EDRIS TANKAR
En blogg om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening.
BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER
KATEGORIER
Blogg listad på Bloggtoppen.se bloggping

Arkiv för 2013

Fredrik Lindströms tillväxtkritik väcker gamla skrivminnen

Råkade snubbla på information om att Fredrik Lindströms Vinterprat i P1 bestod av uppfriskande s.k. tillväxtkritik. Så nu har jag lyssnat på hans högst spirituella utläggning. Och jag menar då spirituell i ordets gamla mening, dvs. kvick och elegant. Eftersom jag för inte så länge sedan recenserade Att svära i kyrkan: tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet visste jag redan i stora drag var Fredrik Lindström stod i tillväxtfrågan men jag blev ändå glatt överraskade av hans utläggningar i programmet som är mycket lyssningsvärt. Hans infallsvinkel var tomtens roll i vår tid. Och här gick han ut hårt. Visst berättade han en del intressanta kulturhistoriska fakta om tomten och hur föreställningarna om denna varelse växt fram och vilka roller tomten spelat i olika tider. Men huvudpoängen var att i vår tid behövs tomten mer än någonsin. Och det skäl Lindström anförde var att tomten helt enkelt är central för vår viktigaste köphögtid för att hedra vår stora gudom tillväxten.

Lindström förklarade samtidigt frankt att orsaken till denna hans uppfattning om tomtens reella roll är att han inte alls tror att vi är så sekulariserade som vi påstår. Vi tror nämligen på vetenskapen i stället för på Gud, på demokrati och mänskliga rättigheter i stället för på Jesus och på marknaden och tillväxten i stället för på den helige ande. Efter den här inledningen var jag förstås fast.

Orsaken till det här lilla blogginlägget är dock inte att jag vill fördjupa mig mera i Lindströms olika skarpsynta observationer utan att jag helt självupptaget vill citera ur min 1995 utgivna bok I elfte timmen. Ett citat som visar att jag med undantag för tomten var inne på samma spår som Lindström. Något har definitivt hänt på dessa nästan 20 år. Det som då sågs som aparta spekulationer av en excentrisk spärrvakt i Trångsund går nu att säga på bästa sändningstid i P1.Det känns bra, och det citat som nu följer är från sidorna 146 till 147. Kan väl också tillägga att I elfte timmen är till formen en roman, eller som jag brukar säga facklitteratur i skönlitterär förklädnad.

- Om jag skulle beskriva min inställning lite enklare skulle jag säga att den rationella paradisdrömmen (mitt begrepp för det föreställningskomplex som används för att rättfärdiga och motivera det moderna projektet) har som pseudoreligion förstås sin motsvarighet till Gud Fader allsmäktig. Och det är vetenskapen. Den är källan till allvetenhet och allmakt. Och frälsarens funktion i den rationella paradisdrömmen spelas av den ekonomiska tillväxten. Den skall ju förvisso frälsa oss från allt ont. Och nattvarden, delaktigheten i frälsarens livgivande natur erbjuds oss i konsumtionen.

Att stiga in i konsumtionens tempel, butiken, träda fram till altaret, kassan, och där ta emot nådemedlen, varorna, mot en visserligen inte till sin nivå frivillig kollekt, inköpspriset, erbjuder tillträde till det jordiska paradiset där vi kan vandra i sällhet i Gud Fader vetenskapens och Frälsaren tillväxtens hägn.

Dag gapskrattade över Ramuels dråpliga jämförelser.

– Ja du skrattar du, sa Ramuel, men min beskrivning är faktiskt allvarligt menad. Drömmen om det rationella paradiset är en pseudoreligion med dyrkan av vetenskapen och den ekonomiska tillväxten i centrum. Och nådemedlen kommer människorna till del genom konsumtionen i nuet och löftena om kommande ännu bättre tider.

Och under efterkrigstiden har dyrkan blivit intensivare än någonsin tidigare. Det är faktiskt så, för att ta en bild från en helt annan värld, att pengar, konsumtion och ägodelar fungerar som ett slags knark i det avseendet att det finns en tillvänjningsfaktor som gör att det behövs allt större och större doser för att den rätta tillfredsställelsen skall infinna sig.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Häpnadsväckande inkompetent Teliapersonal

När jag till sist (13 september i år) bestämde mig för att skaffa en ny och modern telefon så beställde jag tid på företagsavdelningen på Telias butik på Kungsgatan (i Stockholm). Jag trodde att det skulle borga för att jag skulle få god och kompetent service. Jag skaffade mig en smartphone och en surfplatta, och båda prylarna skulle ingå i ett abonnemang som heter Jobbmobil multi. När jag kom hem visade det sig att det var omöjligt att surfa med surfplattan. Den hade en anslutning som var i paritet med de skränande modemen i internets barndom. Jag ringde förstås till min kontakt på Telia, och hon var helt oförstående. Hon tyckte därför att jag skulle åka in till butiken så skulle nog felet kunna åtgärdas.

