Dödsbäddsvisioner och materialismens otillräcklighet

En fascinerande artikelserie har inletts på SvD:s Idagsida. Den första artikeln – Visioner på dödsbädden är ofta tabu – är en välskriven (som alltid när Agneta Lagercrantz för pennan) kombination av en intervju med neuropsykiatern Peter Fenwick och en redogörelse för centrala inslag i hans forskning. Fenwick har nämligen intervjuat personal på hospice och fått inblick i vilka berättelser som de får höra av de döende:

Här ett exempel som citeras i artkeln:

Patienten bad oss stå på var sin sida om honom. Sedan tittade han över min axel mot fönstret och sa ’vänta, jag kommer till er om några minuter, jag vill bara tacka dessa sköterskor för att ha tagit hand om mig’. Patienten upprepade sig ett par gånger – och dog!

Generellt gäller att de personer som i visionerna kommer för att hämta den döende är personer som hon/han ”har särskilt starka band till, som syskon, föräldrar eller maken/sambon”.

En från mitt perspektiv mycket intressant aspekt av denna forskning hör samman med Fenwicks konstaterande att:

 Den gängse sjukvården accepterar inte uppgifter om sådana här upplevelser, så dödsbäddsvisioner är ofta ett tabuämne på sjukhemmen.

Artikeln berör inte förklaringen till denna inställning annat än indirekt genom Fenwicks svar på frågan om det finns förklaringar till de olika dödsbäddsvisionerna. Och hans svar blir:

Det finns det också, som intensivvårdspsykos, organisk kollaps och medicinering. Kemiska förändringar i blodet och påverkan på hjärnan. Men ingen av dessa förklaringar passar in på de berättelser vi analyserat.

Det som spökar när dessa visioner blir onämnbara eller bortförklaras är förstås den materialistiska reduktionism som kommit att få en mycket dominerande filosofisk maktposition. Enligt denna världsbild har medvetandet ingen autonom existens utan är en produkt av hjärnan och nervsystemet. Döden anses i konsekvens med detta innebära medvetandets totala utslocknande och visioner av den typ som Fenwick studerat framstår då som något slags hallucinationer till möjlig illusorisk tröst på tröskeln till det eviga mörkret.

Om Fenwick i något sammanhang gett sig ordentligt i kast med de filosofiska frågor som hans intervjustudie aktualiserar vet jag inte. Men oavsett hur det är med den saken uppfattar jag det som utomordentligt bra att han i sin forskning lyfter fram upplevelser som han åtminstone själv i denna idagsidesintervju inte betraktar som lämpliga att bortförklara med hänvisning till olika hjärn- och nervsystemsspratt som dödsprocessen bjuder den döende på utan att denne förmår genomskåda det hela i sin utsatta situation.

För egen del har jag länge funderat över problemen med den materialistiska världsbild som har sådan makt i vår tid. Ett centralt problem med detta filosofiska perspektiv är att dess tillskyndare argumenterar som om perspektivet ifråga inte är en tro utan ett faktum. Detta är faktiskt en stor filosofisk bluff om jag nu får uttrycka mig så drastiskt. I min senaste bok – I ett annat ljus – gör jag i vilket fall som helst mitt bästa för att avslöja denna bluff . Läs gärna den om du vill få lite hjälp att kränga av dig den tvångströja av materialistiskt schablontänkande som vi alla fått dragna över våra huvuden genom vår förment objektiva och trosbefriade skolundervisning.

Adl, Bokus
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Håller självmordet vad det lovar?

Svenska Dagbladets Idagsida har just börjat en serie om självmordstankar i nätets tid. Första artikeln – Farliga samtal bland unga på nätet – tar upp den verklighet som medievetaren Michael Westerlund studerat i sin avhandling Självmord och internet – kommunikation om ett livsfarligt ämne. Jag har inte läst denna avhandling, men den handlar uppenbarligen om chatter om självmord där ungdomar chattar med varandra om sina mer eller mindre påtagliga planer på att ta livet av sig. En del nöjer sig med att diskutera, medan andra driver saken till sin yttersta spets och därför inte ens nöjer sig med ett “diskret” pillersjälvmord på sitt eget rum utan i höstas begick uppenbarligen en 21 åring självmord inför sin egen webbkamera.

