Kapitel I

– Du vet säkert att vi haft ögonen på dig.

– Det har jag inte tänkt så noga på, sa Dan medan han hade känslan att fan vore det väl annars. Förra verksamhetsåret bidrog jag ju ändå med 30 miljoner av koncernens vinst på 20.
– Du behöver inte vara så ödmjuk, svarade Henrik. Du vet ju hur betydelsefull du är för koncernens resultat.
Undrar just vart han vill komma, tänkte Dan. Men han sa bara:
– Jo, jo.
– I själva verket har du redan visat att du är mogen för större uppgifter.
Känner jag den djäveln rätt finns det säkert en hake, tänkte Dan medan han nickade och log lite inställsamt.
– Jag har ett förslag förstår du, sa Henrik.
– Låt höra.
Dan kände sig på helspänn.
– Vi vill ha dig i koncernledningen Dan. Du har skött fabriken så bra att du hör hemma här. Det är huvudägaren och styrelsen överens om. De vill ha dig som min vice. Och det vill jag också.
– Du menar omedelbart, sa Dan lite hetsigt och frågande.
– Nej Gunnar Kvist skall vara kvar ett tag. Ett par år. Medan du slutför ditt uppdrag.
– Mitt uppdrag? Syftar du på något speciellt?
– Du skall mjölka fabriken stenhårt i två år. Sedan lägger vi ner och flyttar tillverkningen till Estland eller Polen. Beslutet om just den saken är inte slutgiltigt fattat.
– Vad säger du? Mjölka fabriken?
För ett ögonblick verkade det som att Dan inte ville tro sina öron. Samtidigt kände han att han borde väga sina ord på guldvåg om han var intresserad av att sköta sina karriärkort på bästa möjliga sätt. Men av någon anledning blåste all försiktighet ur honom av en till raseri gränsande hetta. Och han sa med största skärpa i rösten:
– På inga villkor. Det kan jag absolut inte göra. Menar du verkligen att jag skall föra mina gubbar bakom ljuset? Hela mitt ledarskap bygger på öppenhet och förtroende. Och det är nyckeln till våra goda resultat.
– Det var väl det jag trodde, sa Henrik och log snett. Att du direkt skulle visa att du inte är av det rätta virket.
– Rätta virket? Vad menar du?
Dan kände att det kokade i honom av ursinne.
– Sanningen att säga har jag hela tiden varit skeptisk mot styrelsens och huvudägarens uppfattning om dig, sa Henrik. Du har visserligen haft ekonomisk framgång i några år, men det beror enligt min uppfattning mera på tur med marknadssituationen än på din förmåga att fatta strategiskt riktiga beslut. Jag har hela tiden trott att du är en mjukis. Och det visar du ju nu när du är beredd att försvara bilden av ditt s.k. goda ledarskap med att blunda för att kostnadsläget i din lilla ögonsten till fabrik inte kan försvara en fortsatt långsiktig lokalisering i Sverige. Det borde du väl fatta. Din djävla fabrik är väl inte till för att du skall gå omkring som något slags brukspatron och ortens välgörare. Du kan prata hur mycket du vill om corporate citizenship och annat medialt krimskrams, men vi måste värna om koncernens långsiktiga intjänandeförmåga. Så det som gäller är att antingen mjölkar du fabriken, och eventuellt blir vice VD i koncernen. Eller så får du gå. Det är läget Dan.
– Jaså det är det, sa Dan. Men då vill jag att du skall veta att den typ av långsiktighet som du förespråkar inte bara kommer att bli en olycka för koncernen utan för hela det globala näringslivet, och för den delen mänskligheten. Dan reste sig upp och fortsatte:
För mig är ditt erbjudande lika tilltalande som när en maffiahövding öppnar vägen till den inre cirkeln för en person på villkor att han visar sin lojalitet och kallblodighet genom att begå ett särskilt riskabelt mord. Jag har redan det rätta virket Henrik. Och vill du göra dig av med mig så får det ske inför öppen ridå. Då får du mjölka för öppen ridå också. Så får du väl se vilket virke du själv har.
Henrik tittade med svart blick på Dan och väste:
– Ja du ädle riddare. Vi skall nog hitta någon skit som vi kan nita dit dig på, och så kommer du att som en ödets ironi bli hudflängd av dina egna kära gubbar.
– Hota du om det känns bra. Men jag har inget mer att säga om denna sak. Nu vet du var jag står.
Dan vände på klacken och gick ut ur det pampiga direktörsrummet.