BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER

Ljusguden och vår underbara värld

Karl-Erik Edris bok I ett annat ljus är frukten av en total kraftinsats. Även i pocket ter den sig försvarlig med sina 270 tättryckta sidor (Edris Idé-förlag 2010). Men den är lätt att läsa, samtidigt som den bjuder på förnämlig tankegymnastik i åtskilliga dagar.

Edris och jag är överens om mycket. Han vänder sig mot två håll, dels föråldrade religiösa tankesystem, byggande på dogmer, dels vad han kallar ”materialistisk reduktionism”. På båda punkterna ger jag honom rätt, blott att jag brukar kalla den senare parten för ”analytisk reduktionism”. I motsats till Edris, vad jag tror, har jag nämligen stor respekt för ”materien” och vad den kan åstadkomma i fråga om funktionsdugliga, dynamiska nyskapelser som virvlar, ljuslågor, väder, kretslopp av energi och olika ämnen på jorden samt liv av alla de slag. Samtidigt som ”det onda” för mig är den dominans för analys och mekanistiskt tänkande inom vetenskapen under 400 år, som kommit detta att bli synonymt med vetenskap.

Vad som skall till är ett växelbruk mellan analys och helhetstänkande. Jag har inget otalt med materien, och det har kanske inte Edris heller, men hos honom lyser den med sin frånvaro på det sätt som är det vanliga i religiöst tänkande (bortsett från att han ett par gånger talar om ”vår vackra lilla planet”). Jag företräder alltså en tredje ståndpunkt, en vetenskap som inte är (ensidigt) analytisk och mekanistisk, ett alternativ som tycks lika okänt för Edris som för de flesta andra i tankens värld. Men i motsats till den analytiska reduktionismen fokuserar den på helheter och funktioner av nyssnämnda slag.

Dessa avvikelser hänger samman med den tredje part, som spelar huvudrollen hos Edris men som jag för min del aldrig har mött och i min senaste bok tenderar att avföra från dagordningen, nämligen Gud. I Edris bok blir, på sätt som är det vanliga i religiösa sammanhang, det hela till ett spel mellan Gud och människan, och materien göre sig inte besvär. Det är på den punkten jag främst vill gå till rätta med författaren.

Det förhåller sig också så att fokuseringen på Gud är en nyhet även för Edris själv. Fastän han har flera stora böcker bakom sig har han nämligen, fram till den här boken, varit försiktig med att torgföra sin tro och övertygelse. Men nu öppnar han upp och bekänner sig som mystiker, om också ”i all anspråkslöshet” (82); dessförinnan var han bara en ”garderobsmystiker” (50, 266). I jämförelse med de stora religionsstiftarna talar han också om sig själv och andra som ”oss vanliga småhandlare” (211, 233) Men det hindrar inte att bekännelsen till Gud är total och bestämmande för hela boken. Men det är bara människans Gud och inte jordens och universums, inte heller daggmaskens och kattens (antydningar om detta dock på s 153).

Vägen till insikt

Bakgrunden till detta klargörs i fem sympatiska inledande kapitel, som berättar om Edris uppväxt och tankeutveckling. Avgörande är en upplevelse, när han var högst fyra år gammal. Hans mamma har just fått veta att familjens sjuka ko har måst nödslaktas, och i en mjölkbil på väg hem från Brålanda i Dalsland gråter och ojar hon sig ”å det vedervärdigaste”. ”Jag minns att jag försattes i ett tillstånd där det omgivande landskapet blev intensivt, nästan plågsamt vackert. Det upplystes av ett överjordiskt ljus som också genomströmmade mig där jag satt i min lilla gossekropp och storögt tittade på min känslomässigt upprivna mamma”. Och när han tänker tillbaka på den här händelsen, förstår han ”att det var det här ljuset som genererade min starka inre övertygelse om att jag var ett med tillvarons urgrund. Och att den var ljus” (18 f).

En komplikation blir emellertid skolan och universitetet, där han indoktrineras i ”den materialistiska reduktionismen”, som han upplever som ett mörker. En omsvängning kommer först när han en dag i Lund lockas att delta i en kurs i meditation. ”Och så fick jag göra min första meditation på egen hand (…). Det vara som om ett spjut av ljus genomborrade mig. (—) Ljuset bar en mäktig kraft. I ett enda ögonblick ändrades mitt liv i grunden. (…) Detta var Guds definitiva återkomst i mitt liv” (41 f).