Dessa självmordschatter är tydligen brutalt uppriktiga i tonen. Rena uppmaningar att göra slut på livet lär inte vara ovanligt. Det är förstås lätt att förfasa sig över detta. Unga människor med livet framför sig – åtminstone statistiskt sett – borde ju genomströmmas av livsglädje, en lusta att både skapa och upptäcka det fascinerande med existenstillståndet människa. Men i stället samlas tydligen oroväckande många i virtuella grupper som tycker att självmord är ett bra eller i varje fall fullt rimligt sätt att hantera livet.

När jag läser om detta beklagansvärda förhållande associerar jag till det gamla talesättet “som man ropar får man svar”. Det jag menar är att det inte är ägnat att förvåna att självmord ter sig attraktivt i en tid och kultur där man får lära sig att det är ett faktum att döden innebär att medvetandet utslocknar. I vår moderna tid är det inte tal om att denna föreställning skulle vara en tro bland andra trosuppfattningar. Nej den beskrivs som ett oomtvistligt faktum. Men vad vet vetenskapen om detta? Har den några bevis?

Naturligtvis inte. Den har bara lierat sig med en filosofisk ståndpunkt som skulle kunna kallas reduktionistisk materialism. Och enligt denna filosofi utgår man från att medvetandet inte har någon autonom existens utan det antas – i fallet människan – uppkomma som ett slags verkan av hjärnan och nervsystemet. Men det finns inga bevis för att så är fallet. Det handlar om ett antagande och/eller en tro. En tro som utbildningsvärlden och stora delar av media gör ihärdig reklam för. Men en tro är en tro även om den sägs vara ett faktum.

Sanningen är att människan inte vet i vetenskaplig mening vad döden innebär. Vi kan ju säga till varandra att medvetandeljuset helt säkert slocknar när vi dör. Ja vi kan t.o.m. kräva av varandra att vi tror på detta för att få rätten att betrakta oss själva som riktiga rationella, vederhäftiga och moderna människor. Men faktum kvarstår att vi inte vet hur det förhåller sig.

Självmordets attraktionskraft är rimligen beroende av att den presumtive självmördaren tror på hypotesen om att döden innebär medvetandets utslocknande. Självmordet blir ju då en ytterst radikal flykt från både reella och inbillade problem. Och det finns bevisligen lägen där en sådan flykt efterfrågas.

Men om självmordet bara innebär att man förlorar sin kropp samtidigt som man i sitt inre har kvar de problem som man ville fly från samt dessutom problemet att man för en tid förpassat sig ur det sammanhang där man skulle mogna och utvecklas genom att hantera sitt liv, hur attraktivt är då självmord?

Inför en sådan tankegång reser förstås den konsekvente och övertygade materialisten ragg och hävdar att allt som skapar osäkerhet kring uppfattningen att döden innebär medvetandets fullständiga utslocknande är lierat med allsköns förmoderna vidskepligheter. Att accepterande av dylika tankegångar är liktydigt med att öppna slussportarna för den blinda irrationaliteten och att eran av vetenskapliga framsteg därigenom hotas.

Min kommentar är bara att vetenskapen inte har något att förlora på att erkänna att en tro är en tro. Om den gjorde det skulle den kunna närma sig frågorna om medvetandets natur på ett mer öppet sätt. Och dessutom inte behöva ha en nedlåtande och bortförklarande attityd mot de människor som med varierande styrka och klarhet upplevt att livet är evigt och att döden är något som angår kroppen. En upplevelse som inte är en intellektuellt ogranskad och känslomässigt förvirrad tro utan en klar intuitiv, inre sanning. En upplevelse som definitivt vaccinerar mot självmord.

SvD2, SvD3

———
Andra bloggare om , , , , , , ,

Frysboxen – människans evighetshopp!?

Läste just en gammal understreckare i SvD – Jag har ett personnummer; alltså finns jag. Jag ämnar inte fördjupa mig närmare i de sofistikerade resonemang om den mänskliga identiteten som förs i denna artikel utan jag vill bara förmedla den inblick som artikelförfattaren Vendela Fredricson ger i de bisarra föreställningar om den mänskliga identiteten som omhuldas inom den verksamhet som kallas kryonik. Hon tar särskilt upp kryoniklaboratoriet KrioRus som ligger utanför Moskva. Detta KrioRus är tydligen en av det växande antal

kliniker som specialiserat sig på nedfrysning av organiska kroppar och organ efter (den medicinska) döden, i syfte att bevara dem tills vetenskapen utvecklat metoder att bota sjukdomar och upprätthålla liv, som för dagens medicin är utom räddning. Där förvaras enskilda huvuden och hjärnor i behållare med flytande kväve. I framtiden, föreställer sig kryonisterna, när tekniker utvecklats för att väcka dessa nedfrysta hjärnor, ympar man in personligheten (den bevarade hjärnan) i en ny kropp. Personligheten, menar man på KrioRus, inte bara sitter i hjärnan. Den är hjärnan.

