade hon dessa funderingar i en artikel med titeln Eurovisionsschlagern – en politisk tävling.

I mina spekulationer om utgången uteslöt jag möjligheten att Portugal, Grekland och för den delen också Irland skulle kunna vinna som ett slags kompensation för att ha levt över sina tillgångar. Och jag hade också svårt att tro att Frankrike, Tyskland eller Storbritannien skulle ”belönas” för sina insatser i Libyen. Jag spekulerade däremot över om Finland eller Ungern skulle ”behöva” vinna som ett slags påminnelse om sin europeiska tillhörighet i ljuset av sannfinnländare respektive Viktor Orbans beslut om en ny medielag och en ny konstitution. Men jag glömde det mest uppenbara i min ensidiga fokusering på det gamla Europa.

Den här gången blev det alltså en fläkt från världspolitiken som i stället blåste in i Eurovisionsschlagern. Och det jag syftar på är förstås den stora världspolitiska händelsen hittills i år – Usama bin Ladins öde i all ära – dvs. upproren i den islamiska världen. Azerbaijan är visserligen formellt sett en sekulariserad stat. Det är ju en gammal f.d. Sovjetprovins. Men befolkningen är till 99 % shiamuslimer. Och just i år av alla år vinner de. Det är inte svårt att förutse att mullorna i Iran kommer att få bekymmer med att under nästa år övertyga ungdomen om att vara ointresserad av grannlandets schlagerfestival i Baku.

Men inte nog med det. Jag är helt övertygad om att hela den muslimska världen kommer att känna lockelsen från evenemanget. Och för alla som inte vet det vill jag påmina om att Eurovisionsschlagern inte handlar om Europa i strikt geografisk mening utan om medlemmarna i EBU (Europeiska radio- och TV-unionen) och till denna organisations medlemmar hör Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Libanon och Jordanien. Länder som alltså får ställa upp i Eurovisionsschlagern om de själva så vill. 

Så låt oss glädjas åt Azerbaijans seger och denna till synes bagatellartade händelses stöd för frihet och demokrati i den islamiska världen. Och varför skulle vi inte tillåta oss att drömma om den inte allt för avlägsna dag då alla EBU:s medlemmar, inshalla, deltar i Eurovision Song Contest.

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB1, AB2, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4, Exp5, Exp6, GP, HD1, HD2
——
Andra bloggare om Eurovision Song Contest, ESC, Eurovisionsschlagern, melodifestivalen, symbolik, symbolisk tolkning, Eric Saade, Eli/Nikki, Azerbaijan, islam, Iran, Egypten, Libyen, Marocko, Algeriet, Tunisien, Grekland, Portugal, Irland, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Jordanien, Libanon, ekonomi, politik, eurokris, EU

Dagen till ära funderar jag över varför vargen har blivit symbol för den natur- och ekologimedvetne moderne svensken. Inte en utrotningshotad, väldoftande och vacker liten blomma eller en skönsjungande men utrotningshotad fågel utan just vargen. Jag minns att det fordom vurmades en hel del för pandor som ju tvivelsutan är söta, men vad är det som gör vargen till en så hett omhuldad symbol för modern naturmedvetenhet. Landsortsbefolkning, som uppretad av vargens framfart bland hundar och andra tamdjur tjuvjagar varg, inramas i en berättelse där deras råa primitivitet och överdrivna rädslor kontrasteras mot den moderna sofistikerade urbana människans ekologiska insiktsfullhet.

Jag har i sak inget att bidra med till debatten för och emot vargen. Jag kan förstå att man kan tycka att naturen är så ställd under tryck från den moderna människans framfart att det behöver kompenseras på det ena eller andra sättet. Och att det kan finnas en närmast mytologisk eller ”religiös” längtan efter orörd natur som något odiskutabelt gott och bra och att även vargen har en plats i denna längtan efter Edens lustgård. Och på grund av att jag är uppväxt på en liten bondgård så förstår jag väl nyttoargumentens tyngd i vissa kretsar. Att få sina tamdjur dödade är ju liktydigt med att bli bestulen. Samtidigt kan det vara intressant att notera att ersättningssystemet för rivna får och renar, och dödade hundar knappast är lika välutvecklat och smidigt som när någon får sitt kontokort kapat.  

