EDRIS TANKAR
En blogg om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening.
BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER
KATEGORIER
Blogg listad på Bloggtoppen.se bloggping

Arkiv för november 2013

Häpnadsväckande inkompetent Teliapersonal

När jag till sist (13 september i år) bestämde mig för att skaffa en ny och modern telefon så beställde jag tid på företagsavdelningen på Telias butik på Kungsgatan (i Stockholm). Jag trodde att det skulle borga för att jag skulle få god och kompetent service. Jag skaffade mig en smartphone och en surfplatta, och båda prylarna skulle ingå i ett abonnemang som heter Jobbmobil multi. När jag kom hem visade det sig att det var omöjligt att surfa med surfplattan. Den hade en anslutning som var i paritet med de skränande modemen i internets barndom. Jag ringde förstås till min kontakt på Telia, och hon var helt oförstående. Hon tyckte därför att jag skulle åka in till butiken så skulle nog felet kunna åtgärdas.

Det visade sig att hon inte kunde ta in tanken att hon själv möjligen hade gjort något fel, så hon kollade plattan och bestämde sig för att byta simkort. När det väl var gjort, och surfplattan visat sig vara lika oduglig som tidigare så framhärdade hon helt patetiskt i att det höll på att bli bättre. Jag kunde förstås inte acceptera dylika sagor så till sist insåg hon att hon var tvungen att visa att hon inte klarade sig utan hjälp. Då kom en yngling som med rasande fart klickade lite på en dator, och surfplattan återuppstod från de döda.

Helt naivt trodde jag att detta var slutet på historien. Men på vägen hem blev jag medveten om att hans insats samtidigt innebar att han hade fimpat min smartphones surfförmåga. Dessutom gjorde jag upptäckten så sent att jag inte hann åka tillbaka till Teliabutiken. Jag ringde därför 90400 och där fixade man återuppståndelsen för min smartphone.

Återigen trodde jag att nu var säkert allt som det skulle vara. Men ack nej. Idag fick jag en faktura som visar att den begåvade personalen inte hade fimpat mitt gamla mobilabonnemang! Det har man vad det verkar i stället överfört till det simkort för surfplattan som utan grund togs bort när jag i Teliabutiken försökte få en korrekt surfanslutning för den. Resultatet av denna manöver blev därför att på den här fakturan så vill Telia ha rejält betalt för fasta abonnemangsavgifter, nummerändring och datatrafiken för första dagen med min nya smartphone som alltså räknades på mitt gamla abonnemang där surf var svindyr (första dagens surf belöper sig på 1557,27 exklusive moms).

Idag har jag varit i kontakt med fakturaavdelningen via 90400. En vänlig tjej har eventuellt fattat vad som hänt och jag får besked i början av veckan vad som kommer att hända med fakturan. Hon vågade inte stryka olika poster utan bekräftelse från någon överordnad.

Personligen har jag genom åren aldrig haft några nämnvärda problem med Telia. Men det här (ännu ej lyckligen slutförda) bytet av abonnemangstyp är enligt mitt enkla förmenande häpnadsväckande inkompetent. Jag klagar ogärna på enskilda personer. Vi har alla rätt att vara halvkorkade och oinformerade, och göra mer eller mindre idiotiska fel. Ansvaret ligger på dem som anställer. Så jag undrar i mitt stilla sinne vad som krävs för att vara anställd på Teliabutiken på Kungsgatan. Räcker det med att man ser trevlig ut och kan prata vänligt med kunderna. Eller finns det något slags tänkande kring hur man säkerställer och sedan utvecklar kompetensen?

