BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

Ann Heberlein

Ann Heberleins tämligen fruktlösa brottning med Gud

För en dryg vecka sedan läste jag en stor artikel i DN av Ann Heberlein. Den hade rubriken Gud, vem är du? Jag läste den med stort intresse och tänkte kommentera den här på bloggen. Men hittade den aldrig på nätet förrän idag då jag gjorde de manövrer som behövdes för att man som DN-prenumerant skall kunna få tillgång till hela tidningen på nätet. I vilken mån länken till den här artikeln kommer att fungera för icke-prenumeranter är jag inte alldeles klar över. Och om den fungerar så vet jag i så fall inte hur länge.

Men oavsett detta så lyder min korta sammanfattande reflektion över artikeln så här:

Heberleins artikel Gud, vem är du? framstår i all sin välskrivna intensitet som en skarpt intelligent, beläst, rent av bildad, men också självupptagen människas kamp för att Gud skall bli fullständigt begriplig utifrån det egna känslolivets och tänkandets premisser, krav och förhoppningar. Men skulle någon (inklusive Heberlein) lyckas förverkliga en sådan ambition så har vederbörande – i allmänhet sig själv ovetandes – och i all sin mänskliga ömklighet och begränsning gjort sin egen jordiska person till Gud. Eller i varje fall valda aspekter av sitt eget tanke- och känsloliv. Och efter en sådan manöver återstår med ens minimalt av det obrytbara bandet till Gud. Så det behövs en annan infallsvinkel på problemet att få svar på frågan om vem Gud är än den Heberlein använder.

Jag ämnar dock inte försöka formulera en bättre infallsvinkel i detta lilla blogginlägg utan hänvisar den intresserade till mitt senaste försök på området, dvs. min bok I ett annat ljus.
—–
Andra bloggare om , , , ,

Karen Armstrongs kloka analyser om Gud och religionen

Jag har läst SvD:s recension av Karen Armstrongs nyutgivna bok – För Guds skull: om religionens betydelse – med entusiasm. Om recensionen är rättvisande har jag upptäckt en tankefrände. Och jag menar då inte så där i största allmänhet utan att hon uppenbarligen bygger sin bok på teser som i långa stycken överensstämmer med några av dem som jag framför i min senaste bok I ett annat ljus.

En grundläggande sådan tes är hennes uppdelning mellan ”logos (förnuft, om det lagbundna, synliga) och mythos (berättandet om det numinösa, det transcendenta, det öververkliga).” En central passus i recensionen klargör betydelsen av denna distinktion:

Ursprungligen förstod människan något som många i vår moderna värld inte längre tycks begripa, nämligen att logos sällan eller aldrig kan tillämpas på mythos. Karen Armstrong redogör för icke-vetandets principer, som hon skulle vilja se tillämpade mer dessa dagar, hon undersöker bland annat buddhismen, hinduismen och daoismen, och noterar att synen på Gud eller på den yttersta verkligheten alltid tycks utmynnna i beskrivningar, eller snarare omskrivningar, som vetter mot tystnaden och just icke-vetandet. Vi kan inte veta något om Gud, är tanken som tycks förena många religioner. Detta i skarp kontrast till den tvärsäkra fundamentalismen, både bland religiösa och bland så kallade nyateister.

Det kan naturligtvis låta lite dubiöst att tala om tystnad och icke-vetande på det här sättet. För min egen del föredrar jag att beskriva kunskapen om Gud inte som ett icke-vetande utan som en kunskap som är bortomspråklig och som inte kan vinnas med hjälp av intellektet. Att det alltså är intuitionen som kan i någon mån nå de bortomspråkliga dimensionerna av tillvaron och genomsyras av ett direktvetande som sedan den enskilde mystikern måste genom en svårpenetrerad process i medvetandet försöka översätta till språk. Ett språk som sedan stelnar i kontakten med teologer och andra intellektstyrda analytiker som i avsaknad av direktkontakt med den levande och bortomspråkliga gudomliga dimensionen av tillvaron börjar tro att orden är verkligheten och inte symboler för verkligheten. Och när man är i det här stadiet är man redo att proklamera att man vet exakt hur Gud är och vad han vill eller att han överhuvudtaget inte existerar annat än som en illusion i fantasifulla och av existentiell eller annan livsångest besvärade och tämligen klent analytiskt begåvade människor.

