EDRIS TANKAR
En blogg om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening.
BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER
KATEGORIER
Blogg listad på Bloggtoppen.se bloggping

Skribentens Arkiv

Anders Kompass på NAV den 14 december

Anders Kompass har tilldelats 2016 års Hillesgårdspris för medmänsklighet och mod. Utöver prissumman 50.000 SEK förärades Anders Kompass ett diplom och en vacker hjärtformad prisstatyett (formgiven av Karin Hassle) vid en ceremoni på Hillesgården 13 november.

Ett modifierat dakapo av detta evenemang kommer att utspelas på NAV i Sickla 14 december. Det blir förstås ingen prisutdelning men alldeles bortsett från denna självklarhet kommer Karl-Erik Edris att presentera Stiftelsen Hillesgårdspriset och dess verksamhet och introducera årets pristagare. Därefter blir det ett panelsamtal där kvällens moderator Elisabeth Linder först intervjuar Anders Kompass och sedan vidtar ett panelsamtal om maktmissbruk, mod och medmänsklighet samt om samvetets kraft både i och utanför ett organisationssammanhang. Deltagarna i detta panelsamtal är Anders Kompass, Fredrik Lidman och Karl-Erik Edris.

Portarna öppnas 17.00 då det bjuds tillfälle att äta och dricka och samspråka. Sedan börjar själva evenemanget 18.00 och förväntas att inklusive en kort paus pågå till ungefär 20.30.En mycket intressant och inspirerande kväll utlovas. Till saken hör dessutom att även om evenemanget är värdefullt så är det kostnadsfritt. Man måste dock anmäla sig, vilket sker på denna sida. Där framgår också att det hela kommer att utspelas på NAV:lab Sickla, Markusplatsen 9, 131 54 Nacka.
—–
Andra bloggare om , , , , , ,

2016 års Hillesgårdspris för medmänsklighet och mod till Anders Kompass

Stiftelsen Hillesgårdspriset har beslutat tilldela 2016 års Hillesgårdspris till Anders Kompass. Juryns motivering lyder: ”Anders Kompass får 2016 års Hillesgårdspris för medmänsklighet och mod, för att han genom sitt agerande tydligt, kraftfullt och ödmjukt påminner om vad varje människa är mäktig om hon vågar lyssna på sitt samvetsstyrda hjärta.” Pressmeddelandet ser i sin helhet ut så här.

Prisutdelningen kommer att ske på Hillesgården den 13 november. Det kommer att bli ett högtidligt, inspirerande och tankeväckande evenemang. All relevant information om praktiska detaljer som tidsschema och biljettanskaffning finns här.

Andra bloggare om , , , ,
a-kompass_390pris_1609211795-1-lag

På väg mot en ny civilisation – Kulturhuset Kajutan i Henån, 4 februari 19.00

Fredsrörelsen på Orust har ambitiösa föreläsningsprogram. Temat för vårens program är Hur skapas en fredskultur? Och bland föreläsarna märks celebriteter som Stina Oscarson och Birger Schlaug. Jag har fått förmånen att inleda detta vårprogram med en föreläsning med titeln På väg mot en ny civilisation – från gårdagens visioner till framtidens. Utgångspunkten för mina reflektioner är förstås min senaste bok Vart är världen på väg? Och i pressreleasen om föreläsningen står att läsa att

Karl-Erik Edris skriver och talar som en lärd idéhistoriker och framställer sina rön och tankar på ett föredömligt enkelt språk. Vad kan vi, bör vi lära av historien? Hur kan var och en av oss bidra till att ”skapa den nya civilisationen”?

Den beskrivningen stämmer väl någorlunda väl även om jag inte ser mig själv som någon lärd idéhistoriker. Jag vågar dock lova att jag kommer att bjuda på intellektuell underhållning. Även om ämnet är allvarligt så behöver varje publik få chansen att skratta gott och hjärtligt. Och förhoppningsvis blir det lite inspiration också.

