BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

andlighet

The Master – en recension

OBS: Viss spoilervarning!

Såg The Master (regi Paul Thomas Anderson) i natt. Det är en synnerligen mångdimensionell film. På ytan skildrar den en sekt (The Cause) där ledaren (dvs. mästaren) påstås låna drag av scientologins Ron L Hubbard. Jag vet inget om scientologin utöver att den enligt gängse tyckande räknas som ett bra exempel på en kult som bygger på otrovärdiga läror och där tillskyndarna hålls i ett järngrepp.

Filmen utvecklas emellertid inte till en särskilt svidande och politiskt korrekt kritik av ledarkult och sektmentalitet. Själva sekten verkar mest som ett resande teatersällskap. Visst finns det en scen där mästaren (spelad av Philip Seymour Hoffman) ilsket visar att han inte accepterar kritik, men på något egendomligt sätt skapas ändå en känsla av att The Cause mest fungerar som en inte alltför dysfunktionell storfamilj.

Filmens kärnpunkt är i stället den säregna relationen mellan mästaren och den traumatiserade och söndersupne veteranen från andra världskriget Freddie Quell (verkligt briljant spelad av Joaquin Phoenix). Det finns en slags egendomlig och till en början oförklarad jämlikhet mellan dessa båda. Mästaren tar emot Freddie Quell som vore han en gammal kompis. Och de dricker tillsammans den förfärliga blandning som Freddie har i sin plunta.

Sedan försöker mästaren tillämpa sin terapeutiska metod. Han gör det intensivt. Och lyckas delvis eftersom Freddie åtminstone för ett tag verkar vara en trofast medlem i sekten beredd att ge sig in i handgemäng till försvar för mästaren. Men Freddies traumatisering är djup och svår och den rätta sektfriden infinner sig aldrig. Samtidigt är det svårt att tro att detta skiljer honom radikalt från de andra sektmedlemmarna eller ens mästaren själv. Det som skiljer verkar i stället vara graden av styrka i önskan att känna tillhörighet.

Till sist satsar Freddie på friheten. Men återkommer efter att mästaren hört av sig till honom, vad det verkar i drömmen. Och återföreningen blir laddad och inte alldeles lättolkad. Den centrala utsagan är när mästaren säger: ”Fria vindar och ingen tyranni för dig, Freddie. Sjöman på haven. Du betalar ingen hyra. Fri att gå dit du vill. Gå då. Gå till en breddgrad utan land. Och lycka till. Om du lyckas leva utan att tjäna en mästare, vilken mästare som helst. Låt oss då andra få veta. För då vore du den förste i världshistorien.”

Freddie reagerar inte på detta utan frågar i stället om att mästaren i hans dröm hade sagt att han återkallat minnena från när de båda hade träffats i ett tidigare liv. Och Freddie får ett utförligt svar som avslutas med kommentaren: ”Går du härifrån vill jag aldrig mera se dig. Eller så kan du stanna.” Freddie svarar: ”Kanske i nästa liv.” Och mästaren bistra svar blir: ”Möts vi igen i nästa liv, så kommer du att vara min svurna fiende. Och jag kommer inte att visa dig nåd.” Och så brister han ut i sång om att han vill ha Freddie ”on a slowboat to China, all by myself alone.”

Oavsett mästarens hot och känslostarka utspel går Freddie sin egen väg. Och frågan som stannar kvar är förstås om denna vinddrivna existens skall bli den förste i världshistorien som lyckas leva utan en mästare. Och indirekt så ställs denna fråga till en själv. Kan jag leva mitt liv utan mästare. Och naturligtvis tycker de flesta att de har anledning att svara ja på den frågan. Och det är här jag tror filmens subtila udd finns.

