Medkännande och ensidigt om adhd

Svenska Dagbladets Idagsida kör för närvarande en serie om adhd. I hittills fem artiklar (1 2 3 4 5) har olika personer med adhd-diagnos presenterats på det där inlevelsefulla, balanserade och välskrivna sätt som gör Idagsidan så bra. I det aktuella fallet är artiklarna så medkännande skrivna att det nästan känns hjärtlöst att komma dragandes med tvivel på de tankemodeller som hela adhd-tänkandet bygger på.

Men jag saknar likväl en problematiserande artikel om själva adhd-diagnosen. Och i synnerhet om orsakerna till det aktuella tillståndet. Men den kanske kommer.

I väntan på denna artikel vill jag om skälet till min saknad säga att jag anser att den nuvarande artikelserien ger ett rätt ensidigt stöd för det synsätt på adhd som hör samman med det rådande skolmedicinska paradigmet. Enligt detta betraktas ju sjukdom som i grunden orsakat av en störning i den biologiska mekanismen och att bot innebär att med hjälp av olika kemiska substanser så långt möjligt återställa den ursprungliga friska biologiska mekanismfunktionen. Och adhd-diagnosen passar utmärkt väl in i denna bild genom att adhd beskrivs som ett neuropsykiatriskt funktionshinder som kan motverkas t.ex. med olika amfetaminpreparat. Adhd-symtomen anses alltså bero på något slags störning i hjärnfunktionen som man försöker kalibrera med diverse kemikalier.

Ett alternativt perspektiv på adhd finns emellertid. Det är sprunget ur det som kallas anknytningsforskning, en forskningsinriktning som bygger på John Bowlbys pionjärinsatser på området (om anknytningsteorin i allmänhet läs t.ex. 1 & 2). Denna forskning kunde tidigt urskilja tre huvudtyper av anknytningsmönster mellan mor och barn: trygg, undvikande och ambivalent anknytning. En del barn passade dock inte in i dessa tre kategorier och från början på 1990-talet har vissa forskare börjat använda ett fjärde anknytningsmönster som kallas “desorganiserad anknytning”. En anknytningsform som förekommer i 5-10 procent av de undersökta föräldra-barnparen. Men förekomsten av det desorganiserade anknytningsmönstret är inte jämt fördelad över olika sociala situationer utan det är i stället så att i s.k. socialt utsatta familjer är förekomsten 25-30 procent och i socialt extremt utsatta familjer, s.k. högriskfamiljer, är förekomsten 85-90 procent.

Det adhd-relevanta med denna forskning är att den desorganiserade anknytningen är starkt relaterad till olika utagerande beteenden som hyperaktivitet, impulsivitet, uppmärksamhetsproblem, ökad aggressivitet etc. Forskningen visar kort och gott att barn med desorganiserad anknytning har starkt ökad tendens att bete sig på sätt som kan kvalificera för en adhd-diagnos.

Två mycket intressanta och sakligt välunderbyggda artiklar om adhd ur både ett evolutionspsykologiskt perspektiv och ur det perspektiv som anknytningsforskningen skänker finns i tidskriften Medikament. De är skrivna av läkaren Tomas Ljungberg och kan läsas här (1 2).

Om man ser på adhd-problematiken ur det perspektiv som håller på att växa fram ur anknytningsforskningen så kan man ställa sig frågan om det inte i själva verket är så att vi har valt att organisera vårt samhälle så att vi ökar möjligheterna för uppkomsten av olika former av otrygg och desorganiserad anknytning och att vi därför i rätt stor utsträckning själva producerar den adhd-problematik som vi sedan med bekymrad min bekämpar med amfetaminpreparat.
———————————-
Andra bloggare om , , ,