Hur tydligt Karen Armstrong beskriver vägen till insikt om Gud i sin bok går inte att bedöma av recensionen i SvD. Recensenten berör detta ämne med lätt hand när han konstaterar om Armstrong att:

Angående vår ständiga strävan efter att förstå Guds natur skriver hon att tystnaden är ”det enda medium varigenom det är möjligt att uppfatta det gudomliga”. Men under utvecklingens gång – i synnerhet under det som kallas upplysningen – har man uttalat sig tvärsäkert i frågan om guds existens eller alternativt icke-existens, när den agnostiska (agnosis: jag vet inte) uppfattningen hade varit att föredra.

För egen del kan jag väl tycka att ”tystnaden” är ett begrepp som inte är tillräckligt tydligt. Jag föredrar som sagt att tala om bortomspråkliga dimensioner, dvs. dimensioner dit det språkligt strukturerade medvetandet inte kan nå. Och dessa dimensioner kan man förstås i någon mening anse vara präglade av tystnad i så måtto att de inte är fulla av det analytiska och språkbundna tjatter som dominerar tankevärlden. Så skall det bli någon slags i mystisk mening reell kunskap om Gud så räcker det inte med en tystnad som svarar mot att man ”håller käften” eller låter bli att tänka utan man måste nå bortom språket och tanken till dimensioner av innehålls- och meningsmättat ljus eller hur nu dessa dimensioner uppenbaras för medvetandet hos den enskilde mystikern.

Däremot delar jag förstås Armstrongs syn på  ”logos”, intellektets, maktlöshet i sammanhanget och att tvärsäkra intellektbaserade proklamationer av det ena eller andra slaget är mindre klädsamma än en agnostisk hållning. Samtidigt är intellektet betydelsefullt i sammanhanget. Att släppa den urskillningsförmåga som hör samman med ett skarpt analytiskt intellekt är inte rekommendabelt för den som vill göra solida framsteg på en andlig väg. Vad Armstrong har för synpunkter på samspelet mellan intellektet och en mystisk intuition vet jag inte, men för egen del har jag i framförallt  I ett annat ljus försökt klargöra att nyckeln till att bli en praktisk mystiker är att kombinera ett agnostiskt och skarpt analytiskt intellekt med en till tillvarons bortomspråkliga dimensioner penetrerande intuition som kan tjänstgöra som en källa till mening och djup livskunskap. Ja en källa till självinsikt, respekt för egen och andras integritet och förmåga till empati, eller om man vill gå ännu längre till djupt livsförvandlande ovillkorlig kärlek.

När jag däremot läser Ann Heberleins recension i DN av Armstrongs bok så blir det en helt annan ton kring det hela. I den känns det som att Armstrongs ärende mera är att tämligen aggressivt göra rent hus med alla som tror sig ha kopplat det intellektuella greppet om Gud vare sig det handlar om troende eller ateister. Jag har personligen inga problem med det, och ägnar mig delvis åt samma sak i I ett annat ljus. Men på mig verkar det ändå som att Heberleins vinkling mest har att göra med hennes personliga erfarenheter av s.k. nyateister. Efter att ha fått sin Gudstro jämförd med att tro på tomten har hon tydligen blivit så förnärmad att hon bestämt sig för att inte diskutera med ateister eftersom deras ”resonemang helt enkelt är för banala”.