Föreläsningen äger rum på kulturhuset Kajutan i Henån, 4 februari kl. 19.00.

karl-erik_edris2016
——
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Paris och hjärtats nödvändiga revolution

När något så vedervärdigt händer som terrordåden i Paris så är den första fasen enklast för alla som inte är personligen berörda eller inblandade. Så gott som alla kan omedelbart förenas i medkänsla med dem som drabbats. Men den känslan är ofta ganska kortvarig. Det dröjer alltså inte länge förrän den fas startar då det sakta men säkert visar sig hur man förhåller sig på ett djupare plan. En första reaktion kan vara att börja känna sin egen rädsla. Ingen längtar efter att bli skjuten eller sprängd i luften bara för att man råkade befinna sig på fel plats. Och då är det lätt att olika typer av misstänksamhetsdrivna schabloner tar över tanke- och känslolivet. Man börjar instinktivt undvika vissa typer av människor och situationer för att man tror att det ökar sannolikheten för att man skall klara sig ifall något nytt dåd inträffar.

Men samtidigt är den här typen av halvt om halvt omedveten rädslodriven självkontroll påfrestande. Så behovet att lätta på det inre trycket genom att rikta sin oro och ångest utåt stiger väsentligt. Så börjar sökandet efter syndabockar. För syndabocken har i fantasin den magiska förmågan att erbjuda lättnad för inre spänningar. Och många varianter av syndabockar formas. Majoriteten riktar sig säkerligen mot den ideologiska miljö som föder terrorister av det slag som utfört dåden i Paris. Man ondgör sig över deras förfärliga ondska och önskar att de skall oskadliggöras fullständigt så att friden och lugnet kan återskapas. Och man anser förstås också att jakten på möjliga dylika representanter för ondska i en ens egen närmiljö skall intensifieras. Drömmen om ett slags ”slutlig lösning” på problemet hägrar. Medan andra tycker att Västerlandet inte har någon anledning att spela sårad oskuld. Man menar i stället att man får räkna med händelser likt terrordåden i Paris som tack för att man bakom en fasad av falskt prat om humanism och universella värden för krig – för tillfället främst i Mellanöstern – för de föga ädla mål som har sin grund i Västerlandets generella hållning att liera sig med korrupta eliter i andra länder för att tjäna grova pengar på deras naturresurser och underbetalda arbetskraft. Med den hållningen kan ett självrättfärdigt hat mot Västerlandet och dess värden, och en nästan med Stockholmssyndromet liknande förståelse för olika terrorideologier, kännas bra.

Det problematiska är att syndabockstänkandet aldrig löser de problem som det inriktas på. I själva verket förvärrar syndabockstänkandet situationen ytterligare. Det är ett symtom på rädsla, och rädsla driver misstänksamhet, splittring och i förlängningen ett självrättfärdigt hat som i värsta fall leder till fler krig och terrorattacker. Därför gäller det enligt min mening att komma förbi syndabockstänkandet. Och det är en individuell sak. Det är i ens eget hjärta som porten bortom syndabocktänkandet finns. Det gäller att allra minst få upp den porten på glänt och åtminstone få en aning om den djupa ovillkorliga kärlek vars källa vi alla är uppkopplade mot. Den kärlek som säger att vi människor är lika. Och att om vi hedrar denna insikt genom att behandla varandra med respekt och bygga en samhällsordning för alla där friheten, jämlikheten och broder/systerskapet i form av rättvisa och solidaritet står i centrum så finns ingen grund för krig och terrorism.

Vi skapar våra egna helveten, men vi har också makt att skapa en värld som gör våra bättre sidor full rättvisa.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Vart är världen på väg? – Dieselverkstaden 10 sept

navsession2Så var det dags för ett offentligt föredrag om min nya bok. Det äger rum på Dieselverkstaden, Markusplatsen 17, Sickla. Den här gången är jag omgiven (eller inramad) av två damer. Jill Nord sjunger under det inledande minglet från 17.00. Och Anna Lindman (journalist och programledare från SVT) kommer att leda den frågestund som avslutar mitt föredrag som skall börja 18.00. Evenemanget är tänkt att pågå till 21.00.

