BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

antisemitism

Än en gång denne Parsifal

Idag kom Hans Ruins slutreplik i debatten i DN om Parsifal. Den har rubriken Våga se Wagners kristna antisemitism. Om denna replik finns mycket att säga. Men jag skall fatta mig relativt kort. Vad som är uppenbart är att Ruin tar i med storsläggan. Han förklarar att Wagners antisemitism inte i första hand är rasistiskt och nazistiskt motiverad som dagens antisemitism utan den är kristen. Det handlar alltså om den urgamla antisemitism som har sin grund i föreställningen att judarna bar skulden för Jesu korsfästelse. Och han förklarar att nazisterna visst hade ett positivt förhållande till Parsifal och gjorde vad de kunde för att Adolf Hitler skulle framställas som en frälsargestalt för ett rasmedvetet tyskt folk.

Att det funnits och säkert på sina håll fortfarande finns en kristet motiverad antisemitism är en sak. Att Wagner hyste och gav uttryck för antisemitiska uppfattningar är också ett faktum. Men Ruin förklarar inte varför detta måste anses definiera Wagners musik så till den grad att den måste varningsstämplas. Om Wagner i stället hade varit en lika lysande konstnär som han nu är kompositör skulle man då inte ha kunnat visa hans tavlor (antag att han varit en naturmålande impressionist) utan att ständigt varna för hans antisemitism? Jag vet förstås inte svaret på den frågan. Det kanske skulle vara samma rabalder. Jag är dock inte så säker på det.

Den mer allmängiltiga fråga som jag egentligen ställer mig är om stora konstverk (bildkonst eller musik) verkligen förmedlar konstnärens mer eller mindre tidsbundna och motbjudande åsikter och att de som tar del av konsten långt efter dess tillkomst därför måste varnas och uppfostras för att de inte skall bli itutade felaktiga uppfattningar, eller om det möjligen kan vara så att stor konst har något i sig som går utöver sin upphovsman som person. Något som lyfter oss, som betraktar och lyssnar, till medvetandesfärer dit vi svårligen kan ta oss utan konstens hjälp. Som jag ser det fungerar den stora konsten och musiken just så. Den hjälper oss att gå utöver våra egna inskränktheter, låsningar och begränsningar. Och det är för denna förunderliga eller magiska inre beröring som vi älskar den stora konsten. Inte för att vi känner att vi får hjälp att tänka i samma banor som den kanske som person högst inskränkte och fördomsfulle konstnären eller kompositören gjorde en gång i tiden.

Till saken hör dessutom något som Hans Ruin inte verkar beakta. Den kristna mystisk som Wagner vävt in i Parsifal är enligt min mening det starkaste, ja det verkligt bärande i dramat. Som jag redan påpekat i mitt förra korta inlägg i ämnet så är det djupaste budskapet i Parsifal  ”durch mitleid wissend”, dvs. vinnande av insiktsfullhet genom medlidande (eller medkänsla). Om man följer denna väg helhjärtat och fullt ut hamnar man inte i antisemitism eller några andra antiposer överhuvudtaget. Den kärlek som står i centrum för Parsifal handlar om att människan skall ta sin djupaste och sanna natur i full och praktisk besittning. Och genom detta öppna sitt hjärta så att det egna sinnet befrias från allt hat. Oavsett Wagners personliga begränsningar påminner hans musik om denna hjärtats väg. Vägen till den allförstående och  allförlåtande kärlek vars existens och möjlighet Jesus satte i blickpunkten. Detta är inte en exklusivt kristen väg. Det är människans väg. Och den skulle vi alla kunna välja att följa, inspirerade av Parsifal eller av något annat.