På sin hemsida beskriver KrioRus sitt erbjudande på följande sätt:

Cryonics is the practice of preserving the body or head/brain of human after legal death in a state of deep freeze, with a view to his recovery and cure (including the effects of aging) in the future, when medical and other technologies allow it. Most people, living in the present, have a chance to radical life extension, even if they… die. The reliability of this assertion is easy to understand, if we combine scientific facts, real possibilities of modern cryonics and reasonable assumption on the prospects of technologies. (…) Cryonic suspension is a service available to most people who want to preserve for themselves the possibility of life in the future. In the “KrioRus” company the price of cryonic suspension and indefinite cryoconservation of the patient’s head or brain is 10 000 $ U.S., the price of services of cryonic suspension and cryoconservation of the whole body range from $ 30 000. Moreover, in some cases you can pay in installments and pay some part of money in accordance with the testament. The number of people exposed to cryonic suspension and people who have signed contracts for cryopreservation, is growing worldwide. Do not put off signing the contract, losing precious chances for immortality. Contact the KrioRus company now. Cryonics is your chance to return.

Ja vad skall man säga. Juristen i mig undrar om man räknar med att lagstiftningen skall ändras så att man kan testamentera sina resurser till sig själv i det nyupptinade tillståndet. Eller det kanske räcker med att man har kvar sin Internetbank. Problemet är väl att komma ihåg koden. Men det problemet kan man kanske lösa enklast genom att magasinera den tillsammans med övriga ägodelar på Shurgard tills man kan hämta rubbet när man som nyupptinad skall köra igång sitt liv igen.

Min tanke inför hela denna besynnerliga affärsverksamhet är att den väl ändå får ses som ett solitt symptom på framgången i den moderna tidens ihärdiga propagerande för materialismen som en vetenskapligt korrekt livsåskådning. Kunderna på KrioRus och andra liknande ställen kan ju knappast bli mer övertygade än de redan är om att det enda som existerar är materien. Att anden bara är en “saft” som utsöndras av hjärnan och nervsystemet. Och att människans evighetshopp finns i frysboxen. Bara nu inte alltihop saboteras av strömavbrott och/eller reinkarnation. Och vem får pengarna tillbaka om det inte fungerar?

——–
Andra bloggare om , , , , , ,

Livet, döden och medvetandets natur

Råkade lyssna på ett intressant radioprogram i går. Det hette Kropp och själ, och just det här speciella programmet hade titeln Om gränslandet mellan liv och död (kan avlyssnas i sin helhet här). Det som alldeles särskilt väckte mitt intresse var redovisningen av Adrian Owens forskning. Han har nämligen lyckats visa att en del personer som diagnosticerats som varande i ett s.k. vegetativt tillstånd mycket väl kan vara medvetna trots att man inom den medicinska vetenskapen hittills har varit övertygad om att så inte är fallet.

Owens forskning bygger på idén att ställa frågor till personer i ett diagnosticerat vegetativt tillstånd och studera deras svar genom att kartlägga deras hjärnreaktioner med hjälp av s.k. funktionell magnetresonanstomografi (fMRI). Owen gav helt enkelt patienterna verbala instruktioner att när de ville svara ja på en fråga så skulle de föreställa sig att de spelade tennis, och när de ville svara nej så skulle de föreställa sig att de gick omkring hemma i sin bostad. Skälet till denna till synes långsökta uppläggning är att dessa båda hjärnaktiviteter utspelas i vitt skilda delar av hjärnan så sammanblandning är utesluten. Efter dessa instruktioner fick så patienterna besvara några frågor om personliga familjeomständigheter medan deras hjärnreaktioner studerades i tomografen.