Det är politiskt korrekt att beskärma sig över sekter och kulter och skratta överlägset åt olika irrationella trossystem. Men vem är utan tro? Inte ens den absolut trolöse är utan tro. Den absolut trolöse har trolösheten som mästare, även om medvetenheten om detta är skral. Så tron och anti-tron skiljer sig djupast sett inte åt. De vördar bara olika mästare. Så frågan återstår att besvara. Hur vinner människan sin sanna frihet?
—–
Andra bloggare om , , , , ,

Lika goda kålsupare – om vetenskap och religion

Idag har SvD publicerat en artikel på Brännpunkt med rubriken Vetenskap och tro är ingen motsättning. Undertecknarna är akademiskt meriterade personer som utnämnts till s.k. ”fellows” vid Claphaminstitutet som enligt sin hemsida är en tankesmedja och ett forskningsinstitut som verkar för ”den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige”. Min första reaktion när jag läste artikeln var att det för omväxlings skull kändes bra att läsa något som inte innebär ett envetet tutande i ateismluren. Men samtidigt måste jag säga att jag blev besviken över den skrala argumentationen i artikeln. Flera av undertecknarna har disputerat i naturvetenskapliga ämnen, men artikeln innehåller inte ett enda sakargument för att det skulle vara enkelt och smidigt att förena vetenskap och tro. Det man kostar på sig är att räkna upp och citera ett antal illustra historiska personer som på ett eller annat sätt lyckats förena naturvetenskap med sin religiösa tro. Det är enligt min mening en alldeles för klen insats när man nu ändå bereds tillfälle att publicera sig på SvD:s hemsida.

Skall man som en i något slags mening troende person försvara Guds existens och roll i tillvaron så räcker det inte att i dessa vetenskapsdominerade tider hänvisa till personer som ägnat sig åt vetenskaplig verksamhet samtidigt som de som privatpersoner hållit sig med en mer eller mindre djup eller genomtänkt religiös tro. Man måste erbjuda något slags argument för att det faktiskt inte är så att naturvetenskapens syn på tingen både omöjliggör och onödiggör Gud. Men argument av detta slag lyser med sin fullständiga frånvaro i artikeln. Och därmed missar den att  blottlägga svagheterna i det materialistiska schablontänkande som ligger bakom de naturvetenskapliga anspråken på att tillvaron är sådan att den naturvetenskapliga metoden möjliggör för oss människor att på sikt få en uttömmande kunskap om den. Och därmed bidrar inte artikeln till att underminera tron att det inte finns några mysterier som inte i princip kan lösas och få ett rationellt vetenskapligt svar.

Det paradoxala i sammanhanget är att anspråket att vetandet kan genom fortsatt forskning steg för steg ”tugga i sig” hela det område där trons olika hypoteser, fantasier och sagor om tingen genom tiderna haft och fortfarande har sin boning inte är en vare sig naturvetenskapligt eller filosofiskt bevisad utsaga utan en för det vetenskapliga projektet vägledande trossats som mest formulerats för att religionens historiskt väldokumenterade övergrepp på vetenskapen genererat en mot religionen och tron antipatisk känsla som gjort att det känts nödvändigt och motiverat att driva tesen att naturvetenskapen verkligen är och kan vara kemiskt fri från tro av det slag som religionen exemplifierar. Föreställningen att vetenskapen skulle vara fri från tro är en ren illusion som bygger på att man utan naturvetenskapligt stringent bevisning accepterar en metafysisk världsbild som grund för det naturvetenskapliga projektet. En tro vars centrala trossats är att det går att förklara världen som helhet på ett materialistiskt och mer eller mindre mekanistiskt sätt.

Enligt mitt sätt att se är därför vetenskapen och religionen lika goda kålsupare. Och den betydelsefulla aspekten av den pågående striden mellan vetenskap och religion är därför inte en strid mellan tro och vetande, mellan substanslösa, men måhända socialt betydelsefulla, trösterika fantasifoster och fakta utan en strid mellan metafysiska perspektiv på tillvaron. Och denna strid har enligt min mening potential att utvecklas till något konstruktivt bortom det slags schablonmässiga och föga konstruktiva larmande för döva öron som för närvarande produceras av hånfulla ateister och dogmbekännande religionsförsvarare.

Mitt senaste försök att bidra till denna dialog är I ett annat ljus. En liten bok som om jag får tillåta mig ett ögonblick av självupptagenhet i dessa julklappstider väl försvarar sin plats under granen!

Adlibris; Bokus: Omdömen om I ett annat ljus.