Tidigare inlägg i debatten:
Hans Ruin, Öga mot öga med fascismens hjärta
Axel Englund, Parsifal. Wagners antisemitism definierar inte spelets regler
Ebba Witt-Brattström, Operans Parsifal visar männens längtan att slippa kvinnovärlden
Anders Carlberg, Den empatiska operan

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Enögd syn på Parsifal

Skrev just ett kort litet inlägg på Facebook som uttrycker (åtminstone delar av) min reaktion på Hans Ruins artikel i dagens DN (betitlad Öga mot öga med fascismens hjärta) om den senaste uppsättningen på Kungliga Operan av Richard Wagners sista verk Parsifal. En artikel som enligt mitt förmenande är synnerligen enögd för att nu anspela på dess rubrik. Mitt FB-inlägg följer här:

Professor Hans Ruin förklarar i en lång artikel det farliga i att tycka om Operans senaste uppsättning av Parsifal. Med en begåvad närsynthet förklarar han att det finns bara ett sätt att se på verket. Man bör alltså ha klart för sig att om man tycker om det så är det ens oprofessorliga okunnighet och känslomässiga lättpåverkbarhet som förleder en att stödja en fascistisk livshållning starkt kryddad med antisemitism, kvinnofientlighet och inskränkt kristendom. Enligt min mening har Ruin stirrat sig blind i sin tro på sin egen tolkning. Så blind att han inte låter sig beröras av den allmänmänskliga dimensionen av verket. ”Durch mitleid wissend”, dvs. vinnande av insiktsfullhet genom medlidande (eller medkänsla) är det centrala temat. Ett tema som rör människans fulla förverkligande i praktiken av sin djupaste och sanna natur. Och under den långa utvecklingsprocessen när man som människa tar denna sin natur i full besittning kommer man att steg för steg bli medveten om att man måste befria sig från allt hat. Oavsett vad Wagner kan ha hävt ur sig och oavsett vilka dubiösa personer som kan ha trott än det ena än det andra om hans budskap så hade han också en stark mystisk ådra med djup förståelse för att sann kärlek inte dömer eller utesluter någon.

UPPDATERING 28 okt 2013
Hans Ruins artikel har fått två genmälen i DN:
Axel Englund, Parsifal. Wagners antisemitism definierar inte spelets regler
Ebba Witt-Brattström, Operans Parsifal visar männens längtan att slippa kvinnovärlden

UPPDATERING 29 okt 2013
Så kom ytterligare ett genmäle:
Anders Carlberg, Den empatiska operan

UPPDATERING 4 nov 2013
Idag kom Hans Ruins slutreplik i debatten, Våga se Wagners kristna antisemitism
—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Det goda ”anti” i kontrast till det onda ”anti”

Läste just en intressant gammal understreckare i SvD om den brilliante danske filosofen Søren Kierkegaard (1813-1855). Den är skriven av Thure Stenström och har titeln Antisemitiska spår hos Kierkegaard. Utgångspunkten är boken Stadier på antisemitismens vej. Søren Kierkegaard och jøderne skriven av Peter Tudvad. Det är tydligen ett omfångsrikt och ambitiöst verk där författaren gör sitt bästa för att leda i bevis att Kierkegaard har en hel del antisemitiska drag. Eftersom jag inte läst boken kan jag inte uttala mig med någon större säkerhet om huruvida han lyckas särskilt väl med att dra Kierkegaard i smutsen genom att mäta honom retroaktivt med vår samtids mått på området. Kierkegaard blir i varje fall subtilt och kompetent försvarad av av den lärde Thure Stenström.

Antisemitism är en fruktansvärda sak. Inte minst i ljuset av på vilket sätt den drevs till sin spets av Adolf Hitler och hans anhang. Men trots detta känner jag olust inför jakten på såväl verkliga som inbillade antisemiter i nutid och dåtid. Anspråket i denna jakt är ju att vara ”anti” det är uttryck för ondska, men att vara ”anti-anti” det är däremot mycket gott och medvetet. Och detta fenomen finns förstås på flera områden. Att vara rasist är ju att vara ”anti” vissa folkgrupper och det är fult och ont, men att vara antirasist det är gott. Att vara ”anti” muslimer och islam det är ont och brukar numera kallas islamofobi, men att vara ”anti” detta, det är fint, gott och medvetet.