Världsförklaring

Därmed öppnas ett stort, allomfattande perspektiv. Gud kan bli den yttersta förklaringen till den värld vi lever i, och därmed kan Edris överskrida alla de gränser, där vi andra får stanna i våra resonemang. Min egen, från Prigogine hämtade förklaring att världen organiserar sig själv, blir utan vidare passerad. Det är bara fråga om ”språkliga strategier för att dölja att man inte vet något om orsaken till det fenomen som man studerar och att man vill dölja detta faktum” (71).

Det tycks aldrig falla Edris in att den som inte haft den stora uppenbarelsen av Gud, är strålande glad över insikten att världen inte (bara) är en passiv anhopning av materia utan relationer, processer, system, händelser, allt förlöpande efter lagar och principer, som ligger utanför det materiella. Världen kan skapa (sig) själv, när den, nota bene, en gång har blivit skapad. Där kan alltså Edris Gud komma in som den yttersta skaparen, men eftersom vi (jag) inte vet något om en sådan, hänger vi oss inte åt lösa spekulationer utan lämnar detta därhän.

Däremot vet vi åtskilligt om de självorganiserande system som uppfyller världen, alltifrån virvlar i vatten och luft, ljuslågor, vädersystem, kretslopp av olika ämnen och energier; celler, växter djur, människor och deras många kroppssystem. Till exempel att de inte styrs av slumpen som Edris framställer som den materialistiska vetenskapens enda ”tro”, utan av sina egna inneboende funktionsprinciper. Som helhet är allt detta i rörelse mot ett mål som inte är bestämt på förhand utan löpande utformas. Också detta strider mot Edris, som menar att den stora evolutionen är en ”mångdimensionell pjäs som redan är skriven, men där manus inte är utdelat till skådespelarna” (138). Det finns alltså en av Gud ”förvisualiserad ordning” (142) –   ett i mitt tycke både onödigt och obehagligt antagande.

Gud, ande, själ

Frågan är då vad Edris vet om sin Gud. Hans bok heter I ett annat ljus, och det är alltså fråga om ljuset från ljusguden. De stora uppenbarelserna under meditation skildras varje gång som en kombination av ljus och kraft. ”Ljuset bar en mäktig kraft”, som ledde till en ”ljuschock” (42, 102). Det är lätt att förstå att detta var en stor och genomgripande upplevelse.

Och den byggs ut med begrepp som ande och själ. Människan sägs ha uppstått genom en ”inplantering av gudagnistan” (154), men Gud är ”en förtärande eld som man inte kan möta ansikte mot ansikte”, och därför behövs det två ”tranformationscentraler”, nämligen anden och själen (132 f, 149). Anden jämställs med Guds ”oerhörda”, medvetna vilja, som driver den kosmiska evolutionen. Själen sägs vara ”en styrenhet”, ett ”program”, som övervakar den enskilda människans utvecklingsprocess, och det under mer än ett liv (155 f; jfr 180 f).

På så sätt lever vi ”i en av Guds medvetande uppburen och därmed av avsikt styrd och mening genomsyrad verklighet där livet är evigt och kärleken har sista ordet” (133 ff.). Till kärleken (men även till hat och rädsla) återkommer Edris mångenstädes men utan konkretioner och på ett sätt som jag har svårt att se som realistiskt.

Det mesta av detta ligger, såvitt jag förstår, i linje med kyrkliga synsätt men strider mot den i dag vanliga uppfattningen av människoblivandet som en del av den jordiska evolutionen, en uppfattning som ger oss hemmahörighet i vår värld och försvårar den högmodiga tanken på människan som ”Guds avbild” som står över den övriga skapelsen och kan förfara med den som hon vill. Det är alltid farligt att förbinda människan med övernaturliga instanser. Själv sympatiserar jag alltigenom med det ”jordiska” perspektivet.