Samtidigt blir Armstrongs förhållande till mystiken klarare i Heberleins recension. Hon konstaterar nämligen att:

Armstrong placerar religiositet i samma sfär som konst, musik, litteratur, idrott, sexualitet och droger – upplevelser som berör oss så djupt att de lyfter oss ur oss själva. Människan strävar efter ekstasis, att stiga utanför sig själv och med förhöjd livskänsla vara totalt närvarande, mitt i ett bultande nu. Att uppnå ett sådant tillstånd kräver emellertid att man odlar en annan sorts medvetande, vilket kräver disciplinerat, hårt arbete. Religion är, skriver Armstrong, något som utövas, praktiseras och erfars. Det är religionens kärna, praktiken, inte dogmerna.

Detta är ju klara besked. Och återigen känner jag att Armstrong verkar vara en möjlig tankefrände. Dessutom skriver Heberlein om ytterligare en nyutgiven bok av Karen Armstrong. Ett slags pendang till För Guds skull som har titeln 12 steg till ett liv i medkänsla. En bok som verkar vara ett försök att göra den ”mystiska praktiken” tillgänglig för gemene man. Den finner dock Heberlein ”jolmig, uddlös och fluffig”. Och så kanske det är. Men förmodligen är den också värd att läsa.

AdL

——-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Ett tips till Ann Heberlein

Läste just en bra artikel i dagens DN med titeln Bli medveten om din hjärna. Tyvärr finns den inte på internet annat än i pdf-arkivet som förmodligen endast är tillgängligt för prenumeranter. I den recenserar Ann Heberlein några böcker om medvetandet och hjärnan. Ingressen lyder:

Vi människor upplever smaker, dofter, färger, ljud och känslor. Vi känner att vi har en fri vilja. Men går det att lita på medvetandet, eller är de subjektiva intrycken bara hjärnspöken?

Artikeln behandlar alltså böcker som med vår tids sedvanliga tilltro till det filosofiska perspektiv som kallas reduktionistisk materialism lyckas ifrågasätta medvetandets autonoma förmåga. Medvetandet framställs i stället som ett slags biprodukt av hjärnan och nervsystemet. Med detta filosofiska perspektiv kan man dessutom ifrågasätta existensen av människans fria vilja.

På intellektets nivå imponeras Heberlein av argumenten hon får ta del av, men när hon kopplar in hela sin varelse så känner hon motvilja mot idén att människan skulle sakna fri vilja och i realiteten vara ett slags mer sofistikerad variant av filmvärldens Terminatorrobotar. En robot av kött som styrs av den genprogrammerade hjärnan med dess tillhörande nervsystem. Så därför avslutar hon sin artikel på följande sätt:

Jag hör min lilla flicka röra sig i sin säng. Snart kommer hon att vakna. Om en liten stund kommer hon att stå här, i sitt vita nattlinne, med trassligt blont hår, fräknar på näsan och skrubbsår på knäna, krypa upp i mitt knä och fråga ”Vad ska vi göra i dag?”. Åtta år och med ett liv av beslut framför sig: alla dessa val hon kommer att göra, små och stora, triviala och livsavgörande, val som kommer att forma hennes liv och den hon blir.
Den friheten tror jag ändå att människan har. Det väljer jag att tro. Något annat vore outhärdligt.

Mitt tips till Ann Heberlein är att hon borde läsa Jan Adriansons böcker. Då skulle hon få torrt argumentationskrut att använda mot de tänkare som kränker hennes livskänsla med sina skenbart goda argument.
——————————————
Andra bloggare om , , , ,

Om helande rättvisa

För alla som är upprörda över domarna i t.ex. Rödebymålet eller mot grabbarna som sparkade ihjäl Riccardo Campogiani och inte hittar några konstruktiva tankebanor att kanalisera sin indignation över rättsystemets flagranta brister rekommenderar jag läsning av fredagens understreckare i SvD. Den är skriven av filosofen Joakim Molander och har titeln Lagen kan inte hjälpa Rödeby att läka och handlar om kontrasten mellan den västerländska rättstraditionen och s.k. helande rättvisa.