All nödvändig praktisk information om biljetter etc finns här. Dessutom kan jag nämna att boken finns till försäljning för specialpriset 200 SEK.

Utöver detta kan jag säga att det väl inte är så lätt att under ett kort föredrag leva upp till det en läsare av boken förmedlade till mig mejlledes. Han skrev: ”Tack än en gång för boken du har skrivit. Den åstadkom flera dagars eufori.” Men jag lovar göra mitt bästa!

Adlibris, Bokus, CDON.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Calvary – en recension

Såg Calvary frampå småtimmarna. En fantastisk film om naken existentiell nöd. Huvudpersonen är en irländsk präst – briljant spelad av Brendan Gleeson – som lät sig prästvigas efter att hans fru dött. I filmens öppningsscen får prästen ta emot ett dödshot av en man som sitter i biktstolen. Mordet skall ske om en dryg vecka. Den presumtive mördaren tycker nämligen att prästen behöver den tiden för att förbereda sig och för att ordna upp saker och ting. Därför inbjuds prästen till ett mordmöte på stranden nästkommande söndag.

Bakgrunden är att personen ifråga blivit utsatt för grova sexuella övergrepp under fem års tid av en nu avliden präst. Skändligheterna började när den nu vuxne mannen var en sjuårig pojke. Och han tycker att detta gör det motiverat att döda inte en ond och dålig präst utan en som är alldeles oskyldig.

Efter denna minst sagt dramatiska inledning blir filmen en lågmäld skildring av prästens väg mot söndagen. Han fortsätter sin prästgärning, och möter den ena församlingsmedlemmen efter den andra i vardagliga situationer. Och det är då en bottenlös existentiell nöd uppenbaras. Den tro som en gång kunde skänka mening och kanske t.o.m. lyster åt livet har förlorat sin trovärdighet och cynismen och meningslösheten är svår att avvärja. Och prästen i all sin robusta medmänsklighet och närvaro har inte så mycket att erbjuda. Allt är naket, sant och en smula galghumoristiskt skildrat.

Samtidigt svävar frågan över prästens vandring genom den irländska vardagen om detta kanske i ljuset av mordhotet och filmens titel verkligen är en modern Golgatavandring. Prästen funderar förstås själv på frågan och kämpar med sitt förhållningssätt.

Vilken upplösning filmen slutligen får vill jag förstås inte avslöja. Men låt mig säga såpass mycket som att förutom att vara en skarpsynt skildring av den moderna människans existentiella nöd så är den en fascinerande gestaltning av den själsligt vanställande kraften i att bli utsatt för något som upplevs som oförlåtligt. Samtidigt som en aning av förlåtelse och försoning låter sig skönjas. För som prästen säger i ett telefonsamtal med sin dotter: ”Det talas för mycket om synd och för lite om dygder”. ”Du har nog rätt”, svarar dottern och frågar samtidigt: ”Vilken skulle då vara den främsta?” Och prästen svarar: ”Jag anser att förlåtelse är synnerligen underskattat.”

Andra recensioner.

Andra bloggare om , , , , , , , , ,

2015 års Hillesgårdspris för medmänsklighet till teatergruppen Stumpenensemblen i Helsingborg

Hillesgårdspriset för medmänsklighet har delats ut för tionde gången. Pristagaren för 2015 var teatergruppen Stumpenensemblen i Helsingborg (Facebook) Priset togs emot av ensemblens initiativtagare, regissören Hans Polster tillsammans med Bengt Mangs, som varit med sedan starten. Utöver prissumman på 50 000 kronor fick gruppen ta emot ett hjärta i ädelträ med årtal och pristagarens namn ingraverat.