Det sensationella i sammanhanget var alltså att ett antal patienter besvarade de frågor som de fick helt korrekt. Något som alltså tyder på att diagnosen av dem som varande helt renons på normala kognitiva funktioner är felaktig.

Även om det naturligtvis är omöjligt att med ledning av den hittills gjorda forskningen avgöra hur stora själsliga förmögenheter som den i ett förmodat vegetativt tillstånd existerande individen besitter så spekulerar redan forskarna om att det kanske så småningom kan bli möjligt att till denna typ av patienter ställa (och få svar på) den centrala frågan om individerna ifråga vill fortsätta att leva instängda i sina dåligt fungerande kroppar.

Från mitt perspektiv är det verkligt intressanta med den här typen av forskning vilket ljus den skulle kunna kasta över frågan om hur medvetandet är relaterat till hjärnan. Enligt det rådande vetenskapliga perspektivet betraktas det som en självklarhet – ja som ett faktum – att medvetandet genereras av hjärnan. Och att medvetandet följaktligen inte kan ha en autonom existens. Men om detta vet vi inget i strikt vetenskaplig mening. I realiteten har vetenskapen lierat sig med en reduktionistisk och materialistisk världsbild som den valt att behandla som om den vore ett empiriskt faktum. Men ur strikt vetenskaplig synvinkel är det en öppen fråga hur medvetandet är relaterat till hjärnan.

I sitt experiment ställde förstås Owen frågor som visade på trohet mot det rådande materialistiska paradigmet. Frågorna handlade konsekvent om sådant som hade med patienternas minne från tiden som fullt friska att göra. Men verkligt intressant skulle det enligt min mening bli om man t.ex. frågade om saker som rör hur de själva uppfattar sin medvetenhetsmässiga belägenhet. Om det är så att de uppfattar en klyvnad mellan sitt reella och av hjärnan oberoende medvetande och det medvetande som de förmår uttrycka genom hjärnan. Om de alltså uppfattar något slags ute-ur-kroppen-erfarenhet samtidigt som de varseblir att de så att säga sitter fast i sin skadade hjärna.

Jag har förstås inget färdigutvecklat frågebatteri att erbjuda Adrian Owen utan jag vill bara uttrycka en förhoppning att han i sin fortsatta forskning skall våga ta steg utanför de ramar som den reduktionistiska materialismen ålägger honom. För då skulle han kanske kunna frilägga en kunskap som skulle kunna ha verklig filosofisk sprängkraft. Något som skulle kunna hjälpa den moderna människan att slippa tro att det är en vetenskaplig sanning att vi människor är ett slags hjärnstyrda biologiska robotar engagerade i en rå överlevnadskamp i en i grunden slumpstyrd och ytterst sett meningslös evolution.

Owens hemsida är sprängfylld av intressant information.

Följande två små filmer beskriver ganska väl hur hans senaste forskning är upplagd och vilka rönen är:

AB, SvD, BBC, The Times
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Kvalificerad forskning om nära-döden-upplevelser

För snart en månad sedan presenterades på en presskonferens i New York (i samband med ett internationellt FN-symposium) ett stort upplagt försök om nära-döden-upplevelser. Dessa upplevelser är en nagel i ögat på alla inom vetenskapsvärlden som tror på någon variant av den filosofiska uppfattning som kallas materialistisk reduktionism. En uppfattning som bl.a. innebär att man tror att medvetandet skapas av hjärnan och att det därför inte kan ha en autonom existens, dvs. en existens oberoende av hjärnan. Enligt den materialistiska reduktionismen innebär därför döden att medvetandet släcks ner för gott, eftersom hjärnan är död.

Nära-döden-upplevelser stör dock den filosofiskt förutfattade meningen om dödens karaktär så till vida att visserligen inte döda, men djupt medvetslösa, personer uppenbarligen kunnat dels inte bara uppleva intressanta föraningar om en tillvaro efter döden utan också faktiskt korrekt varsebli företeelser i det sjukhusrum där personalen försökt rädda dem. Och det är framförallt denna sistnämnda förmåga till varseblivning, trots att de vanliga sinnena inte fungerar och djup medvetslöshet råder, som intresserar forskarna i det i New York kungjorda forskningsprojektet.

Hela projektet kretsar kring att man sätter upp bilder högt uppe i de aktuella upplivningsrummen på olika sjukhus. Och man sätter upp dem på ett sådant sätt att de bara kan ses om den seende själv är uppe i taket. Bilderna får dessutom inte föreställa något som är allmängods utan är för ändamålet konstruerade unika symboler.