Det som är min poäng är att den här polariseringen mellan gott och ont, mellan de goda och medvetna ståndpunkterna och de onda, fördomsfulla och omedvetna ståndpunkterna inverkar mycket menligt på vårt debattklimat och på vårt förhållande till sanningen. Att uttala skarp och berättigad (i motsats till överslätande) kritik mot t.ex. Israels politik, svagheter i invandrar- och integrationspolitiken eller mot attityder hos en del muslimska grupper är nästan omöjligt för då börjar de som irrelevansförklaringar avsedda beskyllningarna om antisemtism, rasism och islamofobi att hagla. Då upphör all dialog. Det som återstår är de prestigebundna etiketteringarna och positioneringarna. Och medan debattörerna talar bredvid varandra under frikostigt utdelande av nedvärderande omdömen så finns de verkliga problemen kvar och förvärras.

——–

En studie i oskyldighetspsykologi

En Aftonbladsartikel av för mig svårbedömbar sanningshalt har utlöst ett rejält diplomatiskt rabalder. Israels regering tar till indignerade brösttoner över vad som påstås vara inte bara falska beskyllningar utan ren och skär antisemitism. Här skall det verkligen understrykas hur stor och fullständigt odiskutabel oskyldigheten är.

Från mitt perspektiv är hela agerandet en intressant uppvisning i grundläggande oskyldighetspsykologi. Skuld är ju på det hela taget svårhanterad för oss alla. Om vi får välja bedyrar vi hellre vår oskuld än bekänner vår skuld. Falska beskyllningar är inte heller något som vi uppskattar. Men alldeles oavsett om de beskyllningar som vi utsätts för är falska, delvis falska eller sanna finns det en helt annan faktor som på ett avgörande sätt påverkar intensiteten i våra bedyranden av oskuld. Och det är hur mycket oerkänd eller omedveten skuld som vi är bärare av. En skuld som alltså inte behöver vara det minsta förknippad med det som utlöser eller nödvändiggör ens bedyranden av oskuld.

Ur det här perspektivet menar jag att en viktig förklaring till hettan i den israeliska reaktionen på Aftonbladsartikeln har att göra med att israelerna (liksom palestinerna) bär en stor skuld för den plågsamt dåligt hanterade Mellanösternkonflikten. En skuld som man spenderar stor energi för att hålla omedveten. Och huvudstrategin som man använder för att hålla sig omedveten om sin skuld är olika totalt empatibefriade rättfärdiganden av krig och attentat och annat elände som man försöker upphöja till oifrågasättbara. I ljuset av det ena eller andra favoriträttfärdigandet kan man alltså i praktiken säga att våra grymheter är verkligen goda och nödvändiga.

Denna under empatibefriade rättfärdiganden begravda eller förträngda skuld är en tung och svårhanterad börda som hör samman med en likaledes förträngd längtan efter förståelse och försoning. Hela detta krampartad psykiska tillstånd är dessutom, föga överraskande, förknippat med en oerhörd retlighet och oförmåga att ta kritik. Som affären med Muhammedteckningarna och nu denna Aftonbladsartikel visar går reaktionerna av kränkthet och bedyranden av absolut ren, ja liljevit oskuld upp i fullständig och djupt otrovärdig falsett.

Allt detta är mycket sorgligt att skåda. Skall det bli fred så är det många som måste bekänna sin skuld och av plågan i denna bekännelse dras in mot en punkt av försoning där man kan se sig själv i sin fiende. Förhoppningsvis pågår dessa försoningsprocesser under ytan i både Israel och arabvärlden med tillräcklig kraft för att det skall kunna bli fred, trots att regionens regimer verkar göra sitt bästa för att underblåsa illusioner som sakta men säkert för världen mot en krigisk urladdning i Mellanöstern.

AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6
—————————————–
Andra bloggare om , , , , , ,