Att Stumpenensemblen fick priset motiverades på följande sätt:

Stumpenensemblen tilldelades 2015 års Hillesgårdspris för att den genom sin solidaritet och medmänsklighet inger sina utsatta medsystrar och medbröder hopp, och i handling visar att ”ingen är förlorad” och för att den genom sin scenkonst utgör ett viktigt och värdefullt inslag i Helsingborgs kulturliv.

I sitt tacktal uttryckte Hans Polster hur glad han var över att Stumpenensemblen fått priset och hur välkomna pengarna är:

Vi är stolta över att genom teaterverksamheten kunna hjälpa och stötta våra systrar och bröder i samhället, och vi är glada över att Hillesgården har samma medmänskliga synsätt.

Foto: Mikael Bohlin

—–
Andra bloggare om , , ,

Vart är världen på väg? – Hillesgården 6 maj 19.00

Genom åren har jag hållit många föreläsningar på Hillesgården. Detta ypperliga etablissemang har ju en onsdagsserie där populära artister uppträder och andra kända och halvkända personer förmedlar sina budskap. Genom åren är det en imponerande skara som stått på Hillesgårdens scen. Och i år är det min tur igen. Orsaken är förstås min nya bok. I programmet presenteras mitt framträdande så här:

Vart är världen på väg? är titeln på Karl-Erik Edris sjunde och nya bok. Det är också en fråga som de flesta ställer sig. Media matar oss med en oändlig ström av elände. Det är lätt att känna sig rädd och maktlös inför vad som bara verkar kunna bli värre.

Men Karl-Erik vänder radikalt på kuttingen i sin bok. Vi är inte alls inne i en utveckling som barkar åt skogen. Det som pågår svarar snarare mot den katastrof för larven och puppan som fjärilsblivandet innebär. Det är alltså en ny och lysande tid som håller på att bryta fram. Och som Karl-Erik visar på sitt skarpsynta och humoristiska sätt kan vi alla underlätta skeendena genom att i ord och handling ta ställning för fjärilen.

Karl-Erik Edris som är statsvetare, föreläsare och författare har under åren gjort många uppskattade framträdanden på Hillesgården. I samband med föredraget kan du köpa hans bok till specialpris och få den signerad.

All praktisk information om biljettanskaffning och annat finns på Hillesgårdens hemsida.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Vart är världen på väg? – offentligt föredrag 23 april

Min nya bok Vart är världen på väg? med undertiteln Perspektiv, strategier och förutsägelser närmar sig offentlighetens ljus med stormsteg. Bokreleasen äger rum 23 april. Just denna dag har jag också ett offentligt föredrag om boken. Det kommer att äga rum i Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan 5 i Stockholm, i en lokal som heter Karlberg (ligger i källarplanet). Och jag börjar tala 19.00.

Föredraget är gratis, men så länge mitt medhavda lager räcker säljer jag böcker till det facila priset 200 SEK (billigare än på nätet). Ta gärna med jämna pengar.

Föredraget finns även som Facebookevenemang. Där kan du anmäla dig om du har lust och är Facebookmedlem. Och du är också välkommen att bjuda in dem av dina Facebookvänner som du tror skulle ha behållning av mitt föredrag.

Även om titeln säger mycket om vad föredraget kommer att handla om så finns det mer information på min hemsida. Ja inte om själva föredraget utan om boken, men det är ju ändå den som jag skall prata om. Så läs gärna baksidestexten, omdömen om boken, innehållsförteckningen och Björn Forsbergs och mitt eget förord. Men föredrag är ju föredrag så då spelar sådant in som inspiration i stunden. Och alla som hört mig tala vet ju att det kan bli en hel del av den varan!
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Den vise VD:n i gott sällskap