Idén är alltså att undersöka om personer med nära-döden-upplevelser kommer att rapportera att de faktiskt sett någon av dessa bilder. Och skulle detta ske så anser forskarna ifråga att detta visar att medvetandet uppenbarligen kan fungera utan att dess organ hjärnan är aktiverad på det sätt som den vanligen är när man är medveten, och att det dessutom är kapabelt att på något sätt lämna sin köttsliga hemvist och varsebli korrekt.

Skulle det däremot inte komma några rapporter om korrekt varseblivna bilder så anser forskarna att detta kan tas som intäkt för att nära-döden-upplevelser är av illusorisk karaktär. Att hjärnan i ett tämligen syrefattigt och stressat tillstånd helt enkelt fabricerar upplevelser från den befintliga minnesbanken.

Detta forskningsupplägg verkar mycket bra. Men samtidigt kan jag inte låta bli att påpeka att det i den intellektuella hederlighetens namn vore på tiden att alla som schablonmässigt utgår från att hjärnan skapar medvetandet försökte prestera några som helst bevis för att så är fallet. Det är faktiskt inget bevis att något ter sig rimligt från en eller annan utgångspunkt. Och det är heller inget bevis att de allra flesta har samma uppfattning. Sakläget är i själva verket att vi i vetenskaplig mening inte vet hur medvetandet förhåller sig till hjärnan. Men att man inom forskningsvärlden bestämt sig för att i stor utsträckning tro att medvetandet skapas av hjärnan.

Som historien visar kan man tro allt möjligt utan att det för den skull är sant. Vi trodde till exempel en gång i tiden att jorden var platt. Visst verkade det rimligt att tro en sådan sak. Men det ändrade inte det korrekta förhållandet. Jorden blev inte ett dugg plattare av att vi trodde att den var platt. Och medvetandets förhållande till hjärnan är det det är, oavsett vad vi tror om saken och oavsett vad tankemaktens företrädare bestämt att vi skall tro på om vi inte vill riskera att bli stämplade som simpla illusionsmakare.

För alla som är intresserade går det bra att se själva presskonferensen, och seminariet här.

AB, Dagens Medicin
———————————
Andra bloggare om , , , , , , ,

Ingela Agardh – en försynt lärare i konsten att dö

Med magisk precision avled Ingela Agardh samma dag som en intervju med henne sändes i TV2. Jag såg inte intervjun när den sändes utan läste om den i tidningen. Det stod att den skulle handla om hur hon fann sin tro. Så intressant tänkte jag och erinrade mig den enda gången jag träffat Ingela Agardh. Hon var moderator på någon konferens där jag höll en föreläsning. När jag hade hållit föreläsningen och alla var på väg ut till paus sa hon “är du religiös” med det där fränt rättframma men ändå sympatiska tonfall som var hennes särmärke. Jag svek henne med att säga något diffust, eftersom jag var osäker på vad hon menade med sin fråga. Om frågan gällde mig eller om den egentligen gällde henne själv.

Nu förstår jag att den förmodligen betydde: du verkar ha något slags andlig eller möjligen religiös inställning samtidigt som du verkar rätt vettig. Hur får du ihop det?

Med detta lilla minne i bakhuvudet gick jag till Sveriges Televisions hemsida och där hittade jag intervjun. Och nu har jag sett den. Hon var verkligen bra i sin chosefria ärlighet. Det blev ett mycket levande och tänkvärt samtal om livet, döden, lidandet och Gud. “Det här kan vara den sista sommaren och det är inte tragiskt och jag förvånar mig själv när jag säger att jag borde ju säga att jag vill leva och så känner jag inte riktigt så … livet är färdigt med mig”, sa hon.

Så blev hon i denna sin sista intervju en försynt lärare i konsten att dö.

Intervjun finns ännu så länge till beskådande här. Och hennes tämligen nyutgivna bok heter Den största nyheten.

DN, SvD, AB1, AB2
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Skendöd blivande organdonator

Läste just en artikel i Aftonbladet om en incident på ett sjukhus i Paris. En 45 årig man dödförklarades efter en hjärtinfarkt och bedömdes följaktligen som färdig för organdonation. Men han var uppenbarligen inte mer färdig för organdonation än att han vaknade upp från sitt skendöda tillstånd. Förmodligen anade han oråd när kirurgerna förberedde sin insats.