Det visade sig att hon inte kunde ta in tanken att hon själv möjligen hade gjort något fel, så hon kollade plattan och bestämde sig för att byta simkort. När det väl var gjort, och surfplattan visat sig vara lika oduglig som tidigare så framhärdade hon helt patetiskt i att det höll på att bli bättre. Jag kunde förstås inte acceptera dylika sagor så till sist insåg hon att hon var tvungen att visa att hon inte klarade sig utan hjälp. Då kom en yngling som med rasande fart klickade lite på en dator, och surfplattan återuppstod från de döda.

Helt naivt trodde jag att detta var slutet på historien. Men på vägen hem blev jag medveten om att hans insats samtidigt innebar att han hade fimpat min smartphones surfförmåga. Dessutom gjorde jag upptäckten så sent att jag inte hann åka tillbaka till Teliabutiken. Jag ringde därför 90400 och där fixade man återuppståndelsen för min smartphone.

Återigen trodde jag att nu var säkert allt som det skulle vara. Men ack nej. Idag fick jag en faktura som visar att den begåvade personalen inte hade fimpat mitt gamla mobilabonnemang! Det har man vad det verkar i stället överfört till det simkort för surfplattan som utan grund togs bort när jag i Teliabutiken försökte få en korrekt surfanslutning för den. Resultatet av denna manöver blev därför att på den här fakturan så vill Telia ha rejält betalt för fasta abonnemangsavgifter, nummerändring och datatrafiken för första dagen med min nya smartphone som alltså räknades på mitt gamla abonnemang där surf var svindyr (första dagens surf belöper sig på 1557,27 exklusive moms).

Idag har jag varit i kontakt med fakturaavdelningen via 90400. En vänlig tjej har eventuellt fattat vad som hänt och jag får besked i början av veckan vad som kommer att hända med fakturan. Hon vågade inte stryka olika poster utan bekräftelse från någon överordnad.

Personligen har jag genom åren aldrig haft några nämnvärda problem med Telia. Men det här (ännu ej lyckligen slutförda) bytet av abonnemangstyp är enligt mitt enkla förmenande häpnadsväckande inkompetent. Jag klagar ogärna på enskilda personer. Vi har alla rätt att vara halvkorkade och oinformerade, och göra mer eller mindre idiotiska fel. Ansvaret ligger på dem som anställer. Så jag undrar i mitt stilla sinne vad som krävs för att vara anställd på Teliabutiken på Kungsgatan. Räcker det med att man ser trevlig ut och kan prata vänligt med kunderna. Eller finns det något slags tänkande kring hur man säkerställer och sedan utvecklar kompetensen?

Det är ju alltid slutresultatet som räknas så det ordnar sig säkert till sist. Men jag lär inte kunna fakturera mitt vanliga konsultarvode för den tid jag har fått ägna åt att kompensera för Teliapersonalens inkompetens. Det får jag leva med. Detta lilla blogginlägg får ses som ett slags symbolisk kompensation.
—–
Andra bloggares åsikter om

Än en gång denne Parsifal

Idag kom Hans Ruins slutreplik i debatten i DN om Parsifal. Den har rubriken Våga se Wagners kristna antisemitism. Om denna replik finns mycket att säga. Men jag skall fatta mig relativt kort. Vad som är uppenbart är att Ruin tar i med storsläggan. Han förklarar att Wagners antisemitism inte i första hand är rasistiskt och nazistiskt motiverad som dagens antisemitism utan den är kristen. Det handlar alltså om den urgamla antisemitism som har sin grund i föreställningen att judarna bar skulden för Jesu korsfästelse. Och han förklarar att nazisterna visst hade ett positivt förhållande till Parsifal och gjorde vad de kunde för att Adolf Hitler skulle framställas som en frälsargestalt för ett rasmedvetet tyskt folk.

Att det funnits och säkert på sina håll fortfarande finns en kristet motiverad antisemitism är en sak. Att Wagner hyste och gav uttryck för antisemitiska uppfattningar är också ett faktum. Men Ruin förklarar inte varför detta måste anses definiera Wagners musik så till den grad att den måste varningsstämplas. Om Wagner i stället hade varit en lika lysande konstnär som han nu är kompositör skulle man då inte ha kunnat visa hans tavlor (antag att han varit en naturmålande impressionist) utan att ständigt varna för hans antisemitism? Jag vet förstås inte svaret på den frågan. Det kanske skulle vara samma rabalder. Jag är dock inte så säker på det.