Denna helande rättvisa (översättning av begreppet ”restorative justice”) representerar ett sätt att tänka kring brottpåföljder som inkluderar både den kriminelle och de av brottet berörda i en ömsesidig process syftande till att utvinna ett medmänskligt och moraliskt sett så djupgående lärande som möjligt för de inblandade parterna.

Grundidén är att den kriminelle och brottsoffren skall tala med med varandra med stöd av speciellt utbildade samtalsledare som antingen kan vara utomstående eller domare och åklagare. När det fungerar, vilket det tydligen ofta gör, leder samtal av detta slag till att de kriminella börjar förstå konsekvenserna av sitt handlande. Och denna insikt kan sedan leda till accepterande av ansvar och i förlängningen därav till en önskan om att upprätta den egna självrespekten genom att söka förlåtelse och försoning.

Under denna process kan i den bästa av världar mycket djupa insikter födas om medmänsklighetens natur och om den sårbara ömsesidighet som råder mellan oss människor. Insikter som gör en fortsättning på brottets bana omöjlig.

Samtidigt möjliggör denna dialogprocess svårvunna insikter för brottsoffren. Beroende på brottets karaktär kan det förstås vara näst intill ogörligt att finna ett försonat förhållningssätt till det som hänt, men det finns en smärtpunkt i det inre där både falsk och överslätande förlåtelse och försoning och rättmätig bitterhet och hämndgirighet viker för något som i det närmaste är ett under.

Att tala om detta under som fördjupad självinsikt och självrespekt kan låta futtigt, att tala om det som att man öppnar sig för ett inre källflöde av sann kärlek kan låta patetiskt eller sentimentalt. Men upplevelsen och de med upplevelsen sammanhängande insikterna är reella.

SvD 1 2 3 4 5 , DN 1 2

Uppdatering 31 juli: En bra artikel i ämnet av Ann Heberlein finns i Axess nr 5. Artikeln har titel Straffet bör upprätta offret.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Tankar om Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel

Nu har jag gjort det jag lovade i ett tidigare blogginlägg, dvs. jag har läst Ann Heberleins utmärkta bok Det var inte mitt fel. Den är lysande. Klartänkt, skarpsynt och uppfriskande rättframt skriven. Jag känner inte Ann Heberlein personligen, men när jag hade läst några sidor så fick jag en känsla av att pennan förts av något så säreget som en sofistikerad akademiker som av någon anledning behärskar konsten att kommunicera med samma oinställsamma tydlighet som Bert Karlsson. Men efter ett tag så förstod jag att det trots det rättframma tonfallet finns en djupgående medkänsla i budskapet så då kändes inte jämförelsen med Bert Karlsson särskilt välfunnen längre utan jag började associera till det arbete som utförs av personer som Anders Carlberg (chef för Fryshuset) och Dialy Mory Diabaté, gemenligen kallad Dallas (en bra artikel om Dallas verksamhet finns här).

Ann Heberlein vill helt enkelt ta hela det konflikträdda, överslätande och skitsnackande Sverige i hampan som ett slags till ansvarstagande och självrespekt uppfostrande morsa. Hennes resonemang utgår enkelt uttryckt från respekt för människan och hennes okränkbara värde. Men också från insikten att vi människor inte automatiskt klarar av att uttrycka detta vårt okränkbara värde genom hur vi lever våra liv. Vi behöver utvecklas i samspel med omvärlden. Vi behöver helt enkelt mötas av och samspela med människor som p.g.a. sin djupa självrespekt och integritet kan hjälpa oss att finna vår egen självrespekt och integritet.