Kunskapsbrevet Strategiers sjuhundrafyrtionde nummer publicerades idag. Och där kunde jag notera en liten triumf. Under kategorin Tips för att lära och växa hade redaktören Jonas Himmelstrand skrivit om sju tidlösa klassiker inom Strategiers område (urvalet skedde från de mer än 400 böcker som recenserats i Strategier genom åren). Dessa sju klassiker visade sig vara Flykten från friheten av Erich Fromm, Pedagogik för förtryckta av Paulo Freire, Servant Leadership av Robert Greenleaf, Flow av Mihály Csikszentmihály, Världens ovanligaste arbetsplats av Ricardo Semler, Kärlekens läkande kraft av Dean Ornish och slutligen min egen Den vise VD:n. Sämre sällskap kan man onekligen hamna i, om man säger så. Dessutom avslutar Himmelstrand sin betraktelse kring böckerna med en uppmaning till läsarna av sitt kunskapsbrev: ”Ta ett steg tillbaka och läs en klassiker”. Och så ger han en länk till alla som vill läsa hans recensioner av böckerna ifråga. Jag kan dessutom ge en länkar till dem som vill köpa Den vise VD:n – AdLibris, Bokus, CDON eller direkt från författaren.

—–
Andra bloggare om , , , ,

2014 års Hillesgårdspris för medmänsklighet till Värmestugan Helsingborg

Hillesgårdspriset för medmänsklighet har delats ut för nionde gången. Pristagaren för 2014 var den ideella föreningen Värmestugan Helsingborg. Priset emottogs av två av eldsjälarna bakom Värmestugan, föreningens ordföranden Bertil Johansson  och Birgitta Möller. Prissumman är på 50.000:- och priset överlämnades av några av jurymedlemmarna för Hillesgårdspriset – skådespelerskan Eva Rydberg, TV-producenten Bertil Svensson, Eva Thorén och Carl-Bernhard Ingelsson.

Att Värmestugan Helsingborg fick priset motiverades på följande sätt:

Den ideella, oberoende föreningen Värmestugan Helsingborg får priset för sin aldrig sinande kamp för de hemlösa, för att dessa stackars utsatta människor ska ha en varm och välkomnande lokal att komma till och slippa vistas utomhus och frysa. Inför vintern 2013 lämnade föreningen tidigt i höstas in en ansökan till Helsingborgs stad om en lokal för sin verksamhet. Ansökan besvarades långt om länge med att erbjuda en dragig och öppen landgång till en nedlagd färjelinje i södra hamnområdet. Dessutom krävde man 3 000 kronor i månadshyra! Det är inte utan att man skäms å Helsingborgs stads vägnar!

Juryn för Hillesgårdspriset för Medmänsklighet vill av denna anledning med årets pris visa sitt stöd för Värmestugans hedervärda verksamhet för de hemlösa och utsatta i Helsingborg.

—–
Andra bloggare om , , ,

Föreläsning på Hillesgården – 26 februari 19.00

Från och med idag går det att köpa biljetter till mitt föredrag på Hillesgården 26 februari kl 19.00. Info om hur man skaffar biljetter finns här. Föredragets titel är …men vad går det ut på egentligen – livet alltså.

I programmet presenteras mitt föredrag så här:

..är en fråga som de flesta av oss tänker på då och då. Visst finns det en del som är tvärsäkra på svaret och har slutat fundera. Och andra tycker att de inte behöver fundera särskilt mycket. Allt är sol och medvind, eller så tror man att det ändå inte finns något svar. Men för alla oss andra som fortfarande funderar öppet över vad man skall tro om sin stund på jorden kommer denna kväll att bli en högtidsstund. Författaren, konsulten och föreläsaren Karl-Erik Edris, som fått publiken att lyssna andäktigt tidigare gånger han gästat oss, är helt enkelt en mästare på att behandla djupa frågor om livet på ett klokt, enkelt och mycket humoristiskt sätt. Det här är en kväll att ta vara på.