Den mer allmängiltiga fråga som jag egentligen ställer mig är om stora konstverk (bildkonst eller musik) verkligen förmedlar konstnärens mer eller mindre tidsbundna och motbjudande åsikter och att de som tar del av konsten långt efter dess tillkomst därför måste varnas och uppfostras för att de inte skall bli itutade felaktiga uppfattningar, eller om det möjligen kan vara så att stor konst har något i sig som går utöver sin upphovsman som person. Något som lyfter oss, som betraktar och lyssnar, till medvetandesfärer dit vi svårligen kan ta oss utan konstens hjälp. Som jag ser det fungerar den stora konsten och musiken just så. Den hjälper oss att gå utöver våra egna inskränktheter, låsningar och begränsningar. Och det är för denna förunderliga eller magiska inre beröring som vi älskar den stora konsten. Inte för att vi känner att vi får hjälp att tänka i samma banor som den kanske som person högst inskränkte och fördomsfulle konstnären eller kompositören gjorde en gång i tiden.

Till saken hör dessutom något som Hans Ruin inte verkar beakta. Den kristna mystisk som Wagner vävt in i Parsifal är enligt min mening det starkaste, ja det verkligt bärande i dramat. Som jag redan påpekat i mitt förra korta inlägg i ämnet så är det djupaste budskapet i Parsifal  ”durch mitleid wissend”, dvs. vinnande av insiktsfullhet genom medlidande (eller medkänsla). Om man följer denna väg helhjärtat och fullt ut hamnar man inte i antisemitism eller några andra antiposer överhuvudtaget. Den kärlek som står i centrum för Parsifal handlar om att människan skall ta sin djupaste och sanna natur i full och praktisk besittning. Och genom detta öppna sitt hjärta så att det egna sinnet befrias från allt hat. Oavsett Wagners personliga begränsningar påminner hans musik om denna hjärtats väg. Vägen till den allförstående och  allförlåtande kärlek vars existens och möjlighet Jesus satte i blickpunkten. Detta är inte en exklusivt kristen väg. Det är människans väg. Och den skulle vi alla kunna välja att följa, inspirerade av Parsifal eller av något annat.

Tidigare inlägg i debatten:
Hans Ruin, Öga mot öga med fascismens hjärta
Axel Englund, Parsifal. Wagners antisemitism definierar inte spelets regler
Ebba Witt-Brattström, Operans Parsifal visar männens längtan att slippa kvinnovärlden
Anders Carlberg, Den empatiska operan

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Enögd syn på Parsifal

Skrev just ett kort litet inlägg på Facebook som uttrycker (åtminstone delar av) min reaktion på Hans Ruins artikel i dagens DN (betitlad Öga mot öga med fascismens hjärta) om den senaste uppsättningen på Kungliga Operan av Richard Wagners sista verk Parsifal. En artikel som enligt mitt förmenande är synnerligen enögd för att nu anspela på dess rubrik. Mitt FB-inlägg följer här:

Professor Hans Ruin förklarar i en lång artikel det farliga i att tycka om Operans senaste uppsättning av Parsifal. Med en begåvad närsynthet förklarar han att det finns bara ett sätt att se på verket. Man bör alltså ha klart för sig att om man tycker om det så är det ens oprofessorliga okunnighet och känslomässiga lättpåverkbarhet som förleder en att stödja en fascistisk livshållning starkt kryddad med antisemitism, kvinnofientlighet och inskränkt kristendom. Enligt min mening har Ruin stirrat sig blind i sin tro på sin egen tolkning. Så blind att han inte låter sig beröras av den allmänmänskliga dimensionen av verket. ”Durch mitleid wissend”, dvs. vinnande av insiktsfullhet genom medlidande (eller medkänsla) är det centrala temat. Ett tema som rör människans fulla förverkligande i praktiken av sin djupaste och sanna natur. Och under den långa utvecklingsprocessen när man som människa tar denna sin natur i full besittning kommer man att steg för steg bli medveten om att man måste befria sig från allt hat. Oavsett vad Wagner kan ha hävt ur sig och oavsett vilka dubiösa personer som kan ha trott än det ena än det andra om hans budskap så hade han också en stark mystisk ådra med djup förståelse för att sann kärlek inte dömer eller utesluter någon.

UPPDATERING 28 okt 2013
Hans Ruins artikel har fått två genmälen i DN:
Axel Englund, Parsifal. Wagners antisemitism definierar inte spelets regler
Ebba Witt-Brattström, Operans Parsifal visar männens längtan att slippa kvinnovärlden

UPPDATERING 29 okt 2013
Så kom ytterligare ett genmäle:
Anders Carlberg, Den empatiska operan

UPPDATERING 4 nov 2013
Idag kom Hans Ruins slutreplik i debatten, Våga se Wagners kristna antisemitism
—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

The Master – en recension

OBS: Viss spoilervarning!

Såg The Master (regi Paul Thomas Anderson) i natt. Det är en synnerligen mångdimensionell film. På ytan skildrar den en sekt (The Cause) där ledaren (dvs. mästaren) påstås låna drag av scientologins Ron L Hubbard. Jag vet inget om scientologin utöver att den enligt gängse tyckande räknas som ett bra exempel på en kult som bygger på otrovärdiga läror och där tillskyndarna hålls i ett järngrepp.