Så mycket mer blir dock inte sagt om Gud själv. Själva ordet ”Gud” med stort G ger intrycket av en person, något som är högst olämpligt, eftersom det inskränker hans/hennes/ dess format och betydelse. Men på två andra ställen finns en annan formulering, som ter sig mer hållbar. Den ena på s 19 har redan citerats: det här ljuset skapade ”min starka inre övertygelse om att jag var ett med tillvarons urgrund. Och att den var ljus.” Och människoblivandet sker, menar Edris, ”genom att en från tillvarons urgrund, Gud, kommande, och av den individualiserade anden och själen nedtrappad stråle av ljus, får ett fäste i människan (155) ” (kurs. här). En Gud som tillvarons urgrund, ja där kan också jag vara med.

Men Edris gudsbegrepp kan kritiseras också på andra sätt. Ett avsnitt hos honom heter ”Gud och föreställningarna om Gud”, och tanken är där att de senare på intet sätt behöver vara identiska med den förra. Javisst, men på samma sätt behöver upplevelsen av Gud inte vara identisk med Gud. Upplevelsen av Gud kan ju bero på upplevarens själsliga tillstånd och/eller kroppsliga skapnad. Utan att jag alls vill hävda det, kan ju denna upplevelse, som så många andra, vara en illusion, en villfarelse. (Men samtidigt kan man naturligtvis också säga att jag, som de flesta, saknar de sinnesorgan som Edris är utrustad med och därför inte kan uppleva det storartade som han upplever.)

Det är också något odemokratiskt över Edris världsbild. Jag lever mycket hellre i en värld som skapar sig själv och till sist också mig, än i en värld som regeras av en allmäktig Herre och Gud (jfr dock vissa nyanseringar på s 137 f).

Människan dömd att tro

Edris menar att människan är ”dömd att tro” (56 ff). Javisst, när det gäller ”de yttersta tingen”, och det är där han själv håller till. Men det gör inte vetenskapen, den stannar, eller bör i alla fall stanna, vid vad som kan bevisas och beläggas. Men en sådan inskränkning är helt främmande för Edris, han vill alltid löpa linan ut till de sista, absoluta sanningarna, de som vi i grunden inte kan veta något om. De tankesystem som, liksom Prigogines, stannar ”på halva vägen”, därför att vi inte kan veta något därutöver, godkänns inte. (En utmärkt sammanfattning av hans syn just ”på de yttersta tingen” finns på s 196-198.)

Även den som ”inte-tror” tror alltså, nämligen att gud inte finns. Och från Vergilius citerar Edris: ”Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”. Till de senare räknar han också ”avgudar”, såsom idoler, barn och blomma, arbeten. De är dock inga gudar i vanlig mening.

Men Edris har rätt såtillvida som hans tro på Gud och min icke-tro i båda fallen är former av tro. För vi kan inte veta hur det förhåller sig. Men Edris har lagt till något till världen, som inte nödvändigtvis hör dit, och har därför en bevisbörda. Om det kan visas att hans Gud är obehövlig i en värld som organiserar sig själv, och därtill otänkbar i kriminal- och krigshistoriens fasor och ofattbara slöseri med varor och råvaror – 800.000 flygplan med mångdubbelt fler motorer under andra världskriget! – så kan han avföras från dagordningen. Utom vad gäller det första och yttersta skapandet av världen. Men därom vet vi intet.

Den Gud Edris säger sig uppleva löser vissa metafysiska problem. Men kvar står alltjämt att det är fråga om ett val mellan olika trosformer, och båda bör hållas öppna. Men jag väljer alltså att avstå från Edris Gud, som jag, i motsats till honom, aldrig har mött och som förefaller vara en onödig komplikation, när vi i dag, tack vare Prigogine och hans snillrike efterföljare Erich Jantsch, har lärt att vi lever i en värld som organiserar sig själv. Vi behöver inte det största perspektivet, det som Edris ständigt graviterar mot men som inte är tillgängligt. Däremot använder jag som Edris (100, 102) gärna ”gudomlig” om den underbara värld vi lever i.

Som framhölls inledningsvis är Edris bok stor och rik på innehåll och synpunkter. Men den tål alltså i hög grad att diskutera – något som i själva verket också har varit hans mening (195). Det är en välskriven och stimulerande bok, men den innehåller kanske trots allt mer visdom om människan än om Gud.

Erland Lagerrothwww.lagerroth.com
(En något modifierad variant av denna essä har publicerats av Tidningen Kulturen.)