Och som jag förstår Ann Heberlein är hon närmast rasande över hur vårt land är insvept i en överslätande filosofi som skapar intrycket att det mesta går an och att det mesta bör tolereras i något slags till intet förpliktigande moralisk relativism. Att vi helt enkelt lämnar människor åt sig själva och kanske i synnerhet barn och ungdomar genom att inte tydligt kräva det beteende som är kännetecknande för en ansvarstagande och mogen människa. Att vi är så rädda för dålig och ond auktoritet att vi inte förstår hur vi skall utöva god auktoritet. Och att vi därför tar vår tillflykt till diffusa teorier om tolerans och att det på något sätt skulle vara kränkande med klar och sanningsenlig feedback på faktiska prestationer, men att detta i själva verket innebär att vi sviker andra människor och vårt eget ansvar för dem och oss själva genom att inte dela med oss av våra ärliga reaktioner på olämpligt beteende.

När jag hade läst lite drygt halva boken så var det för mig alldeles klart att den handlar om hur vi människor skall vara mot varandra för att vi skall kunna tillsammans bygga, upprätthålla och utveckla ett samhälle där vi gör våra bättre sidor rimlig rättvisa. Har man ett psykologiskt perspektiv kan man kanske i stället säga att den handlar om tuff kärlek. Men samtidigt började en annan fråga skava i mitt inre. Varför argumenterar Ann Heberlein med sådan hetta att det känns som om hon skriver för sitt liv? Och mot slutet av boken fick jag faktiskt svar på den frågan. Det är helt enkelt så att boken är mycket personlig eftersom den egentligen är en meditation över en svårt kränkande upplevelse som Ann Heberlein råkade ut för i sin ungdom.

Jag har ju bl.a. i min senaste bok skrivit om att det i alla liv händer sådant som vi skulle ha tackat nej till om vi hade fått frågan först. Och att dessa händelser kan vara så svårsmälta att det blir som att ha fått en hel get nedtryckt i sig (en krönika om ämnet kan läsas på sidorna 9-12 i detta nyhetsbrev). Smältningen kan ta decennier eller mer. Ann Heberleins bok är faktiskt sprungen ur just en sådan getsmältning. Därför är den värd extra respekt. Trots att den är teoretiskt stringent och djupt kunnig så är det ingen teoretisk bok. Till formen liknar den kanske en populärt framställd lektion i moralfilosofi, men djupast sett är den ett övertygande vittnesbörd om en kämpande människas kamp för att nå självrespekt och integritet.

Den kampen har vi alla mycket att lära av.

SvD 1 2, DN, City,
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Om skuld, ansvar och personlig mognad

På senare år har Ann Heberlein (teologie doktor vid Lunds universitet) då och då glatt mig med kloka krönikor och reflektioner i SvD (1 2 3 4 5 6). Ofta har det med utgångspunkt från aktuella händelser handlat om genomtänkta reflektioner kring skuld, ansvar och möjlig förlåtelse. Nu har hon tydligen närmast i raseri skrivit en bok om det hon uppfattar som en ”svensk massflykt från ansvar”. Bokens titel är Det var inte mitt fel: om konsten att ta ansvar och den presenteras i dagens idagartikel i SvD.

Boken sägs handla om ”att skylla ifrån sig, att lägga ansvaret för sina tillkortakommanden och misslyckanden på andra, om att göra sig själv till offer för att slippa ta ansvar, om människor som hävdar att de är kränkta när de inte får väl godkänt på provet.” Huruvida de problem som Ann Heberlein tar upp är en specifikt svensk sjuka är väl närmast ett ämne för en jämförande global studie, men att de existerar är uppenbart. Häromsistens skrev ju t.ex. Marciej Zaremba flera intressanta artiklar i DN (1 2 3 4) kring kränkningsproblematik och identitetspolitik. Och alla som i media studerat reaktioner i samband med olika typer av offentliga skandaler vet ju att det knappast finns några gränser för hur långt olika personer kan gå när det gäller att lägga fram sig själv urskuldande hel- eller halvlögner och patetiska undanflykter för att bevara sin idealiserat goda självbild intakt.