Filmen utvecklas emellertid inte till en särskilt svidande och politiskt korrekt kritik av ledarkult och sektmentalitet. Själva sekten verkar mest som ett resande teatersällskap. Visst finns det en scen där mästaren (spelad av Philip Seymour Hoffman) ilsket visar att han inte accepterar kritik, men på något egendomligt sätt skapas ändå en känsla av att The Cause mest fungerar som en inte alltför dysfunktionell storfamilj.

Filmens kärnpunkt är i stället den säregna relationen mellan mästaren och den traumatiserade och söndersupne veteranen från andra världskriget Freddie Quell (verkligt briljant spelad av Joaquin Phoenix). Det finns en slags egendomlig och till en början oförklarad jämlikhet mellan dessa båda. Mästaren tar emot Freddie Quell som vore han en gammal kompis. Och de dricker tillsammans den förfärliga blandning som Freddie har i sin plunta.

Sedan försöker mästaren tillämpa sin terapeutiska metod. Han gör det intensivt. Och lyckas delvis eftersom Freddie åtminstone för ett tag verkar vara en trofast medlem i sekten beredd att ge sig in i handgemäng till försvar för mästaren. Men Freddies traumatisering är djup och svår och den rätta sektfriden infinner sig aldrig. Samtidigt är det svårt att tro att detta skiljer honom radikalt från de andra sektmedlemmarna eller ens mästaren själv. Det som skiljer verkar i stället vara graden av styrka i önskan att känna tillhörighet.

Till sist satsar Freddie på friheten. Men återkommer efter att mästaren hört av sig till honom, vad det verkar i drömmen. Och återföreningen blir laddad och inte alldeles lättolkad. Den centrala utsagan är när mästaren säger: ”Fria vindar och ingen tyranni för dig, Freddie. Sjöman på haven. Du betalar ingen hyra. Fri att gå dit du vill. Gå då. Gå till en breddgrad utan land. Och lycka till. Om du lyckas leva utan att tjäna en mästare, vilken mästare som helst. Låt oss då andra få veta. För då vore du den förste i världshistorien.”

Freddie reagerar inte på detta utan frågar i stället om att mästaren i hans dröm hade sagt att han återkallat minnena från när de båda hade träffats i ett tidigare liv. Och Freddie får ett utförligt svar som avslutas med kommentaren: ”Går du härifrån vill jag aldrig mera se dig. Eller så kan du stanna.” Freddie svarar: ”Kanske i nästa liv.” Och mästaren bistra svar blir: ”Möts vi igen i nästa liv, så kommer du att vara min svurna fiende. Och jag kommer inte att visa dig nåd.” Och så brister han ut i sång om att han vill ha Freddie ”on a slowboat to China, all by myself alone.”

Oavsett mästarens hot och känslostarka utspel går Freddie sin egen väg. Och frågan som stannar kvar är förstås om denna vinddrivna existens skall bli den förste i världshistorien som lyckas leva utan en mästare. Och indirekt så ställs denna fråga till en själv. Kan jag leva mitt liv utan mästare. Och naturligtvis tycker de flesta att de har anledning att svara ja på den frågan. Och det är här jag tror filmens subtila udd finns.

Det är politiskt korrekt att beskärma sig över sekter och kulter och skratta överlägset åt olika irrationella trossystem. Men vem är utan tro? Inte ens den absolut trolöse är utan tro. Den absolut trolöse har trolösheten som mästare, även om medvetenheten om detta är skral. Så tron och anti-tron skiljer sig djupast sett inte åt. De vördar bara olika mästare. Så frågan återstår att besvara. Hur vinner människan sin sanna frihet?
—–
Andra bloggare om , , , , ,

En intervju med Skolsnack

Här kommer ytterligare en inspelad konsekvens av mitt framträdande på Learning is the shit. Skolsnacks Ante Runnquist gjorde en intervju med mig, och den kan nu avnjutas som en del i Skolsnacks senaste podcast som i sin helhet handlar om just Learning is the shit. Hela programmet är väl värt att lyssna på. Men för dem som endast vill ta del av mina utläggningar så börjar intervjun efter c:a 23 minuter.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Ytterligare synpunkter på skolan

Såg just att hela den intervju som Canal 2nd Opinion gjorde med mig på Learning is the Shit nu publicerats. Den kan beskådas här och innehåller några av mina synpunkter på skolan. Spontant och improviserat framförda direkt efter mitt föredrag en solig dag i Brunnsparken i Ronneby.

—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Vad har skolan för roll i dagens moderna samhälle?