Mitt tidigare inlägg Hjärndöd, transplantationer, organhandel, dödsrädsla och reinkarnation är onekligen relevant i sammanhanget.

Uppdatering 14 juni: Missa inte den utförliga kommentaren till detta inlägg skriven av med. dr. Ingvar Gustavsson, och min replik på detta inlägg!
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Hjärndöd, transplantationer, organhandel, dödsrädsla och reinkarnation

Läste just två fantastiskt intressanta och välskrivna understreckare från torsdag och fredag i förra veckan med de talande rubrikerna Högt pris när själens boning reas ut och Tungt att bära ett främmande hjärta. Artiklarna är skrivna av Fredrik Svenaeus som är filosofiprofessor vid Södertörns högskola. Ämnet i fokus är transplantationer och organdonationer. Ur ett tillrättalagt perspektiv som bara betonar läkarvetenskapens framsteg och välsignelser är det förstås en fantastisk sak att allt fler svårt sjuka människor får sina liv räddade genom transplantationer. Men hela denna hantering har en långt ifrån oproblematisk baksida.

Grunden är det s.k. hjärndödsbegreppet, dvs. att man förklarar en person som död när de högre hjärnfunktionerna slagits ut. Och man håller så liv i dessa s.k. “hjärndöda kroppar” för att de kroppsorgan som är i transplantationsdugligt skick inte skall förstöras. Detta låter ju rimligt och bra. Det finns dock komplikationer. En sådan är att den hjärndöde tilltänkte donatorns anhöriga kan finna situationen svårhanterlig, eller som Svenaeus uttrycker det “att förstå att din son inte längre lever fastän hans hjärta slår och hans kropp ser levande ut är inte lätt, ens för läkare eller sjuksköterskor”. Men det är en sak att hjärndöda kroppar fortfarande ser levande ut, men faktum är att de inte bara ser levande ut utan de beter sig också som om de vore levande, dvs. de “reagerar på operativa ingrepp och måste bedövas för att inte försättas i chocktillstånd när man tar ut organen.”

Personligen finner jag det minst sagt märkligt och faktiskt beklämmande att maktens till behovet av organdonationer anpassade definition av döden kan “överleva” den här typen av reaktioner från förment döda personer. Är inte den självklara slutsatsen att om kroppen reagerar på smärta så är dödsprocessen inte avslutad. Den är kanske påbörjad, och den i ett enskilt fall dragna slutsatsen att en person är hjärndöd i den meningen att vederbörande inte kan återkomma till ett normalt medvetande i sin nuvarande kropp är måhända korrekt, men reagerar kroppen på ett operativt ingrepp så kan inte personen ifråga vara död i någon rimlig mening av detta begrepp. Låt vara att han eller hon är halvdöd eller nästan död. Men döden inträder inte för gott förrän i samband med att det eftertraktade organet tas ur den visserligen bedövade men levande kroppen.

Eftersom vi tar för givet att döden innebär att medvetandet släcks så har vi alltså lyckats övertyga oss om att inget mänskligt medvetande kan finnas kvar i, eller i anslutning till, den som hjärndöd betraktade kroppen. Men vad vet vi om detta. Vi antar att det är så och baserar vårt agerande på detta antagande. Men varför skulle det inte kunna vara så att de personer som i nära-döden-upplevelser betraktat operationer som de själva överlevt också skulle kunna betrakta hur de bokstavligen slaktas i organdonationssyfte utan att kunna kommunicera detta på vanligt sätt till andra “i-sina-kroppar-varande” människor.

Och om vi fortsätter detta tankeexperiment så är det förstås möjligt att hjärndöda personer upplever att det är alldeles OK att deras organ kommer till användning i andras kroppar, men det är också möjligt att de upplever det som vedervärdigt smärtsamt att bli slaktade. Den hjärndöde kanske har ungefär samma förhållande till sin ännu levande kropp som den person som under en operation med en felgången bedövning upplever att det enda som blev bedövat var den egna förmågan att kommunicera med omvärlden. Smärtupplevelsen var dock intakt.

Jag vet inte med säkerhet hur det är. Jag noterar dock att vi avhåller oss från att kremera hjärndöda patienter. Men jag undrar varför vi inte i konsekvensens namn gör det. Med lite bedövning skulle det väl inte vara några problem?