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Clint Eastwood och krigarens utvecklingsväg

Jag brukar ibland skriva om filmer som berört mig djupt. Det kan bli riktigt långa utläggningar som t.ex. om Jason Bourne och Inception. Och i åratal har jag varit på vippen att också skriva om filmer av Clint Eastwood. Men det har – med undantag för lite reflektioner kring Hereafter/Livet efter detta – alltid stupat på att det känts som att hans filmer är i ett slags djup dialog med många av hans tidigare verk. Att jag för att känna mig nöjd med min insats därför skulle behöva göra en studie av ett eller annat tema i hans filmgärning. Ett tag kontemplerade jag t.ex. över att skriva en betraktelse om i huvudsak De skoningslösa och Gran Torino i ett försök att skildra vad man skulle kunna kalla Clint Eastwoods perspektiv på krigarens utvecklingsväg. Men även detta kändes som ett projekt som skulle kunna grena ut sig och bli för komplicerat. Att det nästan skulle behövas en hel bok. Och det har inte känts som att jag har tid för ett sådant projekt.

Men samtidigt har jag inte blivit av med denna tanke. Så på något sätt verkar Clint Eastwood ligga och ”skava”  i mitt undermedvetna. Han har i alla händelser följt mig i 50 år. Jag minns i min barndom – vi hade inte skaffat TV än – hur min bror och jag sprang över åkrarna till grannen för att vi skulle få se på Bröderna Cartwright. Det var mycket fascinerande. Men så kom Rawhide, och därmed också Clint Eastwood. Och det var något helt annat. Nu hade även mitt hem blivit försett med TV så det behövdes inga löpturer till grannen. Och jag satt som klistrad. Om jag skulle fortsätta på klistertemat så var det alltså då jag ”fastnade” för Clint Eastwood. Ett tag minskade i och för sig fascinationen. Det var inte alldeles lätt att se var djupet egentligen fanns i en del av hans produktion. Men under de senare decennierna har en del viktiga filmer emellertid gjort att Eastwoods filosofiska, ja andliga budskap, börjat framträda allt tydligare.

Föga överraskande är jag inte ensam om att se detta. I natt läste jag t.ex. med stigande entusiasm en understreckare i SvD. Den har rubriken Clintans teologiska universum och är Susanne Wigorts Yngvessons reflektioner kring en bok av Sara Anson Vaux med titeln The Ethical Vision of Clint Eastwood. Det är en mycket välskriven och intressant artikel som gör det nödvändigt för mig att skaffa boken. Och vill det sig kanske den också kan inspirera mig såpass att jag lyckas skiva något kort och klart om just Clintan och och hans förståelse för krigarens utvecklingsväg.

Osvuret är dock bäst.
—–
Andra bloggare om

En kommentar till en recension i Amos

Jag kommenterar ogärna recensioner, men med den här recensionen av I ett annat ljus vill jag göra ett undantag. Den är mycket kort och faktiskt också rätt bra. Den är skriven av Brita Häll som är en av redaktörerna på den kristna tidningen Amos. Och den lyder i sin helhet så här:

Samhällsdebattören och filosofen Karl-Erik Edris kommer med den här boken ut ur garderoben som religiös mystiker. Han berättar om några ljusupplevelser som drabbade honom med en oemotståndlig känsla av verklighet. Därefter följde en hård brottningskamp med intellektet.

Boken är ett ambitiöst, dödsföraktande försök att spräcka antitesen tro-vetenskap, förklara gudserfarenheten och ringa in meningen med livet. Att Edris har haft en livsavgörande upplevelse är helt klart, och boken är till stora delar intressant. Däremot hade jag önskat att han låtit bli att förklara världsalltet och hur tillvaron är uppbyggd. Detaljrikedomen blir alltför anspråksfull och sänker trovärdigheten.

Det intressanta för mig med den här recensionen är den avslutande kritiken. Brita Häll tycker att det hade varit bra om jag ”låtit bli att förklara världsalltet och hur tillvaron är uppbyggd”. För detta förklarande leder till att Häll anser sig behöva konstatera att ”detaljrikedomen blir alltför anspråksfull och sänker trovärdigheten”. Dessa omdömen är naturligtvis rättvisande om man bortser ifrån eller fäster otillräckligt avseende vid mina egna beskrivningar av vad jag försöker göra.