Micke Gunnarsson hörde av sig för några månader sedan och frågade om jag skulle kunna tänka mig att hålla en föreläsning på Learning is the Shit. Det skulle handla om skolan. Jag kände mig lite tveksam. Men han var så entusiastisk så jag tackade ja i förhoppningen att jag inte skulle göra en allt för slät figur. Jag tänkte helt enkelt att något skulle jag väl kunna komma på att säga. Om jag får kontemplera ett tag över en fråga så brukar det till sist kunna bli någorlunda tänkvärt och underhållande.

Och nu har evenemanget gått av stapeln. Det gick som smort. I varje fall att döma av publikreaktionerna och av diverse efterdyningar på bl.a. Facebook.

Ytterligare en efterdyning är en intervju som representanter för Canal 2nd Opinion gjorde med mig och ytterligare några s.k. profiler i sammanhanget. Alla fick samma fråga. ”Vad har skolan för roll i dagens moderna samhälle?” Ett antal svar, inklusive mitt, finns ihopredigerade i en liten film som finns till beskådande här (mitt inlägg börjar efter 1 minut och 56 sekunder).

När det gäller mitt föredrag i dess helhet finns det endast kvar som fragment i konferensdeltagarnas minnen. Men ett sådant fragment som verkade ta skruv var mitt påstående att ”barnen kommer till oss från framtiden ” som bärare av uppdraget att sköta framtiden bättre än vad vi som för närvarande sköter showen är på väg att göra. Poängen var förstås att vi inte direkt skall kasta oss över dem och försöka göra dem till avbilder av oss själva. För då lär de sig att fungera på samma klokhetsnivå som råder för närvarande.  Och då förstör vi i praktiken deras förmåga att hjälpa oss. Så barnen skall alltså mötas med respekt för det de har med sig, och för vad detta kan utvecklas till om de får det stöd som behövs.

—–
Micke Gunnarssons reflektioner kring Barnen kommer till oss från framtiden
Andra bloggare om , , , , , , ,

2013 års Hillesgårdspris för medmänsklighet till Clownronden

Min vana trogen vill jag gärna nämna att Hillesgårdspriset för medmänsklighet delades ut för åttonde gången igår. Pristagaren för 2013 var den Malmöbaserade föreningen Clownronden. Som representanter för föreningen emottogs priset av verksamhetschefen Kajsa Bramsvik tillsammans med clownerna Dizzy (Alice Barte) och Bönan (Eva Westerling). Prissumman är på 50.000:- och priset överlämnades av de båda instiftarna av priset skådespelerskan Eva Rydberg och Hillesgårdens förvaltare Greger Sjögren.

Att Clownronden fick priset motiverades på följande sätt:

för att de på våra skånska barnkliniker genom sin clownkonst, värme och empati sprider en ofantlig glädje bland sjuka barn och får dem att skratta och för en stund komma bort från sin sjukdomssituation; och för att de är goda medmänniskor i ordets sanna bemärkelse.

Foto: Mikael Bohlin

 

Andra bloggare om , , ,

Percy Barneviks rättframma ledarskapsråd

I mitt idag publicerade nyhetsbrev ingår en betraktelse över Percy Barneviks senaste bok, Ledarskap – 200 råd. Den duger också gott som ett blogginlägg. Och jag kompletterar dessutom med en utmärkt (och min betraktelse kompletterande) intervju med Barnevik som Malou von Sivers gör.
Först utdraget från nyhetsbrevet:

Numera läser jag sällan ledarskapsböcker. Jag känner helt enkelt inte det rätta intresset. Men så fick jag för mig att jag skulle läsa Percy Barneviks senaste bok, Ledarskap – 200 råd. Orsaken var förmodligen att jag såg en snutt av Skavlans intervju och gillade vad jag såg. Jag har i och för sig aldrig intresserat mig särskilt för Percy Barnevik. Därför har jag t.ex. inte läst hans memoarer. Men jag har alltid haft en känsla av att han är en riktig ”näringslivshanne”. Inte i första hand en välklädd och diplomatisk maktmyglare med hårda nypor som används i det fördolda utan en rätt öppet rastlös och burdus man som vill ha snabba resultat.

Och när jag nu läst boken måste jag säga att jag känner mig upplivad. Inte så att jag skriver under på allt Barnevik säger. Hans övergripande trohet mot vårt ekonomiska system ger jag t.ex. inte särskilt mycket för. Men trots detta finns det mycket som är klokt i boken. Och Barnevik överraskar mig också positivt med sin psykologiska insiktsfullhet. Men det som gör att jag känner mig upplivad är tonfallet och energin kring boken.

Jag känner mig som att jag suttit i bastun med karln och att han då oförblommerat och rättframt berättat om sina erfarenheter och slutsatser. Inget garderat skitsnack. Raka och ärliga puckar oss gubbar emellan.