Men det jag som sagt har svårt att förstå är varför vargen blivit ett symboldjur för den moderna svenskens naturmedvetenhet. Ett skyggt och lömskt rovdjur. Och så kom jag att tänka på Thomas Hobbes, den gamle politiske filosofen. Han skrev på sin tid ”homo homini lupus”, dvs. människan är människans varg. Kan det vara så att vi människor undermedvetet förstår att vi symboliskt förhåller oss som ”vargar” både till oss själva och till naturen och att medkänslan med vargen är ett slags överförd medkänsla för oss själva och vår egen bekymmersamma framtid som ett ekonomiskt rovdjur som hänsynslöst skövlar naturen.

Om det är så, hoppas jag att vi skyndsamt inser att vi är lika utsatta som vargen. Och att tiden för symbolpolitik sedan länge är ute. I klartext räddar vi inte oss själva genom att rädda vargen. Utan vi måste se till att tämja ”vargen” i oss själva så att vår egen ekonomiska rovdjursverksamhet inhägnas inom de staket och skrankor som de ekologiska lagarna utgör.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2, SVT1, SVT2, AB, GP1, GP2, HD,

Den första debatten mellan Anders Borg och Tommy Waidelich är nu avklarad. Debatten var väl inte speciellt klargörande i sakfrågorna. Det förväntade blev sagt. Det för mig intressanta var i stället det personliga intryck de båda kontrahenterna gjorde. Borg är en välbekant man vid det här laget. Han gör som vanligt inget riktigt politikerintryck på mig. Han känns mer som en överintelligent tjänsteman med inslag av forskarattityd. Som person gör han dessutom intryck av att vara relativt sympatisk och resonabel men det går också att skönja stråk av nedlåtenhet i hans utstrålning.

Tommy Wadelich är en relativt ny bekantskap för mig. Har inte studerat honom tidigare även om jag känt till hans namn.  Mitt första intryck är att detta är en person med låg tyngdpunkt. Alltså viljestark och fokuserad. Känns inte lika snabb och självsäker som Borg, men han gör samtidigt ett ärligt och trovärdigt intryck. Han har inte alls den där känslan av grälsjuk arrogans kring sig som sin företrädare Östros utan gör ett mycket mera sympatiskt personligt intryck. Kampen mellan Waidelich och Borg känns på sätt och vis som en batalj mellan en bulldogg och en terrier.

Summan av mina första intryck blir att jag tror att Anders Borg kommer att få betydligt svårare att hantera Tommy Waidelich än han hade att övertrumfa Thomas Östros. Från att i relation till Östros ha känts som en intelligent, sympatisk och befriande opolitisk typ i kamp med den värsta sortens sossepolitruk är risken nu att han kommer att te sig som en visserligen erfaren och kunnig men samtidigt lite lätt nedlåtande och slängigt kallhamrad sifferexpert medan Waidelich känns stabilt vänlig och lugn.

Kan bara socialdemokraterna så småningom samla styrkorna kring en ny linje kan detta bli riktigt intressant.

AB1, AB2, DN1, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2

——
Andra bloggare om Anders Borg, Tommy Waidelich, moderaterna, socialdemokraterna, ekonomi, skatter

Under rubriken Naturens tjänster allt hetare tillgång finns i dagens SvD en intressant artikel om s.k. ekosystemstjänster. Det handlar alltså om den destruktiva egenheten i det rådande ekonomiska systemet att vårt sätt att räkna fram vinster inte tar någon hänsyn till det ”gratisarbete” som planeten jorden bidrar med genom att tillhandahålla olika naturresurser som t.ex. odlingsbar mark, rent vatten, fisk i haven, mineraltillgångar etc. etc. I realiteten kan skövling av resurser och livsmiljö, ja ett systematiskt undergrävande av framtida generationers förmåga till ett drägligt liv, pågå samtidigt som företagen redovisar feta vinster med tillhörande bonusutbetalningar till den ekonomiska supereliten.