Jag lever inte i den inbilska föreställningen att jag förklarar världsalltet i en mening som kan konkurrera med vetenskapens faktabaserade insikter. En av huvudteserna i min bok är att vetenskapen sysslar med fakta, dvs. försöker svara på frågan ”hur”. Den vetenskapliga metodutvecklingen har gjort att vi fått allt mer imponerande kunskap om hur saker och ting hänger ihop och fungerar. Dessa kunskaper är i viss mening ”dagens sanningar” eftersom våra kunskaper hela tiden utvecklas och fördjupas. Men vetenskapen sysslar inte enbart med att producera kunskap om empiriska realiteter. Utan som ett slags revanschbegär i förhållande till religionen och dess förtryck har den lierat sig med en strävan att för gott sätta religionen på plats, ja helst utplåna den.

Därför genomsyras vetenskapen av en ofta vare sig erkänd eller fullt analyserad och förstådd strävan att ersätta religionen; att helt enkelt skapa en världsbild som i motsats till religionens trosbaserade världsbild är helt byggd på fakta. Vetenskapen som projekt har alltså två ambitioner. Den ena är att frilägga empirisk kunskap om vår tillvaro och den andra är att bygga upp en världsbild som man påstår är baserad enbart på fakta och som man dessutom menar bör ersätta religionen.

Den första ambitionen har jag inget otalt med. Den andra ambitionen anser jag däremot vara en filosofisk bluff. Det man i realiteten gör, är att man väver in sina fakta i en saga om tillvarons uppkomst och yttersta natur, samtidigt som man låtsas att denna saga består av fakta. Men sagan handlar om att tillvaron har tillkommit av en slump, saknar högre mening och drivs av genernas egoism. Men dessa uppfattningar är inga empiriska fakta.

Utöver att denna saga seglar under falsk flagg som ”faktabaserad världsbild” så är problemet att den påverkar människorna negativt. I boken ställer jag den retoriska frågan: ”Finns det någon som i svår mänsklig knipa hämtar kraft i föreställningar om tillvarons yttersta meningslöshet, genegoismens obönhörliga realitet och slumpens makt för att övervinna sin egen tröghet och rädsla för att i handling visa kärlekens och godhetens kraft?” Svaret är förstås nej.

Det jag försöker göra i I ett annat ljus är alltså två saker: För det första att visa att vetenskapen är dålig som religion. Den använder sina triumfer när det gäller att vinna empirisk kunskap om den verklighet vi lever i till att göra reklam för en världsbild som stärker människorna i deras tro på realiteter som stöder deras sämre sidor. En enligt min mening helt överflödig och dessutom destruktiv verksamhet. Det vi människor behöver är sagor eller berättelser om verklighetens natur som stöder våra bättre sidor. Och det andra jag försöker göra i I ett annat ljus är alltså att berätta en sådan saga om tillvaron.

Religionen har i alla tider försökt leverera trovärdiga dylika sagor. Det är dess uppgift. Och man kan förstås ha många synpunkter på hur den har lyckats. I min bok är jag kritisk mot de etablerade religionerna. Och tycker faktiskt att de har gjort sig förtjänta av att få vetenskapens pseudoreligiösa budskap som en för dem svårhanterad motståndare. De var förstås framåtsyftande när de en gång bröt fram. Men de har inte kunnat utvecklas tillsammans med människorna utan är numera ofta en bakåtblickande kraft. I värsta fall handlar det om en fundamentalistisk oresonlighet driven – där tillfälle ges – till ett brutalt teokratiskt maktmissbruk. Medan den normala hållningen i t.ex. den kristna världen är ett mera lamt och pragmatiskt försvar av status quo. Att man direkt eller indirekt menar att Guds sista ord till människan är sagt och att man därför är hänvisad till att hoppas och tro att vinden en vacker dag skall vända och att det stora återtåget till en tro på konventionella teser då kommer att ske.