—–
Andra bloggare om , , ,

Fredrik Lindströms tillväxtkritik väcker gamla skrivminnen

Råkade snubbla på information om att Fredrik Lindströms Vinterprat i P1 bestod av uppfriskande s.k. tillväxtkritik. Så nu har jag lyssnat på hans högst spirituella utläggning. Och jag menar då spirituell i ordets gamla mening, dvs. kvick och elegant. Eftersom jag för inte så länge sedan recenserade Att svära i kyrkan: tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet visste jag redan i stora drag var Fredrik Lindström stod i tillväxtfrågan men jag blev ändå glatt överraskade av hans utläggningar i programmet som är mycket lyssningsvärt. Hans infallsvinkel var tomtens roll i vår tid. Och här gick han ut hårt. Visst berättade han en del intressanta kulturhistoriska fakta om tomten och hur föreställningarna om denna varelse växt fram och vilka roller tomten spelat i olika tider. Men huvudpoängen var att i vår tid behövs tomten mer än någonsin. Och det skäl Lindström anförde var att tomten helt enkelt är central för vår viktigaste köphögtid för att hedra vår stora gudom tillväxten.

Lindström förklarade samtidigt frankt att orsaken till denna hans uppfattning om tomtens reella roll är att han inte alls tror att vi är så sekulariserade som vi påstår. Vi tror nämligen på vetenskapen i stället för på Gud, på demokrati och mänskliga rättigheter i stället för på Jesus och på marknaden och tillväxten i stället för på den helige ande. Efter den här inledningen var jag förstås fast.

Orsaken till det här lilla blogginlägget är dock inte att jag vill fördjupa mig mera i Lindströms olika skarpsynta observationer utan att jag helt självupptaget vill citera ur min 1995 utgivna bok I elfte timmen. Ett citat som visar att jag med undantag för tomten var inne på samma spår som Lindström. Något har definitivt hänt på dessa nästan 20 år. Det som då sågs som aparta spekulationer av en excentrisk spärrvakt i Trångsund går nu att säga på bästa sändningstid i P1.Det känns bra, och det citat som nu följer är från sidorna 146 till 147. Kan väl också tillägga att I elfte timmen är till formen en roman, eller som jag brukar säga facklitteratur i skönlitterär förklädnad.

- Om jag skulle beskriva min inställning lite enklare skulle jag säga att den rationella paradisdrömmen (mitt begrepp för det föreställningskomplex som används för att rättfärdiga och motivera det moderna projektet) har som pseudoreligion förstås sin motsvarighet till Gud Fader allsmäktig. Och det är vetenskapen. Den är källan till allvetenhet och allmakt. Och frälsarens funktion i den rationella paradisdrömmen spelas av den ekonomiska tillväxten. Den skall ju förvisso frälsa oss från allt ont. Och nattvarden, delaktigheten i frälsarens livgivande natur erbjuds oss i konsumtionen.

Att stiga in i konsumtionens tempel, butiken, träda fram till altaret, kassan, och där ta emot nådemedlen, varorna, mot en visserligen inte till sin nivå frivillig kollekt, inköpspriset, erbjuder tillträde till det jordiska paradiset där vi kan vandra i sällhet i Gud Fader vetenskapens och Frälsaren tillväxtens hägn.

Dag gapskrattade över Ramuels dråpliga jämförelser.

– Ja du skrattar du, sa Ramuel, men min beskrivning är faktiskt allvarligt menad. Drömmen om det rationella paradiset är en pseudoreligion med dyrkan av vetenskapen och den ekonomiska tillväxten i centrum. Och nådemedlen kommer människorna till del genom konsumtionen i nuet och löftena om kommande ännu bättre tider.

