BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

Vetenskapen och flummerierna

Så var det på tapeten här på Kulturen för någon vecka sedan om den ovetenskapliga pedagogiken som nästlat sig in köksvägen i det annars så förnuftiga Sverige.

Antroposofins trådar in i den nazistiska sfären togs som ett exempel.

Och det är bara att hålla med både i princip och sak.

Sjukvården är också ansatt, bland annat i Vetenskapsradion som rapporterar om att flera behandlingsmetoder saknar vetenskapligt stöd. Det är oklart om de alls fungerar.

Samtidigt med denna kritik kommer filosofen Karl-Erik Edris ut med I ett annat ljus där han använder hälften av alla boksidor åt att tvärt om trycka ner vetenskapen långt ner i skoskaften.

Ett av hans huvudspår är att tilltron till vetenskapen gått för långt. Den var i begynnelsen en reaktion mot religiöst mumbo-jumbo, men har någonstans på vägen blivit alldeles för dominant och gjort hela verkligheten till en meningslös och materialistisk konstruktion, helt och hållet styrd av slumpen. Upplysningen råkade alltså ta med sig ALL andlig mening ner i avloppet när den drog fram.

Att nu avfärda pedagogiker som inte vilar på vetenskaplig grund blir lite av ett kunskapsteoretiskt vågspel i sammanhanget. Jag förstår intentionen, att tvätta bort all mumbo-jumbo och bara behålla de sakliga metoderna.

För mig som utomstående till skolvärlden – men mitt i den dominerande moderniteten – kan jag bara konstatera att den pedagogiska branschen är en salig soppa på båda sidor om staketet. Det verkar finnas bra och seriös forskning inom pedagogiken. Men den är meningslös eftersom den så sällan, eller ofattbart långsamt, lyckas bli implementerad. Och här bör väl sägas att förskolan verkar vara mest experimentell av alla utbildningsformer, där allehanda metoder blandas med stavmixer till vardags utan att någon vet vart alltihop ska ta vägen.

Om nu vetenskaplig forskning värd namnet ens kan bedrivas inom pedagogiken. Man kan göra studier, diskutera kritiskt och försöka hitta fram till förnuftiga lösningar. Klokt och visst! Men hur hitta den sant vetenskapliga opartiskheten? Hur nå fram till oklanderliga slutsatser utan att bli raserad av kontexten – samhället, värderingarna och kulturen?

Det är också här som Karl-Erik Edris har sin allra mest träffande poäng i kritiken mot vetenskapsdominansen. En människas liv måste kunna beskrivas som någonting annat än slumpmässiga förändringar av gener. För ska man ta vetenskapen som religionsfilosofi på allvar finns bara slump.

Efter att ha konstaterat detta försöker Karl-Erik Edris ta sig an den självklara följdfrågan, samtidens mest intressanta men också mest svårbesvarade:

Hur återföra andlighet och mening utan att återskapa medeltida mumbo-jumbo? Eller för att återknyta till det tidigare och förenkla frågeställningen: Hur skapar man exempelvis en klok pedagogik som inte bara gömmer sig bakom ett skynke av påstådd vetenskap, utan som också låter sig kombineras med värdefrågor utan att för den skull bli till flummerier?

Med Karl-Erik Edris logik blir hursomhelst både kristendom och darvinism metafysiska ovetenskaper. Ingen part håller måttet. Allt har förvandlats till religion, och vad som nu behövs är att leta kunskap genom att kika igenom ett annat nyckelhål.

Jag håller med. Detta bör bli vår filosofiska utmaning. För de nutida tankekonstruktionerna verkar ofullständiga, fångade som i en sockerkaka. Mitt i ugnen. För fortfarande är det hopplöst att begripa ödet i bakformen. Vi kan heller inte greppa vem som gjort i ordning smeten, och minst av allt vet vi varför.

Pelle Lindblom (hemsida)

(Krönikan publicerad i NSD /Norrländska Socialdemokraten/ 8 dec 2010.)