Denna förhoppning är enligt min mening en grandios illusion. Vi lever inte i väntan på det stora återtåget till något som en gång var. Till den stund då vi kommer att ångra att vi övergav det vi en gång trodde på. Nej vi behöver vända oss mot framtiden och försöka öppna oss för det nya. De etablerade religionerna värnar om sina egna teologiska tolkningar av och utläggningar om Guds tilltal till människor för tusentals år sedan. Men har svårt att lyssna på Guds tilltal i nuet.

Men detta tilltal finns. Och på företrädesvis andra arenor än den etablerade religionen förekommer mer eller mindre lyckade försök till reella och verkligt framåtsyftande omformuleringar och nyformuleringar av ett andligt perspektiv på människan och tillvaron, som skulle kunna ge en världsbild som löser upp den onödiga polariseringen mellan tro och vetande, och gör oss kollektivt sett bättre kapabla att hantera vår nuvarande djupt problematiska globala situation än vad vi är, om vi fortsätter att hålla oss till antingen de etablerade religionernas eller den materialistiska vetenskapens världsbilder.

Jag anser alltså att både vetenskapens och den etablerade religionens sagor om människan, livet och tillvaron inte håller. Att vi i själva verket lever i desorienterad avsaknad av en hållbar saga om tillvarons natur och vår roll i skapelsen.

Av detta drar jag emellertid inte slutsatsen att vi ingenting kan göra utöver att antingen förklara vår trohet mot den etablerade religionens olika sagor eller mot vetenskapens pseudoreligiösa och materialistiskt reduktionistiska saga eller möjligen att cyniskt ställa oss vid sidan av alltsammans och hoppas på det bästa. Jag tror i stället att tidens utmaning är att många människor tillsammans engagerar sig i tänkande och mediterande över en andlig vision av – eller saga om – livet, människan och tillvaron. En saga som stärker både vår tro på vår godhet, klokhet och framsynthet och på vår förmåga att omsätta sagans visioner i praktisk verklighet. Och det jag försöker göra i min bok är bara att lämna ett bidrag till detta tänkande och mediterande.

Att en representant för den kyrkliga sfären tycker att detta är anspråksfullt och att jag borde ha värnat om min trovärdighet genom att i stället hålla tyst är väl egentligen bara vad man kan förvänta sig. Rätt vad det är kommer det kanske någon företrädare för tron på vetenskapens saga och förklarar mig otrovärdig utifrån sina premisser. I så fall har jag väl lyckats hamna mitt i prick.

_____

Boken kan förstås köpas direkt från författaren (signerad om du så skulle önska) eller t.ex. här.

_____
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

I ett annat ljus – föreläsning 16 februari

16 februari 2011 håller jag en föreläsning med anledning av min nya bok. Föreläsningen ingår i Hillesgårdens onsdagsserie. Biljettförsäljningen börjar 24 januari. All nödvändig information finns på Hillesgårdens hemsida. I programmet presenteras föredraget så här:

I ett annat ljus

I vår moderna tid får vi lära oss att se på oss själva i vetenskapens ljus. Då kommer generna och hjärnan i centrum. Tillvaron påstås ha tillkommit genom en slump och sakna högre mening. Och Gud förklaras vara en tom fantasi. Med utgångspunkt från sin nya bok I ett annat ljus ger Karl-Erik Edris ikväll en helt annan bild. Gud och vetenskapen går hand i hand. Livet har en högre mening. Kärleken har sista ordet. Vi som har hört Karl-Erik tidigare, vet dessutom att han på ett oefterhärmligt sätt förenar glasklar tankeskärpa med humor och värme.

Föreläsningen börjar 19.00. Och för alla som är osäkra på de geografiska realiteterna kan en titt på följande vägbeskrivning göra underverk.

Lena Andersson och Gud

Så har då Lena Andersson tagit till orda igen i frågan om Gud finns eller inte finns. Under rubriken Krock i kunskapssyn uttalar hon sig i dagens DN om ”den fluffiga antiateismen”. Hon inleder sin artikel med några närmast vällustigt avvisande kommentarer om Vaclav Havels varnande tal om ateismen och om några uttalanden som påven gjorde i Skottland häromsistens.