Jag har alltid gillat den där sortens personer. De är nästan alltid hederliga och justa. Men skall man inte bli överkörd så måste man själv vara stark och ha orubblig integritet. Jag tycker väl att jag klarade mig alldeles OK där i bastun och rekommenderar därför gärna läsning av boken för dess många enkla, kloka och rättframma råd. Och är du gjord av ett virke som är åtminstone en smula besläktat med Barneviks så kommer du också att känna dig smittad av den förenklande maktenergi som strålar ut från boken.

Sedan är det en annan sak vad man skall använda den maktenergin till. Som jag ser det finns det mycket vettigt som är ogjort i dessa kris- och brytningstider. Så det är väl egentligen bara att sätta igång.

Och så intervjun:

Percy%20Barnevik%20vill%20hj%C3%A4lpa%20framtidens%20ledare

Uppdatering 2013-06-01: För er som inte kan få nog av Percy Barneviks råd i ledarskapsfrågor finns en längre SVT-intervju till beskådande här.
—–
Andra bloggare om ,

Avalon – en allegori över sakernas tillstånd

Tittade på Avalon frampå småtimmarna. Har ju inte missat att den fått mycket god kritik och dessutom fick ett par av skådespelarna guldbaggar (Peter Carlberg och Johannes Brost). Så jag tänkte att den kanske skulle vara bra. Min första känsla var dock ett enda stort frågetecken. Janne – Brost karaktär – kändes bara patetisk i sina försök att verka entusiastisk över sin nya Båstadsnattklubb. Men så hettade det ju till för ett ögonblick när den litauiske snickaren omkom genom en olyckshändelse. Hanteringen av den fick dock mig att till en början tänka på en tragisk variant av Jönssonligan. Men så snubblade filmen vidare och då märkte jag att jag började hoppas att Janne skulle vakna upp ur det moraluppmjukade tillstånd som sakta men säkert sög in honom i en morbid mardröm.

Men något sådant hände inte. Det blev i realiteten värre och värre. Allt blev inte uttalat så man fick gissa sig till en del gräsligheter. Och i slutscenen åker Janne och hans kumpan och syster i en liten motorbåt med plastkassar fyllda av pengar från invigningsfesten på Avalon. Janne flinar nöjt, och jag kände mig fortfarande förbryllad. Detta var ju inte direkt en scen som liknade avslutningen i John Cleese underbara En fisk som heter Wanda. Min undran var hela tiden, skall detta depraverade och taffliga gäng verkligen komma undan? Skall inte lagens långa arm överhuvudtaget märkas? Och vad är i så fall poängen med det?

Och så kommer svaret. I filmmusiken. Den lite försiktigt ”stånkande” och tveksamma blåsorkestern tonar plötsligt fram nationalsången. Med ens framstår filmen som en allegori över sakernas tillstånd. Ett Sverige som tappat sin moraliska orientering och för sig i livet som en kriminell och snortande gammal överklassuput. Och vars resa mot framtiden är lika löftesrik som den de tre polarna anträtt med sina plastkassar där i motorbåten.

I detta ögonblick blir filmen för mig en anklagelseakt.  Har makteliten gjort vårt land till en tragikomisk och morbid fars där medkänslan är utplånad i dyrkan av penningen. Men att vår position samtidigt är så undergrävd att vi inte längre kan försvara vårt välstånd med bibehållen anständighet.

Visst kan man undra om det verkligen är så illa. Och var finns i så fall hoppet. Så vitt jag förstår får man klura ut det bäst man kan medan eftertexterna rullar på.
—–
Andra bloggare om , ,

Briljant seminarium om behovet av att reformera det ekonomiska systemet

Hade tyvärr inte möjlighet att närvara på Global utmanings excellenta seminarium Financial reform for sustainable economy. Men nu har jag tittat och lyssnat framför datorn. Full av entusiasm rekommenderar jag seminariet som finns till beskådande här.

Your browser does not support iframes.

Av intresse i sammanhanget är Michael Kumhofs hemsida men förstås också Bernard Lietars.
Av intresse är också TEEB – The Economics of Ecosystems of Biodiversity.
En lättläst artikel om seminariet finns här.
Ytterligare en bra artikel finns här.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Viktig bok av Wijkman och Rockström

Har varken hunnit läsa eller blogga om Anders Wijkmans nya bok. Den är skriven tillsammans med Johan Rockström och har titeln Bankrupting Nature. Att döma av deras tidigare gemensamma skrivprojekt är den säkert både intressant och läsvärd. Så när jag råkade snubbla över en video om boken som The Club of Rome (Romklubben) gjort så tyckte jag att den behöver lite ytterligare exponering. Här finns den till beskådande.

Boken kan till exempel köpas här eller här.
En sammanfattning av innehållet kan läsas här.
En artikel i SvD relaterad till boken och skriven av Wijkman och Rockström kan läsas här.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Vetenskapens gud – en ogranskad potentat

Läste just en intressant understreckare i SvD av Nicklas Lundblad (fil. dr. i informatik) med den fyndiga titeln En Nagel i ögat på vetenskapen. Artikeln består av en recension, eller kanske nagelfarning passar bättre i det stilistiska sammanhanget, av filosofen Thomas Nagels bok Mind and Cosmos: Why the materialist neo-Darwinist conception is almost certainly wrong. Av allt att döma är detta en intressant bok. Även om det, när man själv inte läst boken, är svårt att veta om recensenten gör den rättvisa.

