BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

Dallas Diabaté

Hopp och respekt – Dallas livsgärning prisas

Dialy Mory Diabaté, gemenligen kallad Dallas, är en man med stort hjärta. Jag blev medveten om hans existens i samband med att han fick ett pris som Sportspegeln delade ut på en idrottsgala för några år sedan. Hur hedrande denna utmärkelse än var så var gårdagens utmärkelse på TV4 galan om Svenska hjältar strået vassare. Han hedrades där för sin livsgärning. Och fick ta emot priset från från statsminister Reinfeldts hand i en rörande ceremoni.

Centralpunkten i hans verksamhet är den boxingsklubb som han driver och där han tar hand om många av Rosengårds ungdomar. Det som gjort att jag lagt denne man på minnet är framförallt det kloka senegalesiska ordspråk som han nämnde i sitt tacktal när han fick Sportspegelns pris: ”Du kan leva utan far och du kan leva utan mor. Men du kan inte leva utan hopp.” Och med insikt om detta har han levt sitt liv för att hjälpa ungdomar genom att bemöta dem med värdighet och tilltro så att de kan våga tro på det hopp som spirar i dem. Verkligen föredömligt och något som behövs inte bara i Rosengård. Vi behöver alla bli sedda så att vi därigenom kan tro på oss själva.
Dialy%20Mory%20Diabet%C3%A9%20%22Dallas%22%20prisas%20f%C3%B6r%20%C3%A5rets%20livsg%C3%A4rning
—–
Bra artikel om Dallas, Skånskan, AB, Sydsvenskan 

Andra bloggare om , , , ,

Tankar om Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel

Nu har jag gjort det jag lovade i ett tidigare blogginlägg, dvs. jag har läst Ann Heberleins utmärkta bok Det var inte mitt fel. Den är lysande. Klartänkt, skarpsynt och uppfriskande rättframt skriven. Jag känner inte Ann Heberlein personligen, men när jag hade läst några sidor så fick jag en känsla av att pennan förts av något så säreget som en sofistikerad akademiker som av någon anledning behärskar konsten att kommunicera med samma oinställsamma tydlighet som Bert Karlsson. Men efter ett tag så förstod jag att det trots det rättframma tonfallet finns en djupgående medkänsla i budskapet så då kändes inte jämförelsen med Bert Karlsson särskilt välfunnen längre utan jag började associera till det arbete som utförs av personer som Anders Carlberg (chef för Fryshuset) och Dialy Mory Diabaté, gemenligen kallad Dallas (en bra artikel om Dallas verksamhet finns här).

Ann Heberlein vill helt enkelt ta hela det konflikträdda, överslätande och skitsnackande Sverige i hampan som ett slags till ansvarstagande och självrespekt uppfostrande morsa. Hennes resonemang utgår enkelt uttryckt från respekt för människan och hennes okränkbara värde. Men också från insikten att vi människor inte automatiskt klarar av att uttrycka detta vårt okränkbara värde genom hur vi lever våra liv. Vi behöver utvecklas i samspel med omvärlden. Vi behöver helt enkelt mötas av och samspela med människor som p.g.a. sin djupa självrespekt och integritet kan hjälpa oss att finna vår egen självrespekt och integritet.

Och som jag förstår Ann Heberlein är hon närmast rasande över hur vårt land är insvept i en överslätande filosofi som skapar intrycket att det mesta går an och att det mesta bör tolereras i något slags till intet förpliktigande moralisk relativism. Att vi helt enkelt lämnar människor åt sig själva och kanske i synnerhet barn och ungdomar genom att inte tydligt kräva det beteende som är kännetecknande för en ansvarstagande och mogen människa. Att vi är så rädda för dålig och ond auktoritet att vi inte förstår hur vi skall utöva god auktoritet. Och att vi därför tar vår tillflykt till diffusa teorier om tolerans och att det på något sätt skulle vara kränkande med klar och sanningsenlig feedback på faktiska prestationer, men att detta i själva verket innebär att vi sviker andra människor och vårt eget ansvar för dem och oss själva genom att inte dela med oss av våra ärliga reaktioner på olämpligt beteende.

När jag hade läst lite drygt halva boken så var det för mig alldeles klart att den handlar om hur vi människor skall vara mot varandra för att vi skall kunna tillsammans bygga, upprätthålla och utveckla ett samhälle där vi gör våra bättre sidor rimlig rättvisa. Har man ett psykologiskt perspektiv kan man kanske i stället säga att den handlar om tuff kärlek. Men samtidigt började en annan fråga skava i mitt inre. Varför argumenterar Ann Heberlein med sådan hetta att det känns som om hon skriver för sitt liv? Och mot slutet av boken fick jag faktiskt svar på den frågan. Det är helt enkelt så att boken är mycket personlig eftersom den egentligen är en meditation över en svårt kränkande upplevelse som Ann Heberlein råkade ut för i sin ungdom.

Jag har ju bl.a. i min senaste bok skrivit om att det i alla liv händer sådant som vi skulle ha tackat nej till om vi hade fått frågan först. Och att dessa händelser kan vara så svårsmälta att det blir som att ha fått en hel get nedtryckt i sig (en krönika om ämnet kan läsas på sidorna 9-12 i detta nyhetsbrev). Smältningen kan ta decennier eller mer. Ann Heberleins bok är faktiskt sprungen ur just en sådan getsmältning. Därför är den värd extra respekt. Trots att den är teoretiskt stringent och djupt kunnig så är det ingen teoretisk bok. Till formen liknar den kanske en populärt framställd lektion i moralfilosofi, men djupast sett är den ett övertygande vittnesbörd om en kämpande människas kamp för att nå självrespekt och integritet.

Den kampen har vi alla mycket att lära av.

SvD 1 2, DN, City,
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,