Hennes huvudsakliga attack riktas dock mot Elisabeth Gerle som varit ofin nog att i sin bok Farlig förenkling jämföra Sverigedemokraterna och Förbundet Humanisterna. Jag har inte läst Gerles bok men har fått intrycket att hon lutar åt att Humanisterna i sitt hårda avvisande av religion riskerar att hamna i eller underblåsa en främlingsfientlighet som spelar Sverigedemokraterna i händerna (se t.ex. denna artikel av Gerle). Och i en debattartikel i dagens SvD uttalar sig den avhoppade Humanistmedlemmen Malin Jonason under rubriken Intolerans präglar Humanisterna på ett sätt som verkar ge visst stöd för Gerles tes.

Att Lena Andersson retar sig på Gerles teser och sätt och resonera är inte ägnat att förvåna. Hon vill förstås inte bli misstänkt för att gynna Sverigedemokraternas syften med sin ateism och försvarar sig därför frenetiskt. Inte i första hand med politiska argument utan genom att försöka tydligt och klart förklara bristerna i den ”fluffiga antiateismen”. Hennes huvudargument lyder:

I ett öppet friktionssamhälle pågår en ständig förhandling om gränser. Humanisterna deltar genom opinionsbildning. Vad de då brukar eller borde framhålla är att gud inte är ett giltigt argument i tvister som rör samhällskontraktet. Gud, heliga texter och profeter måste i det samtalet ersättas med världsliga argument som kan bedömas med förnuftet. Detta gäller endast förehavanden som på rimliga grunder kan ifrågasättas, inte harmlösheter och ornament. Gerle frågar sig om inte den här ambitionen är totalitär. I så fall är den det på samma sätt som demokratin är totalitär.

Gerle anser att ”nyateisterna” borde visa större respekt för inomreligiös utveckling och omtolkning mot en mer poetisk och metaforisk gud. Men det är just sådant som den kunskapssyn ur vilken ateismen härleds har svårt att respektera intellektuellt. Och det är just här vi inte förstår varandra. Ateisten anser att det i princip är en sanningsfråga om ett påstått väsen existerar eller ej, och på vilket sätt det utövar sin påstådda verksamhet. Om det är ”otillgängligt för vårt begränsade förnuft”, som det brukar heta, måste teologerna förklara varför de ägnar saken så mycken förnuftsmöda.

Det är bland annat resonemang av det här slaget som är ”farligt förenklade” och ”förlegade”, enligt författaren. Att bryta ner i beståndsdelar och definitioner kallas i vår tid dogmatiskt. Att med analytiska metoder söka förståelse av det vi inte begriper är att inte visa öppenhet inför det outgrundliga. Att undersöka vad förvirringen utgörs av i stället för att ”bejaka ambivalensen och det mångtydiga” är att vara rigid. Men också att vara efter sin tid. Ty enligt den senaste filosofin finns eventuellt ingen verklighet utanför språket, och sanningsbegreppet är förött. Låt oss konstatera att enighet inte råder om det

Naturligtvis har Lena Andersson rätt i att det är en sanningsfråga om Gud existerar eller ej. Men det är ett tämligen poänglöst konstaterande. Stridsfrågan gäller hur kunskap om denna existens möjligen kan vinnas. Som jag ser det applicerar ateister i sammanhanget en kunskapssyn som i princip är lika osofistikerad som den Chrustjov använde när han tyckte att Gagarins första sputnikfärd hade bevisvärde i frågan om Gud existerar eller ej. Gagarin såg ju ingen Gud under sin rymdfärd vilket alltså föll den ateistiske Chrustjov i smaken.

Den enligt min mening intressanta frågan är varför Lena Andersson är så säker på att den konventionella vetenskapliga och analytiska kunskapssynen är lämpad för att avgöra frågan om Guds existens. Sitter hon inne med några bevis i frågan eller håller hon sig med en tro? Mitt svar på denna retoriska fråga är förstås att Lena Andersson tror på sin metod. Och det är tydligen en alldeles OK tro. Men även när det gäller valet av metod kan och bör sanningsfrågan ställas. Om metoden som används för att söka svar på en fråga inte kan ge svaret så är det inte ointressant. Och det är definitivt inte ointressant om de personer som tror på denna metod tror att det uteblivna eller felaktiga svar som metoden genererar kan användas för att dra korrekta slutsatser om den studerade frågan.