Men oavsett detta vill jag innan jag kommer in på mina egna synpunkter i frågan ge en någorlunda klar bild av huvudtankarna i Lundblads artikel.

Förmodligen under inspiration från Nagel inleder Lundblad artikeln med att sammanfatta den vetenskapliga världsbilden så här:

Vi är reduktionister och anser att sociologi, psykologi, biologi och kemi ytterst kan reduceras till fysik och fullständigt beskrivas med en uppsättning grundläggande krafter som verkar på ett antal elementarpartiklar. Elementarpartiklarna består inte av något ytterligare och de grundläggande krafterna kan inte förklaras vidare. Universum kan slutgiltigt förstås med dessa komponenter och förklaras med hur de samverkar.

Vad gäller livet på jorden är det ett resultat av en process som vi kallar evolutionen där det naturliga urvalet och variationen skapat en mångfald av olika livsformer med egenskaper som helt förklaras av samma process.

En världsbild som Nagel kallar ”materialistisk och nydarwinistisk”. Och det är alltså denna världsbild som Nagel behandlar i sin bok, och försöker visa att den nästan säkert är falsk.

Utgångspunkten för Nagel i detta projekt – i varje fall enligt Lundblad – är att ange vad som krävs för att en världsbild skall kunna anses acceptabel. Och han anger då två grundvillkor.

Det första är att det finns nyckelfenomen som är så viktiga i vår värld att världsbilden måste kunna förklara dem, och om den inte lyckas med det måste vi överge den. Det andra är att världsbilden måste, med bas i en naturlig ordning, ha så stor förklaringskraft som möjligt och kunna täcka in så mycket som möjligt i vår värld. En teori som endast förmår förklara mycket, men som misslyckas med nyckelfenomen i tillvaron, duger alltså inte.

Med utgångspunkt från dessa två villkor kan man enligt Lundblad urskilja ”konturerna av Nagel angreppsplan”.

Först kommer han att identifiera några nyckelfenomen som den materialistiska och nydarwinistiska världsbilden inte klarar av att förklara och sedan tänker han hålla flanken mot religion och mer lättjefull idealism med sitt krav på förklaringsförmåga.

Nagel urskiljer tydligen tre sådana nyckelfenomen. Det första är det medvetna livet. Nagel menar med andra ord att det inom ramen för den reduktionistiska och materialistiska vetenskapen inte finns någon förklaring till att liv uppstår ur intet, eller ”tar språnget från kemi till biologi” som Lundblad uttrycker det, och inte heller till den subjektiva upplevelsen av att vara medveten. Och det andra är att detta medvetna liv kan förstå universum. Och detta kan menar Nagel inte heller förklaras av den vanliga vetenskapen.

Lundblad verkar dock inte övertygad om att Nagel har rätt på de här punkten, i varje fall inte i den meningen att sista ordet är sagt. Och han framför också synpunkten att även om Nagel skulle ha rätt så återstår frågan varför det alls skulle ha någon relevans för bilden av världen vad en ynklig liten aspekt av tillvaron – dvs. vi själva – skulle få för oss att ställa för krav på världsbilder för att de skulle kunna betraktas som rimliga och möjligen objektivt korrekta. Men Lundblad ställer också den motsatta frågan nämligen ”är det verkligen möjligt att ha en världsbild som med tystnad förbigår den subjektiva upplevelsen av att vara medveten?”

Det tredje nyckelfenomenet för Nagel är moraliska värden. Lundblad beskriver Nagels infallsvinkel på dem på följande sätt:

Tror vi verkligen att livet är en slump, att medvetandet är olika tillstånd i hjärnan och att det inte finns några verkliga moraliska värden – eller är alla dessa tre nyckelfenomen som måste förklaras i en världsbild för att vi skall kunna godta den?

Och han klargör Nagels hållning till denna fråga så här:

Moraliska resonemang kan vara giltiga och vi kan tydligt känna skillnad på rätt och fel. Det är något som i sin tur är kopplat till medvetandet och livet och förståeligheten i universum. Alltså måste också existensen av värden täckas in av världsbilden för att den skall kunna anses duglig. Nagel dröjer inte längre vid värde som nyckelfenomen, utan knyter det snarast till medvetandet och att världen är både faktiskt och moraliskt förståelig. Värden är en fundamental del av världen.