Och under efterkrigstiden har dyrkan blivit intensivare än någonsin tidigare. Det är faktiskt så, för att ta en bild från en helt annan värld, att pengar, konsumtion och ägodelar fungerar som ett slags knark i det avseendet att det finns en tillvänjningsfaktor som gör att det behövs allt större och större doser för att den rätta tillfredsställelsen skall infinna sig.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Häpnadsväckande inkompetent Teliapersonal

När jag till sist (13 september i år) bestämde mig för att skaffa en ny och modern telefon så beställde jag tid på företagsavdelningen på Telias butik på Kungsgatan (i Stockholm). Jag trodde att det skulle borga för att jag skulle få god och kompetent service. Jag skaffade mig en smartphone och en surfplatta, och båda prylarna skulle ingå i ett abonnemang som heter Jobbmobil multi. När jag kom hem visade det sig att det var omöjligt att surfa med surfplattan. Den hade en anslutning som var i paritet med de skränande modemen i internets barndom. Jag ringde förstås till min kontakt på Telia, och hon var helt oförstående. Hon tyckte därför att jag skulle åka in till butiken så skulle nog felet kunna åtgärdas.

Det visade sig att hon inte kunde ta in tanken att hon själv möjligen hade gjort något fel, så hon kollade plattan och bestämde sig för att byta simkort. När det väl var gjort, och surfplattan visat sig vara lika oduglig som tidigare så framhärdade hon helt patetiskt i att det höll på att bli bättre. Jag kunde förstås inte acceptera dylika sagor så till sist insåg hon att hon var tvungen att visa att hon inte klarade sig utan hjälp. Då kom en yngling som med rasande fart klickade lite på en dator, och surfplattan återuppstod från de döda.

Helt naivt trodde jag att detta var slutet på historien. Men på vägen hem blev jag medveten om att hans insats samtidigt innebar att han hade fimpat min smartphones surfförmåga. Dessutom gjorde jag upptäckten så sent att jag inte hann åka tillbaka till Teliabutiken. Jag ringde därför 90400 och där fixade man återuppståndelsen för min smartphone.

Återigen trodde jag att nu var säkert allt som det skulle vara. Men ack nej. Idag fick jag en faktura som visar att den begåvade personalen inte hade fimpat mitt gamla mobilabonnemang! Det har man vad det verkar i stället överfört till det simkort för surfplattan som utan grund togs bort när jag i Teliabutiken försökte få en korrekt surfanslutning för den. Resultatet av denna manöver blev därför att på den här fakturan så vill Telia ha rejält betalt för fasta abonnemangsavgifter, nummerändring och datatrafiken för första dagen med min nya smartphone som alltså räknades på mitt gamla abonnemang där surf var svindyr (första dagens surf belöper sig på 1557,27 exklusive moms).

Idag har jag varit i kontakt med fakturaavdelningen via 90400. En vänlig tjej har eventuellt fattat vad som hänt och jag får besked i början av veckan vad som kommer att hända med fakturan. Hon vågade inte stryka olika poster utan bekräftelse från någon överordnad.

Personligen har jag genom åren aldrig haft några nämnvärda problem med Telia. Men det här (ännu ej lyckligen slutförda) bytet av abonnemangstyp är enligt mitt enkla förmenande häpnadsväckande inkompetent. Jag klagar ogärna på enskilda personer. Vi har alla rätt att vara halvkorkade och oinformerade, och göra mer eller mindre idiotiska fel. Ansvaret ligger på dem som anställer. Så jag undrar i mitt stilla sinne vad som krävs för att vara anställd på Teliabutiken på Kungsgatan. Räcker det med att man ser trevlig ut och kan prata vänligt med kunderna. Eller finns det något slags tänkande kring hur man säkerställer och sedan utvecklar kompetensen?