Svenaeus utmärkta artiklar är emellertid inte i första hand fokuserade på hjärndödsproblematiken utan på den marknad för organ som uppkommit av just bristen på transplantationsdugliga organ och också på olika tankar kring hur organbristen skall lösas. När det gäller bristen på organ så har alltså penningstarka, och transplantationsdugliga organ efterfrågande, personer skapat en marknad där inte bara hjärndöda och avrättade får bidra med utbudet utan fattiga personer tubbas också till att sälja t.ex. en njure. Och det är inte svårt att föreställa sig hur kraftfulla aktörer på denna marknad skulle kunna vara (och kanske redan är) av maffian ägda “organmäklare” som effektiviserat organanskaffandet genom systematiska mord för det höga ändamålet att “rädda liv” för det ännu högre ändamålet att tjäna pengar.

Bland de olika idéer för att lösa problemen med organbrist som är i svang presenterar Svenaeus dels några som har karaktären av filosofiska tankeexperiment och skönlitterära fantasier och dels sådana som är sprungna ur naturvetenskapens ökade kunskaper och förmågor. Till de filosofiska tankeexperimenten hör filosofen John Harris idé om det s.k “överlevnadslotteriet”. Svenaeus förklarar att Harris paradidé är “ett framtida samhälle som organiserats på så sätt att flesta möjliga skall kunna överleva genom ett lotteri, där en person i befolkningen slumpvis väljs ut som donator och dödas, så fort det finns två eller flera personer som skulle kunna räddas genom hans organ. Grymt och orättvist att döda oskyldiga? Jovisst, men i vilken utsträckning har svårt sjuka som behöver organ för att överleva i så fall förtjänat sitt öde? De är redan offer för ett naturligt lotteri som vi enligt Harris kan göra rättvisare genom att komplettera det med ett samhälleligt organiserat sådant.”

När det gäller de skönlitterära fantasierna så har Kazuo Ishiguro tydligen skrivit en roman på temat att bristen på organ löses genom att man föder upp sterila kloner till alla medborgare. Kloner som ges kollektiv uppfostran och som får från början lära sig vilken uppgift de har i livet. Och Svenaeus konstaterar att “det verkligt hjärtskärande och oroande i Ishiguros roman är den lätthet med vilken klonbarnen kan uppfostras till att acceptera och se som självklar att deras plikt är att hjälpa andra genom att ge bort sina organ i en serie av operationer som slutligen leder till att de ‘fullbordar’ (ordet dör används inte i boken).”

Vetenskapens tankar kring hur organbristen skall lösas har utvecklats från att först handla om förhoppningar om s.k. xenotransplantationer, vilket framförallt handlade om organodling inte på kloner utan på grisar. Men riskerna med detta anses tydligen för höga så därför är det numera möjligheten att på sikt odla organ från patientens egna celler som är det mest löftesrika och fantasieggande. Och Svenaeus skriver: “Det som nu börjar bli möjligt är främst ihåliga organ som blodkärl, urinblåsa, livmoder och luftstrupe. Men runt hörnet väntar kanske en ‘organogenes’ av njurar, levrar och hjärtan, som kommer att förvandla decennierna kring vårt sekelskifte till en märklig parentes i den mänskliga historien när man bytte organ med varandra.”

Det finns mycket att säga om detta. Jag nöjer mig med att ställa några frågor. Den första är: Varför är vi så förtvivlat rädda för döden? Och så undrar jag hur vi kan vara så säkra på att döden inte fyller en helt väsentlig och oumbärlig funktion i evolutionen som gör att våra försök att undslippa den med hjälp av allt mer biologiskt sofistikerade och desperata medel kommer att leda till av oss själva föga anade och djupt obehagliga korrigerande reaktioner från den mäktiga verklighet som vi är en liten om än arrogant del av?

Och till sist så har vi tanken att allt faktiskt kan vara helt onödigt. Att det är alldeles OK att dö och att vi i sinom tid får vår nya kropp genom reinkarnationsmekanismen.

Men så kan det väl ändå inte vara säger vän av ordning och förnuft!?

Uppdatering 14 juni: I samband med inlägget Skendöd blivande organdonator finns utförliga kommentarer av relevans även för detta inlägg. Den första av dessa kommentarer är skriven av med. dr. Ingvar Gustavsson.