Lundblads avslutar sin artikel med att reflektera över hur väl Nagel lyckas med sin kritik mot den reduktionistiska och materialistiska vetenskapen. Nagel är för egen del måttligt imponerad. Han anser sig inte ha presenterat ett alternativ som håller måttet, men han är likväl övertygad ”att dagens materialistiska och nydarwinistiska världsbild är ohållbar”. Och Lundblad fortsätter:

Här kan vi läsare välja själva. Antingen ser vi Nagels angrepp som misslyckat, och tar det som en sorts bekräftelse av vår världsbild eller så tar vi ett steg tillbaka och reflekterar över premissen för Nagels bok, nämligen att det är något som är djupt otillfredsställande med den materialistiska och nydarwinistiska förklaringen av världen.

Hur bör vi förhålla oss till vår världsbild? Det är ett oroande tidstecken att Nagel känner att han måste fylla sin bok av reservationer, dementier och betygelser om att han inte tror på intelligent design, kreationism eller ens någon sorts teistisk förklaring av universum. Är inte det mest vetenskapliga förhållningssättet ett i vilket vi erkänner bristerna i standardmodellen och arbetar för att bryta ned den i stället för att lappa ihop där det brister och blunda där det saknas delar? Nagel noterar själv att det tycks ha skett en ideologisering av vetenskapens roll i samhället där vetenskapen tvingas hålla rent mot vidskepelse och intolerans, men med påföljden att vetenskapen själv koagulerar till tesbyggen som skall försvaras med samma frenesi som en gång religionen.

Vetenskapen bör vara en syra i vår världsbild, ständigt hålla oss på tårna och inte invagga oss i en ny dogmatisk slummer.

Låt mig så avslutningsvis komma med några korta reflektioner kring Lundblads utläggningar om Nagels bok. Det som vilar tungt över dem båda verkar vara anspråket att den moderna vetenskapen kan producera en trosbefriad objektiv världsbild. Att det verkligen är så att detta är möjligt. Men enligt min mening – och som jag försökt klargöra i I ett annat ljus - är detta en grov filosofisk bluff. Trosmomentet i det Nagel kallar den materialistiska och neodarwinistiska världsbilden döljs genom att slumpen, s.k. naturlagar och ”naturlagsliknande” vetenskapliga teorier (dvs. teorier som man hyser stor tilltro till) uppfattas som eller rättare sagt påstås vara sina egna förklaringar, dvs. som utan behov av ytterligare förklaringar. Denna till synes obetydliga manöver innebär i praktiken att man smyger in ett Gudssurrogat i sin världsbild. Man får en yttersta förklaring och grund för sin ”världsbild” som gör att man kan låtsas att man lyckats konstruera en helt igenom trosbefriad och materialistisk bild av världen. Men det man har gjort i realiteten är att gifta ihop sina mödosamt framforskade fakta med en viss sorts Gud, dvs. en osalig men allsmäktig förening av slump, självorganisation och genetisk egoism, som man inte nämner vid namn utan kamouflerar så att hela trospaketet går att sälja in genom utbildning och media som om det handlade om objektiv vetenskap.

Om detta är en Gud värd tillbedjan kan man ju alltid fråga sig. Men det är en för stor fråga i detta sammanhang. Så därför nöjer jag mig med att påminna om den gamle romerske poeten Vergilius utsaga att ”Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”.
—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Ann Heberleins tämligen fruktlösa brottning med Gud

För en dryg vecka sedan läste jag en stor artikel i DN av Ann Heberlein. Den hade rubriken Gud, vem är du? Jag läste den med stort intresse och tänkte kommentera den här på bloggen. Men hittade den aldrig på nätet förrän idag då jag gjorde de manövrer som behövdes för att man som DN-prenumerant skall kunna få tillgång till hela tidningen på nätet. I vilken mån länken till den här artikeln kommer att fungera för icke-prenumeranter är jag inte alldeles klar över. Och om den fungerar så vet jag i så fall inte hur länge.

Men oavsett detta så lyder min korta sammanfattande reflektion över artikeln så här:

Heberleins artikel Gud, vem är du? framstår i all sin välskrivna intensitet som en skarpt intelligent, beläst, rent av bildad, men också självupptagen människas kamp för att Gud skall bli fullständigt begriplig utifrån det egna känslolivets och tänkandets premisser, krav och förhoppningar. Men skulle någon (inklusive Heberlein) lyckas förverkliga en sådan ambition så har vederbörande – i allmänhet sig själv ovetandes – och i all sin mänskliga ömklighet och begränsning gjort sin egen jordiska person till Gud. Eller i varje fall valda aspekter av sitt eget tanke- och känsloliv. Och efter en sådan manöver återstår med ens minimalt av det obrytbara bandet till Gud. Så det behövs en annan infallsvinkel på problemet att få svar på frågan om vem Gud är än den Heberlein använder.

Jag ämnar dock inte försöka formulera en bättre infallsvinkel i detta lilla blogginlägg utan hänvisar den intresserade till mitt senaste försök på området, dvs. min bok I ett annat ljus.
—–
Andra bloggare om , , , ,