Enkelt uttryckt skulle vi behöva ett ekonomiskt system där vår ekologiskt sköra och vackra planet deltog som ett aktiebolag vars syfte skulle vara att prissätta sina tjänster så att det ekonomiska systemet hölls sig inom de ekologiska ramarna. Men så är det ju inte. Utan vi kan fortsätta att räkna fram fiktiva vinster som i realiteten döljer olika typer av skövling av naturresurser. Medvetenheten om existensen av detta graverande systemfel ökar dock. Och den konferens i Norge som SvD-artikeln berör är ett uttryck för detta. Intresserade kan se den här.

Av intresse är också TEEB (The Economics og Ecosystems and Biodiversity), ett projekt ägnat att försöka sätta pris på just ekosystemstjänster av olika slag. På deras hemsida finns många intressanta rapporter att ta del av. Den s.k. syntesrapporten kan kanske vara en bra början (den engelska varianten finns här.

Än så länge verkar dock dessa lovvärda strävanden till stor del utspelas inom ramarna för den förföriska drömmen om den eviga ekonomiska tillväxten. Men verkligheten vinner ju i längden över illusoriska föreställningar om den.

——
Andra bloggare om ekosystemstjänster, csr, ekonomi, ekologi, systemkris, kapitalism

Ett inslag i den pågående finanskrisen som är minst sagt säreget är att man till länder som redan lånat för mycket erbjuder en lösning som består av ännu större lån. Jag har då för egen del alltid tänkt på Kronofogden och hur det skulle se ut om denna institution löste problemen för sina klienter på detta bisarra sätt. Nu har en av mina favoritskribenter på SvD, Andreas Cervenka, slagits av samma tanke. Han brukar inte skräda orden. Idag har hans betraktelse rubriken Konkursvarning för EU:s räddningsplan. I den redogör han på sitt som vanligt tillspetsade språk för det orimliga i att försöka rädda länder ur deras låneknipa genom att ge dem ännu större lån. Redan i ingressen klipper han till ordentligt

Bara en floskelavtrubbad EU-byråkrat kan kalla en blyväst för en livboj och förvänta sig att bli trodd. Politikernas räddning av krisande euroländer ser i själva verket ut att vara en enkelbiljett till den undergång de påstår sig vilja undvika.

Och för övrigt kryddar han sin framställning med konstateranden som

Nödlånen från EU med en ränta på 5,8 procent framstår som en lika långsiktig lösning som en kredit hos Hells Angels.

och

Istället för att lösa grundproblemet genom att staga upp vingliga banker används EU:s resurser till nödlån som tycks lika effektiva som att släcka en skogsbrand med Molotovcocktails.

och

På marknaden har domen redan fallit. Där räknas det kallt med att Grekland, Irland men även Portugal förr eller senare knäcks av skuldberget. Ländernas statsobligationer är lika populära som grönsaker från Fukushima och räntan uppe på ockernivåer

Själv tänker jag i sammanhanget på Markoolio av alla personer. Han skrev en gång i tiden en låt med titeln Mera mål. Han borde kanske engageras för att göra en ny variant med titeln Mera lån.

Men alldeles bortsett från detta excellerar Cervenka inte bara i skarpa formuleringar och ironier, han inser också vilka som kommer att få bära bördan

Krisstrategin har från börjat byggt på den heliga principen att de som lånat ut pengar ska skyddas till varje pris. Smärtan bärs bara av ena parten, låntagarna. Det blir extra problematiskt eftersom bankernas skulder blivit befolkningarnas.

När irländarna nu ska hosta upp ytterligare 24 miljarder euro, pengar som tas från pensionärer och dagisbarn, går fortfarande de som lånat ut 16 miljarder euro till bankerna i form av så kallade seniora obligationer helt skadeslösa. För att rädda banker i framförallt Tyskland och Frankrike från obehagligheter offras en hel generation invånare som måste tillbringa decennier med att betala av på skulder de själva inte skapat.

Och därför är hans rekommendation i stället något slags skuldsanering enligt mönster från Kronofogden. Det verkar ju inte vara det som ligger närmast till hands för dem som har den avgörande makten i situationen så därför nöjer jag mig med kommentaren att en sak är säker. Sista ordet är inte sagt.

—–
Andra bloggare om EU, skuldkris, banker