———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Förklaras verkligen döden av åldrandets biologiska mekanismer?

Efter några stressiga dagar har jag börjat läsa ifatt gamla nummer av Svenska Dagbladet, och jag fäste mig då först vid söndagens understreckare Långt liv i hälsa uråldrig dröm av professor emeritus i genetik Marianne Rasmuson. En på många sätt fascinerande artikel om åldrandets biologiska mekanismer. Men som de flesta artiklar av denna typ drar den också en lans för den reduktionistiska materialism som många vetenskapsmän är talesmän för utan att verka närmare reflektera över att just denna filosofi är en av många möjliga hållningar till livet och inte alls en hållning som är en nödvändig konsekvens av ett naturvetenskapligt förhållningssätt.

Rasmuson påpekar nämligen som om det vore den självklaraste och mest empiriskt belagda sak i världen att “sist och slutligen är vi ju alla bara ett slags transportörer av gener i evolutionens evighetsperspektiv”. En utsaga som formligen ångar av allmängiltiga metafysiska anspråk på att utöver detta finns inte mycket att säga om vad människan sist och slutligen är.

Inför detta enligt min mening ogrundade anspråk tänker jag på en skämtteckning som jag såg för några år sedan. Den föreställde ett äldre par på väg hem från mataffären med var sin kasse. Och mannen säger plötsligt: “Ja du, Kerstin lilla, egentligen är vi bara små flugskitar i kosmos” varvid Kerstin replikerar: “Tala du för dig själv, Gunnar”.

Min poäng är alltså att om Marianne Rasmuson vill uttrycka diverse metafysiska spekulationer om hur tillvaron ytterst sett är beskaffad så står det henne naturligtvis fritt, men jag tycker att hon och hennes naturvetenskapliga gelikar får tala för sig själva som Gunnar i den just refererade skämtteckningen. Jag tycker alltså att man inom forskarvärlden helt enkelt bör sluta med sitt försåtliga sammanblandande av empiriska fakta och privata och kanske för tillfället populära metafysiska förklaringar av tillvarons natur som i kraft av denna sammanblandning får en air av empirisk sanning över sig.

Utöver detta vill jag bara säga att artikeln bygger på den som ett faktum betraktade tron (eller förgivettagandet) att döden är en orsak av olika biologiska sönderfallsprocesser på cell- och molekylnivå. Denna syn på döden är förstås en konsekvens av tron att livet också skapas av biologiska processer. Men vad vet vi om det egentligen. Liv kanske bara finns, och så uttrycker det sig genom biologiska processer när det är möjligt. Och i så fall kan man vända på kuttingen och tro att det biologiska sönderfallet är en verkan av de processer som avslutas med att kroppen dör. Att den kroppsliga döden innebär att det liv och den energi som kroppen en gång gav uttryck för faktiskt drar sig tillbaka av en aller annan anledning.

Detta sistnämnda synsätt betraktas förstås som en orimlig och flummig spekulation av de flesta i vår tid som vant sig vid att de orimliga och flummiga spekulationer som vetenskapen gjort till sina och iklätt falsk faktastatus däremot är något att verkligen hålla sig till när det gäller synen på frågorna om livet, döden och meningen.
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Osannolik politisk kontakt

Läste just en förbryllande nyhet i måndagens SvD om den med en nakendansös sms-ande finske utrikesministern Ilkka Kanerva. Först trodde jag det var ett aprilskämt, men de brukar ju inte publiceras 31 mars. I vilket fall som helst påstås Kanerva inte ha dykt upp på ett avtalat möte i Tallinn med förre estniske presidenten Lennart Meri. Rädslan för att möta den finska pressen när han klev av färjan sägs vara orsaken, och att Kanerva därför åkte tillbaka till Finland och alltså helt oartigt struntade i den förre presidenten.

Men min fråga är om verkligen den förre presidenten själv dök upp på mötet. Det borde i så fall ha varit den stora nyheten. Lennart Meri dog nämligen häromåret. Och oavsett om han kom eller ej så är jag förstås också synnerligen intresserad av hur det gick till när mötet bokades. Kan måhända Kanerva sända sms till den andra sidan? Jag ser fram emot nya artiklar i ämnet!
———————————
Andra bloggare om , , , , ,