BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

Axess

DNA-musik – aningar om en ny läkekonst

Läste just en mycket fascinerande krönika i Axess skriven av Tanja Bergkvist med rubriken DNA-musik nästa trend? Bergkvist berättar att hon för några år sedan:

läste en artikel där det beskrevs hur man spelar upp en risplantas DNA (eller om det var majs) genom att tilldela de olika kvävebasparen A, C, T och G (som är byggstenarna i DNA-molekylen) olika noter, och att resultatet starkt påminde om klassisk musik och upplevdes som mycket behagligt.

Nu har tydligen dessa strävanden utvecklats till tvärvetenskapliga projekt där biologer, genetiker, tonsättare och programmerare börjat försöka göra DNA-musik av mänskliga proteiner. Enligt Bergkvist utgår t.ex. ett forskarlag i Texas från de 20 aminosyror som bygger upp proteinerna i människokroppen och ger varje aminosyra en egen ton.

Man skulle kunna bortförklara de häpnadsväckande resultaten med att tonerna tilldelas godtyckligt, men så är det inte, utan man går efter egenskaper som skapar en inbördes relation mellan aminosyrorna. Forskarna har i detta fall gått efter vattenlöslighet – ju mer vattenlöslig aminosyran är desto högre upp på tonskalan hamnar den, och instrumentationen avgörs av hur aminosyrorna ligger i det aktuella proteinet.

Bergkvist konstaterar så att ”forskarna fann att medan flera av kroppens proteiner ger glada, harmoniska eller lugna melodier så skär hiv-virusets DNA i öronen.” Och så ställer hon frågan: ”Kan det vara så att hälsa är harmoni medan sjukdom är missljud?”

Bergkvist låter sedan denna fråga hänga kvar i luften medan hon avslutar krönikan med spekulationen att vi inom en snar framtid ”förhoppningsvis har möjlighet att beställa hem vår egen personliga DNA-musik, med en orkester bestående av alla våra organ – ganska fantastiskt.”

En för mig mycket mer attraktiv och intressant spekulation är att dessa lekfulla DNA-musikövningar skall utvecklas till en kunskap som har potential att bota sjukdomstillstånd med lämpligt avpassade ljud. För närvarande dominerar ju en mycket grov läkekonst där kemikalier och kirugiskt karvande skall ge bot. Den passar förstås utmärkt till den typ av reduktionistisk materialism som har vår moderna tid i ett filosofiskt järngrepp. Men tiderna ändras förhoppningsvis därvidlag så att vi kan öpppna oss för verkligheten att den uttömmande sanningen om människan inte är att hon är en slumpmässigt ihopkommen materiekombination med tämligen kortvarigt överlevnadsvärde i den i grunden meningsbefriade evolutionen utan att hon – om tillvaron ses ur ljudperspektiv – mer är som ett ackord i den kosmiska symfonin. Min intuition föder i varje fall visionen av att de gryende kunskaperna om ljudets makt så småningom skall kunna leda till att ”kroppsinstrumenten” som ingår i ”kroppsorkestern” kan stämmas så att sjukdomstillstånd korrigeras och/eller förhindras.

Länkar om DNA & protein musik finns här.

Uppdatering 3 juli: Enligt en artikel i SvD – Kollisioner på partikelnivå skapar gudomlig musik – är man åtminstone delvis inne på ett besläktat spår när man vid CERN roar sig med omvandla partikelkollisioner till musik. Lyssna kan man göra här.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , , ,

Om de ledande tidningarnas kultursidor

Idag damp det senaste numret av Axess ner i brevfacket. Temat denna gång är Eliterna abdikerar. Axess är en utomordentligt bra tidskrift. Väl konservativ för min smak, men jag behöver inte bara läsa texter som stryker mig intellektuellt medhårs. Vad skulle vara poängen med det?