Och i samband med olika typer av misshandel och våld visar sig den utlösande orsaken inte alltför sällan ha varit en kritisk eller nedlåtande kommentar eller blick. Och den kränkning som detta anses innebära, även om kritiken var fullständigt sakligt motiverad, kräver då att den egna hedern upprättas genom ett rejält överfall eller knivhugg eller vad det nu kan vara som anses mest lämpligt och verksamt.

Utan att ha läst boken är det förstås svårt att komma med några alldeles bestämda helhetsbedömningar av Ann Heberleins sätt att förhålla sig till det problem hon identifierat som angeläget. Min allmänna intuitiva känsla är dock att att det råder ett frändskap mellan våra perspektiv och jag delar oreserverat hennes bedömning ”att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt”.

Och för att ytterligare understryka denna min uppfattning tänkte jag nu citera lite från min senaste bok (… men vad går det ut på egentligen – livet alltså) där jag t.ex. uttryckte mig så här: ”Skulden känns besudlande, och därför vägrar alltså de flesta av oss att ta på sig skuld och förvandla den till positivt ansvar och lärande. Vi skjuter i stället skulden ifrån oss på andra. Det var inte mitt fel, det drabbade en oskyldig. Men någon måste ju vara skyldig, för annars känner jag mig jagad av den skuld jag kunde ha tagit på mig själv. För att den egna känslan av inre frid och renhet skall kunna bevaras behövs alltså en syndabock. Vi behöver peka finger och säga: Där ligger skulden. Jag är skuldfri, men det kan man minsann inte säga om den eller den eller dem. Dessa vedervärdiga människor som åsamkat mig detta.”

Och lite lägre fram i boken driver jag resonemanget ett steg längre genom att konstatera att ”den frid som infinner sig i samband med att man friskriver sig själv från skuld, ansvar och lärmöjligheter vid utpekandet av en syndabock är ytterst kortvarigt. Eftersom skuldprojektionen inte är med sanningen överensstämmande börjar det koka i det inre av kvarvarande känslor av skuld. Det känns som att det behövs något mer. Jag har varit ett offer för den där vedervärdiga personen eller situationen. Och ett offer behöver upprättelse.

Skuldprojektion leder alltså till att projiceraren känner sig som ett offer, och offermentaliteten är mycket plågsam. Offret känner sig förpliktigat att hata förövaren eller förtryckaren eller vilket begrepp som nu är det riktiga att använda. Offret ser ju sig självt som oskyldigt och uppfattar därför hatet som berättigat. Men hat är ett svårhanterat psykiskt gift.

Så länge offret känner sig som offer pågår en aldrig sinande produktion av hat. Och behovet att projicera detta hat finns hela tiden. Om den gamla syndabocken inte räcker, eller rent av inte längre finns, måste nya sökas i en oändlig jakt på inre frid. En inre frid som tros ligga i den upprättelse som fantiseras bli följden av en oftast med skenbart vackra ord beskriven hämnd. På detta sätt kommer alltså offret att söka frid och upprättelse genom att förvandla sig självt till förövare.”

Enligt artikeln förväntar sig Ann Heberlein hård kritik för sina uppfattningar. Och det kommer hon förmodligen att få. Det pågår ju en kamp om hur människans natur bör uppfattas där makten länge har innehafts av företrädare för relativistiska idéer om att den mänskliga identiteten inte är något annat än en social konstruktion. Och har man den uppfattningen så luktar det förstås något omodernt över Heberleins hållning. Och i idagartikeln får hon också frågan om inte hennes tal om skuld låter som gammaldags luthersk moralsyn. Detta förnekar hon dock ivrigt. Och så vitt jag kan förstå med fog.

Slutligen vill jag säga att jag betraktar Ann Heberleins bok som ett av många tecken på att makten för en filosofi, som bakom vacker retorik om tolerans och förnuftsmoral i själva verket handlar om en upplösning av människan som moralisk ansvarigt subjekt, håller på att försvagas och förhoppningsvis snart brytas. Det gläder mig förstås. Ja det gör det så till den grad att jag kommer att köpa och läsa boken.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , ,