BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

Strategi för civilisationsskifte – recension i Miljömagasinet

Jag har just läst ut Karl-Erik Edris bok Vart är världen på väg? Den har undertiteln: Perspektiv, strategier och förutsägelser. Om du undrar om det finns botemedel mot den civilisationskris som vi nu befinner oss i, då rekommenderar jag dig att läsa denna bok.

I september, på Cafe Existens i Nacka, var Karl-Erik Edris inbjuden för att prata om sin bok. Han hade gett ut ett flertal böcker, senast I ett annat ljus 2010. Under samtalet berättar Edris att han var övertygad om att han skrivit sin sista bok. ”Men så drabbade mig den välbekanta rastlösheten och då var det bara att lyda …”

Resultatet av denna rastlöshet är en imponerande, inspirerande och mycket omfattande genomgång av vår västerländska civilisation ur ett historiefilosofiskt perspektiv. Och det är just det perspektiv som Edris menar är viktigt att vara medveten om. Vi gör inte saker medvetet fel: Det som styr våra handlingar beror på vilket perspektiv vi har.

Karl-Erik Edris bok presenterar ett perspektiv, och boken hjälper dig att fundera över vilket perspektiv du själv har. Han menar att vi nu befinner oss i ett gigantiskt civilisationsskifte. Med andra ord håller vi sakta på att överföra våra lojaliteter från en bärande vision till en annan, ännu inte formulerad vision.

Vilken vision har då väglett oss hittills? Jo, Edris kallar den ”Drömmen om det rationella paradiset”, som började på 1700-talet och vars första stora genombrott var den franska revolutionen. Under upplysningstiden skulle vi befria oss från religiös vidskepelse och i stället betonades ”frihet, jämlikhet och broderskap”. Vetenskapen tog över religionens roll som vägledare.

Under den kyrkokristna tiden hade vi från kyrkofadern Augustinus på 300-talet en linjär syn på tiden. I tidigare kulturer fanns en cyklisk historiesyn – efter en guldålder kom svåra tider, men en ny guldålder uppstod. Med Augustinus fick vi i stället en rak vandring, från det ganska eländiga jordelivet till ett evigt hinsides paradis, där vårt lidande till slut skulle kompenseras och där vi skulle mottagas av Jesus oändliga kärlek (om vi inte hamnade på motsatt sida förstås).

Edris menar att den sanna lära som Jesus egentligen predikade var för avancerad för den tidens människor, som levde i ett arkaiskt medvetande, ett ännu inte utvecklat individualiserat jag. Resultatet blev en förenklad förhandlingsprodukt, ”kyrkokristendomen”.

Jesus lära hade ändå kraften att bli en ny vision när Romarriket föll sönder; hela den västerländska civilisationen bygger på detta. Men hans ursprungliga lära om själens befrielse och ovillkorliga kärlek i livet här och nu stelnade tyvärr i teologiska dogmer, och bildade den kyrka som i stället tjänade den förtryckande makten.

Men inget förtryck varar för evigt. Den nya tiden närmade sig där vi skulle bygga en bättre värld för alla i det här livet, före döden och genom oändliga vetenskapliga upptäckter, vilket gav oändliga teknologiska lösningar och en evig ekonomisk tillväxt. Nu får kyrkokristendomen sin dödsstöt och sjunker som ett förlist fartyg. Den drar också med sig en teleologiskt förklarande historiesyn, vilket i kristna termer betyder ett på Guds nåd grundat paradis efter döden.

Sådan vidskepelse gjorde man upp med under upplysningen. Där skulle allt utgå från människans egen förståelse och kraft; Gud ersattes nu med vetenskapen. Uppenbarligen fanns med detta ett klart och entydigt befrielsesyfte. I korthet kan man säga att ”paradisdrömmens” befrielsekraft länkats in i banor som gett människor nya bojor. Mammon har blivit en krävande övergud och många offer sker på hans altare.

Enligt Edris analys gick det inte att utrota religiös vidskepelse för gott. I det fördolda hölls den teleologiska förklaringen kvar, men i sekulariserade termer. Målet var inte längre Gud, utan en evig ekonomisk och materiell tillväxt.

Att förbättra livet här och nu var naturligtvis bra. Men enligt Edris har ”drömmen om det rationella paradiset” blivit en pseudoreligion, där Mammon predikar evig tillväxt tillsammans med en vetenskap som har en ensidigt materialistisk tolkning om att livet bara är en slump utan mening.

Den rationella paradisdrömmen var en nödvändig bro till en ny civilisation. Men den räcker inte som ny civilisationsbärande vision, eftersom den helt saknar existentiellt bärande svar på människans djupaste frågor om meningen med livet, målet och en försoning med lidandet.

Nu, menar Edris, står vi inför slutfasen av ett civilisationsskifte. I likhet med Romarrikets sönderfall innebär det allvarliga kriser och stora risker, men ur detta kan en ny civilisation uppstå för en fortsatt djupgående mänsklig utveckling. En ny civilisation handlar i grunden om en ny mentalitet. En ny syn på människan och på hennes natur, och därmed på tillvaron och vår roll i den.

Filosofen Hegel tog ner den abstrakta idealismen på jorden, menar Edris. Upplysningsmannen Hegel förstod att människan trots sina rop på framsteg också var en existentiell eller religiös varelse och måste ha balans i sitt inre mellan rationellt tänkande och tro.

I motsats till Augustinus hade Hegel ett processtänkande och var en praktisk idealist. Människorna ska lära sig att gemensamt förverkliga Gudsriket på jorden. Detta var ett radikalt omformulerande av den gamla synen på det kristna budskapets kärna.

Men om nu den sekulariserade paradisdrömmen befinner sig i brant nedförsbacke, hur förklarar man då hälsoprofessorn Hans Roslings uppmuntrande statistik om att allt inte blir sämre, nej tvärtom? Efter bara ett par sidor i boken, 600 sidor tjock, dyker svaret upp.

Hans Rosling är genomsympatisk, välvillig och pedagogiskt skicklig, enligt Edris. Men ändå bara en skyddsling av det rådande maktsystemet och hans underhållande faktaredovisning är en försåtlig, rentav desinformativ, reklamkampanj för det nuvarande synsättet. På ytplanet stämmer statistiken, problemet är att den inte kommer åt det viktiga. Den dämpar inte den djupare oro som pyr under vår tids olika kriser.

Människan upplever en stigande existentiell hemlöshet och rotlöshet. I århundraden har vi serverats en allt näringsfattigare kost på det området. Och existentiell svält stiger till medvetandet som ångest. I sin första fas riktas den mot företeelser som rent förnuftsmässigt verkar rimliga som ångestväckare.

Vad som behövs är därför en vidgad syn på människan och hennes djupare behov. Edris bok är trots skarp kritik mycket hoppingivande. Och han beskriver spännande och inspirerande hur man kan vara efterklok i förväg – hur vi kan lyssna in framtiden och låta den vägleda oss i nuet. Det gäller att odla vår kontakt med själen.

Den tyske SS-ledaren Heinrich Himmler brukade säga: Ni ska inte lyssna till er själ. Men just det anser Karl-Erik Edris att vi ska göra. Svaren finns där.