Jag har förstås inte hunnit läsa det aktuella numret med undantag för chefredaktören Johan Lundbergs ledare Där eliterna har abdikerat. Där fann jag en synnerligen välformulerad känga till utvecklingen på de ledande tidningarnas kulturredaktioner som jag vill lyfta fram. Så här uttrycker Lundberg saken:

Axess bemöter det nya årtiondet genom att gå upp i format. Vi utökar vår recensionsavdelning med ytterligare åtta sidor, vilket gör att vi förstärker vår tyngdpunkt på bevakningen av utländsk facklitteratur. Detta gör vi inte minst därför att vi ser en brist bland övriga medier i detta avseende. Medan de rikstäckande dagstidningarna i allt högre grad går i riktning mot att integrera nöjesavdelningarna med det traditionella kulturmaterialet, vilket i praktiken innebär en tilltagande fokusering på de senaste trenderna inom svensk skönlitteratur, popmusik, mode, matlagning och film, så fortsätter vi tjurigt att röra oss i motsatt riktning och satsar på klassisk bildning och på att bereda plats åt åsikter som är en del av den internationella debatten, men som har svårt att få genklang i Sverige.

Medan övriga tidningar satsar på ideliga neddragningar av den akademiskt baserade kritiken till förmån för teflonmässigt tyckande och positioneringar, försöker vi alltså bereda plats åt den sorts kritiskt djuplodande perspektiv som tidigare bar upp dagstidningarnas kulturuppslag, men som numera i allt högre grad kommit att ersättas av ett ängsligt sneglande åt vartåt opinionen är på väg för dagen.

Så på pricken. Och så bra argument för att läsa Axess.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Det fåfänga hoppet om återskapande av raserade värdehierarkier

Sent hemkommen noterade jag att det nya numret av den förnämliga tidskriften Axess låg på golvmattan. Temat denna gång är 40-årskrisen för 1968 års revolt. Chefredaktören Johan Lundberg gör i sin inledande betraktelse följande deklaration. ”Detta nummer av Axess kan ses som ett försök att reflektera över vad som gick snett med en generation som föddes ur en på många sätt berättigad misstro mot kapitalismen, liberalismen och det borgerliga projektet. Vi hoppas på så vis kunna hjälpa till med den självreflektion och självkritik som alltid måste föregå en nystart.” Faktiskt en för mig överraskande generös och fruktbar invitation till läsning. Jag tolkar i varje fall denna Lundbergs förhoppning som ett uttryck för uppfattningen att det fortsatt finns anledning till misstro mot ”kaptalismen, liberalismen och det borgerliga projektet”, men att det behövs en mer konstruktiv filosofisk utgångspunkt än den som erbjuds av den moderna vänster som utvecklats ur 68-projektet och dess slutliga desillusionering i och med murens fall och Sovjetkommunismens kollaps.

Hittills har jag förstås i stort sett bara hunnit bläddra. Men jag kunde inte avhålla mig från att direkt läsa Per Bauhns artikel. Denne professor i praktisk filosofi vid Högskolan i Kalmar har på senare år utvecklats till en av mina debattfavoriter. Jag håller inte alltid med honom, men han kan konsten att framföra ståndpunkter i gränslandet till det politisk inkorrekta med en knivskarp logisk skärpa och klokhet. Nu har han berikat Axess med en artikel betitlad All makt är inte av ondo. I den driver han ståndpunkten, enligt artikelingressens formulering: ”Medan gårdagens vänster ville ta makten, vill den nya vänstern snarare avskaffa makten. Men om alla lagar, auktoriteter och normer försvinner, återstår endast nävrätten.”