Det är ju alltid slutresultatet som räknas så det ordnar sig säkert till sist. Men jag lär inte kunna fakturera mitt vanliga konsultarvode för den tid jag har fått ägna åt att kompensera för Teliapersonalens inkompetens. Det får jag leva med. Detta lilla blogginlägg får ses som ett slags symbolisk kompensation.
—–
Andra bloggares åsikter om

Än en gång denne Parsifal

Idag kom Hans Ruins slutreplik i debatten i DN om Parsifal. Den har rubriken Våga se Wagners kristna antisemitism. Om denna replik finns mycket att säga. Men jag skall fatta mig relativt kort. Vad som är uppenbart är att Ruin tar i med storsläggan. Han förklarar att Wagners antisemitism inte i första hand är rasistiskt och nazistiskt motiverad som dagens antisemitism utan den är kristen. Det handlar alltså om den urgamla antisemitism som har sin grund i föreställningen att judarna bar skulden för Jesu korsfästelse. Och han förklarar att nazisterna visst hade ett positivt förhållande till Parsifal och gjorde vad de kunde för att Adolf Hitler skulle framställas som en frälsargestalt för ett rasmedvetet tyskt folk.

Att det funnits och säkert på sina håll fortfarande finns en kristet motiverad antisemitism är en sak. Att Wagner hyste och gav uttryck för antisemitiska uppfattningar är också ett faktum. Men Ruin förklarar inte varför detta måste anses definiera Wagners musik så till den grad att den måste varningsstämplas. Om Wagner i stället hade varit en lika lysande konstnär som han nu är kompositör skulle man då inte ha kunnat visa hans tavlor (antag att han varit en naturmålande impressionist) utan att ständigt varna för hans antisemitism? Jag vet förstås inte svaret på den frågan. Det kanske skulle vara samma rabalder. Jag är dock inte så säker på det.

Den mer allmängiltiga fråga som jag egentligen ställer mig är om stora konstverk (bildkonst eller musik) verkligen förmedlar konstnärens mer eller mindre tidsbundna och motbjudande åsikter och att de som tar del av konsten långt efter dess tillkomst därför måste varnas och uppfostras för att de inte skall bli itutade felaktiga uppfattningar, eller om det möjligen kan vara så att stor konst har något i sig som går utöver sin upphovsman som person. Något som lyfter oss, som betraktar och lyssnar, till medvetandesfärer dit vi svårligen kan ta oss utan konstens hjälp. Som jag ser det fungerar den stora konsten och musiken just så. Den hjälper oss att gå utöver våra egna inskränktheter, låsningar och begränsningar. Och det är för denna förunderliga eller magiska inre beröring som vi älskar den stora konsten. Inte för att vi känner att vi får hjälp att tänka i samma banor som den kanske som person högst inskränkte och fördomsfulle konstnären eller kompositören gjorde en gång i tiden.

Till saken hör dessutom något som Hans Ruin inte verkar beakta. Den kristna mystisk som Wagner vävt in i Parsifal är enligt min mening det starkaste, ja det verkligt bärande i dramat. Som jag redan påpekat i mitt förra korta inlägg i ämnet så är det djupaste budskapet i Parsifal  ”durch mitleid wissend”, dvs. vinnande av insiktsfullhet genom medlidande (eller medkänsla). Om man följer denna väg helhjärtat och fullt ut hamnar man inte i antisemitism eller några andra antiposer överhuvudtaget. Den kärlek som står i centrum för Parsifal handlar om att människan skall ta sin djupaste och sanna natur i full och praktisk besittning. Och genom detta öppna sitt hjärta så att det egna sinnet befrias från allt hat. Oavsett Wagners personliga begränsningar påminner hans musik om denna hjärtats väg. Vägen till den allförstående och  allförlåtande kärlek vars existens och möjlighet Jesus satte i blickpunkten. Detta är inte en exklusivt kristen väg. Det är människans väg. Och den skulle vi alla kunna välja att följa, inspirerade av Parsifal eller av något annat.

Tidigare inlägg i debatten:
Hans Ruin, Öga mot öga med fascismens hjärta
Axel Englund, Parsifal. Wagners antisemitism definierar inte spelets regler
Ebba Witt-Brattström, Operans Parsifal visar männens längtan att slippa kvinnovärlden
Anders Carlberg, Den empatiska operan

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,