Viktig bok av Wijkman och Rockström

Har varken hunnit läsa eller blogga om Anders Wijkmans nya bok. Den är skriven tillsammans med Johan Rockström och har titeln Bankrupting Nature. Att döma av deras tidigare gemensamma skrivprojekt är den säkert både intressant och läsvärd. Så när jag råkade snubbla över en video om boken som The Club of Rome (Romklubben) gjort så tyckte jag att den behöver lite ytterligare exponering. Här finns den till beskådande.

Boken kan till exempel köpas här eller här.
En sammanfattning av innehållet kan läsas här.
En artikel i SvD relaterad till boken och skriven av Wijkman och Rockström kan läsas här.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Om kartan inte stämmer med verkligheten…

När jag läste Anders Wijkmans och Johan Rockströms debattartikel i dagens SvD – Jordens resurser nära att ta slut – skriven med anledning av deras nya bok Den stora förnekelsen kom jag att tänka på en händelse i min ungdom. Jag var si så där 13-14 år och åkte med min far till Vänersborg i hans första PV. Dagen innan hade det varit en svår trafikolycka med flera döda. Två personbilar hade frontalkrockat.

När vi kom till det aktuella vägavsnittet blev jag mycket förbryllad. Vägen var alldeles rak och efter dåtida mått mätt rätt bred. Tre bilar skulle utan vidare kunna mötas och förmodligen fyra om man ansträngde sig lite. Detta faktum kunde jag inte släppa utan jag tänkte frenetiskt över varför de två bilarna kolliderat när det fanns så mycket plats. Till sist landade jag i förklaringen att när en av bilarna kom över på fel sida av en eller annan anledning så hade den som kört på i lagens mening rätt sida förmodligen paralyserats i sin laglydighet och med rätten på sin sida fortsatt rakt fram till den ödesdigra kollisionen.

Hur det verkligen gick till vet jag inte, men denna min ungdomsslutsats har följt mig sedan dess. Jag vet förstås att det i lagens mening är rätt och dessutom i allmänhet bäst att köra på höger sida (då var det vänster som gällde), men om det gäller att undvika kollision så är jag ingen laglydig principryttare utan då är jag beredd att köra på det sätt som är bäst ur överlevnadssynpunkt, i mitten, till vänster eller ner i diket. Eller vad jag nu skulle lyckas komma på om det blev skarpt läge.

Denna episod från slutet av 50-talet eller möjligen början av 60-talet är egentligen en illustration till det klassiska militära skämtet “om inte kartan stämmer med verkligheten så gäller kartan”. Eftersom “kartan” i form av gällande trafiklagstiftning ger vid handen att det är rätt och därmed bra att köra på en viss sida så är alltså alla karttillskyndare starkt benägna att stå på sig om någon drulle skulle komma över på fel sida.

I just det här fallet är det förstås lätt att se det absurda i denna hållning, och man kan skratta åt enfaldiga militärer och oflexibla bilförare. Men det är ett skratt som borde fastna i halsen. Det är nämligen en synnerligen vanlig mänsklig sjuka att gå efter kartan och inte efter verkligheten.

Nyckeln till att vi ägnar oss åt detta är att vi på olika sätt gör oss omedvetna om att vi navigerar våra liv utifrån en karta som är en av alla möjliga kartor. Vi tror i stället att den karta vi har är sann, rent av sannare än verkligheten eller i varje fall en aspekt av verkligheten. Det är helt enkelt mycket vanligt att tro att det perspektiv man anlägger inte är ett perspektiv utan en sanning eller ett faktum.

Denna tro har många välgörande psykologiska konsekvenser. Framförallt får den oss att tro att vi i en mycket djupgående mening har rätten på vår sida, vilket gör att vi kan använda denna vår tro till att besvärja och övervinna våra eventuella tvivel och dessutom fungerar den som ett skydd mot skuldkänslor om saker och ting inte skulle gå så bra som man hoppats eller räknat med. Eftersom man ju själv har rätt så måste konsekvenserna vara bra i princip eller på lång sikt även om det inte verkar så, eller så måste någon annan, som har fel, ha haft ett finger med i spelet och då ligger ju skulden där i stället.