Lena Andersson må två sina händer, men vi människor är dömda att tro. Vi tror och inte-tror på Gud, vi tror och inte-tror på våra uppfattningar om hur giltig kunskap produceras osv. osv. Samtalet eller debatten kommer säkerligen att fortsätta.

Men låt mig som avslutning påminna om den religiösa eller andliga empiri som genom årtusendena har presterats av mystiker världen över. Med Lena Anderssons kunskapssyn kan sådant förstås avfärdas som hallucinationer och illusioner (och sådant förekommer), möjligen medvetet frammanade för att kunna manipulera människorna. Men för alla som varit i den allra minsta personliga beröring med den inre kunskapsväg som leder till den kunskap om Gud (eller tillvarons urgrund) som vi människor kan förlänas väger dessa åsikter lätt även om de skulle presenteras som fakta.
————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Att tro att man vet, men inte veta att man tror

Jag uppskattar Lena Anderssons krönikor i politiska frågor. Där är hon ofta skarpsynt, klok och mångdimensionellt nyanserad. Men när hon som i dagens krönika i DN – Habermas musik – ger sig in på sin kanske främsta käpphäst, religionen som livslögn, då blir hon med ens stum och endimensionell. Trots den analytiska skärpa som hon uppvisar när hon skriver om samhällsfrågor faller hon motståndslöst i den fälla som de flesta ateister verkar omedvetna om att de gillrat åt sig själva. Med suverän självsäkerhet förklarar hon att religionen och Gudstron är en livslögn. Och hon förklarar detta i en anda som förmedlar intrycket att hon verkligen vet vad hon pratar om. Hon vet verkligen hur det är. Men i själva verket tror hon att hon vet. Hon hör alltså till den grupp som ”inte-tror” på Gud, och av någon anledning sätter hon likhetstecken mellan denna ”inte-tro” och vetande. Men att ”inte-tro” på det ena eller det andra är också att tro. Så man kan ju i sitt stilla sinne undra över varför hon tror att hon vet, men verkar vara omedveten om att hon tror.

När min nya bok I ett annat ljus väl har kommit från trycket får jag skicka den till henne. Då skulle det kanske gå upp ett och annat ljus.

———
Andra bloggare om , , , , , ,
Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!

Ingela Agardh – en försynt lärare i konsten att dö

Med magisk precision avled Ingela Agardh samma dag som en intervju med henne sändes i TV2. Jag såg inte intervjun när den sändes utan läste om den i tidningen. Det stod att den skulle handla om hur hon fann sin tro. Så intressant tänkte jag och erinrade mig den enda gången jag träffat Ingela Agardh. Hon var moderator på någon konferens där jag höll en föreläsning. När jag hade hållit föreläsningen och alla var på väg ut till paus sa hon ”är du religiös” med det där fränt rättframma men ändå sympatiska tonfall som var hennes särmärke. Jag svek henne med att säga något diffust, eftersom jag var osäker på vad hon menade med sin fråga. Om frågan gällde mig eller om den egentligen gällde henne själv.

Nu förstår jag att den förmodligen betydde: du verkar ha något slags andlig eller möjligen religiös inställning samtidigt som du verkar rätt vettig. Hur får du ihop det?

Med detta lilla minne i bakhuvudet gick jag till Sveriges Televisions hemsida och där hittade jag intervjun. Och nu har jag sett den. Hon var verkligen bra i sin chosefria ärlighet. Det blev ett mycket levande och tänkvärt samtal om livet, döden, lidandet och Gud. ”Det här kan vara den sista sommaren och det är inte tragiskt och jag förvånar mig själv när jag säger att jag borde ju säga att jag vill leva och så känner jag inte riktigt så … livet är färdigt med mig”, sa hon.

Så blev hon i denna sin sista intervju en försynt lärare i konsten att dö.

Intervjun finns ännu så länge till beskådande här. Och hennes tämligen nyutgivna bok heter Den största nyheten.

DN, SvD, AB1, AB2
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,