Det är ju alltid slutresultatet som räknas så det ordnar sig säkert till sist. Men jag lär inte kunna fakturera mitt vanliga konsultarvode för den tid jag har fått ägna åt att kompensera för Teliapersonalens inkompetens. Det får jag leva med. Detta lilla blogginlägg får ses som ett slags symbolisk kompensation.
—–
Andra bloggares åsikter om

Än en gång denne Parsifal

Idag kom Hans Ruins slutreplik i debatten i DN om Parsifal. Den har rubriken Våga se Wagners kristna antisemitism. Om denna replik finns mycket att säga. Men jag skall fatta mig relativt kort. Vad som är uppenbart är att Ruin tar i med storsläggan. Han förklarar att Wagners antisemitism inte i första hand är rasistiskt och nazistiskt motiverad som dagens antisemitism utan den är kristen. Det handlar alltså om den urgamla antisemitism som har sin grund i föreställningen att judarna bar skulden för Jesu korsfästelse. Och han förklarar att nazisterna visst hade ett positivt förhållande till Parsifal och gjorde vad de kunde för att Adolf Hitler skulle framställas som en frälsargestalt för ett rasmedvetet tyskt folk.

Att det funnits och säkert på sina håll fortfarande finns en kristet motiverad antisemitism är en sak. Att Wagner hyste och gav uttryck för antisemitiska uppfattningar är också ett faktum. Men Ruin förklarar inte varför detta måste anses definiera Wagners musik så till den grad att den måste varningsstämplas. Om Wagner i stället hade varit en lika lysande konstnär som han nu är kompositör skulle man då inte ha kunnat visa hans tavlor (antag att han varit en naturmålande impressionist) utan att ständigt varna för hans antisemitism? Jag vet förstås inte svaret på den frågan. Det kanske skulle vara samma rabalder. Jag är dock inte så säker på det.

Den mer allmängiltiga fråga som jag egentligen ställer mig är om stora konstverk (bildkonst eller musik) verkligen förmedlar konstnärens mer eller mindre tidsbundna och motbjudande åsikter och att de som tar del av konsten långt efter dess tillkomst därför måste varnas och uppfostras för att de inte skall bli itutade felaktiga uppfattningar, eller om det möjligen kan vara så att stor konst har något i sig som går utöver sin upphovsman som person. Något som lyfter oss, som betraktar och lyssnar, till medvetandesfärer dit vi svårligen kan ta oss utan konstens hjälp. Som jag ser det fungerar den stora konsten och musiken just så. Den hjälper oss att gå utöver våra egna inskränktheter, låsningar och begränsningar. Och det är för denna förunderliga eller magiska inre beröring som vi älskar den stora konsten. Inte för att vi känner att vi får hjälp att tänka i samma banor som den kanske som person högst inskränkte och fördomsfulle konstnären eller kompositören gjorde en gång i tiden.

Till saken hör dessutom något som Hans Ruin inte verkar beakta. Den kristna mystisk som Wagner vävt in i Parsifal är enligt min mening det starkaste, ja det verkligt bärande i dramat. Som jag redan påpekat i mitt förra korta inlägg i ämnet så är det djupaste budskapet i Parsifal  ”durch mitleid wissend”, dvs. vinnande av insiktsfullhet genom medlidande (eller medkänsla). Om man följer denna väg helhjärtat och fullt ut hamnar man inte i antisemitism eller några andra antiposer överhuvudtaget. Den kärlek som står i centrum för Parsifal handlar om att människan skall ta sin djupaste och sanna natur i full och praktisk besittning. Och genom detta öppna sitt hjärta så att det egna sinnet befrias från allt hat. Oavsett Wagners personliga begränsningar påminner hans musik om denna hjärtats väg. Vägen till den allförstående och  allförlåtande kärlek vars existens och möjlighet Jesus satte i blickpunkten. Detta är inte en exklusivt kristen väg. Det är människans väg. Och den skulle vi alla kunna välja att följa, inspirerade av Parsifal eller av något annat.

Tidigare inlägg i debatten:
Hans Ruin, Öga mot öga med fascismens hjärta
Axel Englund, Parsifal. Wagners antisemitism definierar inte spelets regler
Ebba Witt-Brattström, Operans Parsifal visar männens längtan att slippa kvinnovärlden
Anders Carlberg, Den empatiska operan

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,