Läste just en intressant gammal understreckare i SvD om den brilliante danske filosofen Søren Kierkegaard (1813-1855). Den är skriven av Thure Stenström och har titeln Antisemitiska spår hos Kierkegaard. Utgångspunkten är boken Stadier på antisemitismens vej. Søren Kierkegaard och jøderne skriven av Peter Tudvad. Det är tydligen ett omfångsrikt och ambitiöst verk där författaren gör sitt bästa för att leda i bevis att Kierkegaard har en hel del antisemitiska drag. Eftersom jag inte läst boken kan jag inte uttala mig med någon större säkerhet om huruvida han lyckas särskilt väl med att dra Kierkegaard i smutsen genom att mäta honom retroaktivt med vår samtids mått på området. Kierkegaard blir i varje fall subtilt och kompetent försvarad av av den lärde Thure Stenström.

Antisemitism är en fruktansvärda sak. Inte minst i ljuset av på vilket sätt den drevs till sin spets av Adolf Hitler och hans anhang. Men trots detta känner jag olust inför jakten på såväl verkliga som inbillade antisemiter i nutid och dåtid. Anspråket i denna jakt är ju att vara ”anti” det är uttryck för ondska, men att vara ”anti-anti” det är däremot mycket gott och medvetet. Och detta fenomen finns förstås på flera områden. Att vara rasist är ju att vara ”anti” vissa folkgrupper och det är fult och ont, men att vara antirasist det är gott. Att vara ”anti” muslimer och islam det är ont och brukar numera kallas islamofobi, men att vara ”anti” detta, det är fint, gott och medvetet.

Det som är min poäng är att den här polariseringen mellan gott och ont, mellan de goda och medvetna ståndpunkterna och de onda, fördomsfulla och omedvetna ståndpunkterna inverkar mycket menligt på vårt debattklimat och på vårt förhållande till sanningen. Att uttala skarp och berättigad (i motsats till överslätande) kritik mot t.ex. Israels politik, svagheter i invandrar- och integrationspolitiken eller mot attityder hos en del muslimska grupper är nästan omöjligt för då börjar de som irrelevansförklaringar avsedda beskyllningarna om antisemtism, rasism och islamofobi att hagla. Då upphör all dialog. Det som återstår är de prestigebundna etiketteringarna och positioneringarna. Och medan debattörerna talar bredvid varandra under frikostigt utdelande av nedvärderande omdömen så finns de verkliga problemen kvar och förvärras.

——–

En Aftonbladsartikel av för mig svårbedömbar sanningshalt har utlöst ett rejält diplomatiskt rabalder. Israels regering tar till indignerade brösttoner över vad som påstås vara inte bara falska beskyllningar utan ren och skär antisemitism. Här skall det verkligen understrykas hur stor och fullständigt odiskutabel oskyldigheten är.

Från mitt perspektiv är hela agerandet en intressant uppvisning i grundläggande oskyldighetspsykologi. Skuld är ju på det hela taget svårhanterad för oss alla. Om vi får välja bedyrar vi hellre vår oskuld än bekänner vår skuld. Falska beskyllningar är inte heller något som vi uppskattar. Men alldeles oavsett om de beskyllningar som vi utsätts för är falska, delvis falska eller sanna finns det en helt annan faktor som på ett avgörande sätt påverkar intensiteten i våra bedyranden av oskuld. Och det är hur mycket oerkänd eller omedveten skuld som vi är bärare av. En skuld som alltså inte behöver vara det minsta förknippad med det som utlöser eller nödvändiggör ens bedyranden av oskuld.

Ur det här perspektivet menar jag att en viktig förklaring till hettan i den israeliska reaktionen på Aftonbladsartikeln har att göra med att israelerna (liksom palestinerna) bär en stor skuld för den plågsamt dåligt hanterade Mellanösternkonflikten. En skuld som man spenderar stor energi för att hålla omedveten. Och huvudstrategin som man använder för att hålla sig omedveten om sin skuld är olika totalt empatibefriade rättfärdiganden av krig och attentat och annat elände som man försöker upphöja till oifrågasättbara. I ljuset av det ena eller andra favoriträttfärdigandet kan man alltså i praktiken säga att våra grymheter är verkligen goda och nödvändiga.

Denna under empatibefriade rättfärdiganden begravda eller förträngda skuld är en tung och svårhanterad börda som hör samman med en likaledes förträngd längtan efter förståelse och försoning. Hela detta krampartad psykiska tillstånd är dessutom, föga överraskande, förknippat med en oerhörd retlighet och oförmåga att ta kritik. Som affären med Muhammedteckningarna och nu denna Aftonbladsartikel visar går reaktionerna av kränkthet och bedyranden av absolut ren, ja liljevit oskuld upp i fullständig och djupt otrovärdig falsett.

Allt detta är mycket sorgligt att skåda. Skall det bli fred så är det många som måste bekänna sin skuld och av plågan i denna bekännelse dras in mot en punkt av försoning där man kan se sig själv i sin fiende. Förhoppningsvis pågår dessa försoningsprocesser under ytan i både Israel och arabvärlden med tillräcklig kraft för att det skall kunna bli fred, trots att regionens regimer verkar göra sitt bästa för att underblåsa illusioner som sakta men säkert för världen mot en krigisk urladdning i Mellanöstern.

AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6
—————————————–
Andra bloggare om Israel, antisemitism, fundamentalism, skuld, tryckfrihet, Aftonbladet, organhandel