Så vi håller fast vid våra kartor för att de hjälper oss att övertyga oss själva om att vi har rätt och är utan skuld. Motiv som är oerhört starka.

Jag har av förklarliga skäl ännu inte läst Wijkmans och Rockströms bok, men av boktiteln och debattartikeln att döma brottas de med “kartan och verklighetsproblemet” när det gäller förhållandet mellan det ekonomiska systemet och naturen. Kartan – dvs. det ekonomiska systemet – förutsätter helt enkelt saker om naturen som inte stämmer med verkligheten. Och då utlöses den vanliga mänskliga reflexen att hålla fast vid kartan som skydd mot skammen i att ha fel och mot skulden över att i det här specifika fallet det ekonomiska systemets konsekvenser för människor och natur är förödande på lång sikt.

Lösningen på detta problem är mycket svårfunnen. Man kan ju en smula naivt tro att fakta i målet skulle göra susen. Men fakta har bara en marginell påverkan. I försvaret av en viss karta förklaras de fakta som visar på bristerna i kartan i det längsta bort. Så den stora frågan är väl egentligen hur stora katastrofer som kommer att krävas för att förnekandet av kartans brister skall upphöra och all kraft i stället läggas på att åstadkomma spelregler för ett ekonomiskt system som gör att en långsiktigt hållbar och rimligt rättvis och demokratisk global utveckling blir möjlig och inte som nu utesluten på förhand.

Själv är jag ingen kaosromantiker så jag hoppas förstås på det bästa. Att vi skall ta vårt förnuft till fånga så att vi kommer så lindrigt undan som möjligt. Men oavsett detta skall jag omgående skaffa Wijkmans och Rockströms bok för att kunna ta del av deras idéer och perspektiv. Och när jag har läst boken återkommer jag eventuellt med en recension i form av ett nytt blogginlägg.

Uppdatering 18 maj 2011: En utmärkt intervju om boken kan ses här t.o.m. 12 nov. Birger Schlaug intervjuar Anders Wijkman i UR:s serie En bok, en författare.

——
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Förstklassigt seminarium om vår fixering vid tillväxtekonomin

Igår var jag på ett heldagsseminarium i Sigtuna om problemen med vår fixering vid tillväxtekonomin. Det arrangerades bl.a. av Omställningsgruppen i Sigtuna Kommun. Föreläsarna var av yppersta klass. Kevin Noone (forskare vid Stockholm Resilience Centre) inledde med en betraktelse byggd på sin forskning om Planetary Boundries. (Huvudrapporten Planetary Boundaries: Exploring the Safe Operating Space for Humanity kan laddas ner här). Och föreläsningen kan avnjutas i sin helhet på följande Bambuserfilm.

Björn Forsberg – författare till den utmärkta boken Tillväxtens sista dagar –  hade mycket intressant att förtälja bl.a. om stadsodling där han särskilt lyfte fram Detroit och Havanna. Det sistnämnda var väl inte alldeles populärt eftersom en del i publiken verkade vara av uppfattningen att eftersom Castros diktatur är dålig så får inget vara bra på Cuba.

Redaktören för det förträffliga klimatmagasinet Effekt David Jonstad gjorde också en intressant betraktelse. Hans reflektion börjar efter c:a 7 minuter av följande Bambuserfilm.

Anders Wijkman hade följande tänkvärda ting att förmedla.

Och slutligen framförde Lars Wedén några kloka och balanserade synpunkter på konkreta politiska åtgärder som vore möjliga att vidta omedelbart.

———
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Marknadsekonomi en sorts planekonomi

När det gäller bloggandet har jag likt en björn gått i ide. Men det är förstås ett sommar- och semesteride. Idag är jag dock tvungen att sticka ut nosen och skriva lite. Jag råkade nämligen på en av mina internetexkursioner hitta slutrapporten från kristdemokraternas arbetsgrupp för en ansvarsfull miljöpolitik. Anders Wijkman har varit arbetsgruppens ordförande, och eftersom jag vet att Wijkman är en klok karl tänkte jag att jag skulle läsa rapporten. Den har titeln Miljöpolitik för en globaliserad värld. Delvis förväntade jag mig en trist partiskrift, men det visade sig vara en ypperlig rapport.