Bauhn störs av värdehierarkiernas sammanbrott och den därmed sammanhängande oförmågan att utöva den goda auktoritetens makt. En makt som bygger på att man upprätthåller kriterier för att särskilja önskvärt och icke-önskvärt beteende och belönar det önskvärda. Och han beskriver vältaligt den handfallenhet som flykten från makt, ansvar och auktoritet får i vår tid. Han säger t.ex. ”betyg i skolan är fel, eftersom det är att ‘stämpla’ svaga elever. Att kräva språkkunskaper i svenska är att ‘exkludera’ utrikes födda från arbetsmarknaden. Att frihetsberöra unga kriminella är att ‘stigmatisera’ dem. Att beivra busliv, klotter och vandalism på gator och torg är liktydigt med ‘repression’, och övervakningskameror på brottstyngda platser ses som ‘kränkande för den personliga integriteten’.”

Det ligger mycket i Bauhns observationer. Och han beskriver också en del av den filosofiska bakgrunden på ett tankeväckande sätt.

Men jag tycker ändå att analysen blir grund i den avgörande meningen att Bauhn inte skriver från en utsiktspunkt när det gäller historiska utvecklings- och omgestaltningsprocesser som rör en kulturs eller civilisations bärande värderingar som skulle göra det möjligt att se den nuvarande periodens sönderfallssymptom inte primärt som en frukt av ett filosofiskt vänstermisstag som behöver korrigeras med en uppstramning med utgångspunkt från de goda delarna av det gamla upplysningsarvet.

Jag är inte helt säker på att detta är Bauhns ståndpunkt, men jag tycker att det lutar åt det hållet. Och i så fall tror jag att han är ute i ogjort väder. Kristallvasen är krossad. Den gamla ordningen kan inte återställas. Den bakåtblickande paniken över detta stiger. Allt fler känner i hela sin varelse att William Butler Yeats förstod vad som pågår när han i sin dikt The Second Coming skrev ”Things fall apart; the centre cannot hold”. Den gamla makten grundad i och legitimerad av massornas tro på den gamla värdehierarkin tappar sitt grepp och kan inte återta det annat än i värsta fall (och temporärt) med den typ av godtyckligt våld som den tyske historiefilosofen Oswald Spengler associerade med begreppet caesarism, som enligt honom är en av faserna i en kulturs sönderfall.

Uppgiften som vi står inför är därför enligt min mening inte att vi behöver befria oss från ett antal filosofiska vänsterillusioner för att förstå att de värden som en gång var stabila och starka skulle kunna åter tjänstgöra som stabil grund för vårt fortsatta skapande av framtiden. Det vi i stället behöver göra är att försöka frilägga källflödena till nya eller åtminstone i grunden omgestaltade civilisationsbärande föreställningar om livets, tillvarons och människans yttersta natur, mening och mål som kan väcka en ny tro på, och ett nytt hopp om, att vi skulle kunna skapa förhållanden på vår jord som gör våra bästa sidor rimlig rättvisa.

PS. Med risk för tjatighet vill jag rekommendera mina egna böcker i sammanhanget. I synnerhet I elfte timmen och … men vad går det ut på egentligen – livet alltså är relevanta.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

En vis rabbin

Årets första nummer av den förnämliga tidskriften Axess damp ner i brevfacket igår. Jag har bara hunnit bläddra, men såg att temasektionen handlar om Religionens återkomst. Det är på tiden att den filosofiskt oreflekterade ateismpropaganda som pågår får lite kvalificerat mothugg. Eventuellt återkommer jag med några reflektioner om de aktuella artiklarna när jag hunnit läsa dem.

En sak som mina ögon råkade falla på i det fullmatade numret (sid 24) och som jag därför också läste är följande kloka historia om en judisk rabbin. Denne rabbin frågade sina lärjungar hur man kan veta att natten är över och morgon grytt. Han får svar i form av en motfråga: ”Är det när man i det svaga ljusdunklet kan skilja ett får från en hund, eller ett olivträd från ett fikonträd?” ”Nej”, svarade rabbinen, ”det är när du möter blicken i vilken annan mans eller kvinnas ansikte som helst och förstår att det är din broder och din syster. Då först är natten över och morgonen har grytt.”

———————————
Andra bloggare om , , ,