Det jag framförallt uppskattar med rapporten är att trots att den innehåller massor av detaljerade förslag så kopplar den ett teoretisk helhetsperspektiv. Den bygger nämligen på en insikt om vårt ekonomiska systems graverande brister. Det grundproblem som man fokuserar är att “naturkapitalet, och specifikt ‘ekosystemtjänsterna’ inte har ett specifikt värde i den ekonomiska modellen”. För dem som är ovana med dessa begrepp är alltså ekosystemtjänster allt det som naturen gör “gratis” åt oss i form av rening av luft och vatten, reglering av klimat, pollinering av växter etc. etc.

Det faktum att naturkapitalet inte ges ett värde leder förstås till att det inte verkar särskilt kostsamt att skövla naturen. Man skriver t.ex. i rapporten att “därför lönar det sig bättre att till exempel kalhugga en regnskog – för att producera biffkor, soja eller palmolja på marken – än att bevara skogen för den nytta den gör som kolsänka, för att slå vakt om den biologiska mångfalden eller för att reglera både det lokala klimatet och vattenföringen i området. Det är tyvärr enkelt i dagens system att snabbt öka det finansiella kapitalet på naturkapitalets bekostnad. Så länge den situationen består finns det inte mycket hopp om att stoppa vare sig skogsskövlingen eller utfiskningen”.

Efter diverse resonemang drar så Wijkman och hans grupp slutsatsen att “det krävs en omfattande reformering av ekonomin i form av rigorösa ramverk för att kunna styra utvecklingen mot bärkraft och uthållighet. Syftet måste vara att stimulera rätt typ av teknikutveckling och beteenden. Om sådana ramverk saknas är det svårt att se hur marknaden som system skall kunna bidra till en lösning av miljö- och klimatkrisen. Med rätt typ av ramverk skulle däremot marknadspolitiska instrument och lösningar på ett konstruktivt sätt hjälpa till att korrigera marknadens kortsiktighet och leda samhället mot hållbar utveckling.”

Den här sortens resonemang får marknadsdogmatiker att tugga fradga. Tal om ramverk och spelregler etc. framställs som en längtan efter planekonomi, och går det riktigt långt så börjar marknadsliberaler att beskriva det hela som ekofascism.

Själv anser jag att detta med planekonomi kontra marknadsekonomi har en tendens att bli en destruktiv lek med ord. Därför brukar jag säga att det finns bara olika sorters planekonomi. Med det menar jag att det inte finns någon verkligt fri marknad i meningen en marknad helt utan spelregler. Varje ekonomi har enligt mitt sätt att tänka en planekonomisk komponent som består av de olika spelregler (grundade på lagstiftning, avtal och traditioner) som råder inom det ekonomiska området.

Det som i det allmänna medvetandet associeras med planekonomi är förstås den sovjetiska planekonomin. Den var ju trots anspråken parodiskt dålig för miljö och människor, och framför allt för mänsklig kreativitet. På sikt fick den också den framgång den förtjänade. Men det jag menar är att det vi kallar marknadsekonomi lika gärna kan uppfattas som en annan sorts planekonomi än den sovjetiska varianten. Och det miljökrisen visar är att denna vår variant av planekonomi visserligen är mycket bättre när det gäller både välståndsgenerering och miljöskydd än sovjetisk planekonomi. Men den är inte tillräckligt bra.

Så i stället för den ofruktbara striden om olika varianter av sovjetisk planekonomi kontra fantasin om den obefläckade marknadsekonomin föreslår jag att vi fokuserar diskussionen på det Wijkmans grupp kallar ramverket (eller spelreglerna) för ekonomin. Hur skall detta ramverk se ut för att en långsiktigt hållbar utveckling inte skall vara utesluten på förhand som den tyvärr är med nuvarande ramverk?

Wijkmans arbetsgrupp har med sin klartänkta och av konkreta förslag och uppslag välfyllda rapport bidragit med ett förnämligt underlag för en sådan för framtiden helt avgörande diskussion.

SvD1, SvD2, Sydsvenskan,
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , ,