EDRIS TANKAR
En blogg om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening.
BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER
KATEGORIER
Blogg listad på Bloggtoppen.se bloggping

Arkiv för december 2012

Epigenetiken underminerar enkelspårig materialism

Det måste tydligen vara juldag för att min blogglusta skall aktiveras. I mitt fortsatta läsande av gamla SvD stötte jag på en synnerligen intressant artikel av frilansskribenten Håkan Lindgren. Den har rubriken Generna och kroppen – vem använder vem? Och Lindgrens ståndpunkt sammanfattas i ingressen.

Ju mer vi vet om hur generna använder sig av oss, desto bättre kan vi använda oss av dem. Men att förstå generna är komplicerat: generna reglerar organismen samtidigt som miljön reglerar generna. Och miljön? Den formas av organismen.

Lindgren har studerat epigenetiken och insett att den genetiska determinism som verkar falla sig naturlig för de flesta faktiskt är ett villospår. Ett villospår som Lindgren i viss mån försöker reda ut genom följande resonemang:

I september i år skickade Encode – det internationella forskningsprojekt som efterträtt Hugo – ut ett uppseendeväckande pressmeddelande. Man hade funnit att upp till 18 procent av människans DNA har till uppgift att reglera de 2 procent som kodar för olika proteiner (80 procent av vårt DNA anses nu ha något slags funktion).

Allt detta leder fram till frågan: Vem bestämmer över vem? Är det generna som använder kroppen eller kroppen som använder generna? Jag skulle vilja gå ett steg bortom den frågan. Den som försöker förstå ett komplext system, med nivåer efter nivåer av ömsesidiga orsakssamband, reagerar alltför ofta med att fråga: ”Var sitter chefen?”. För Dawkins är generna chefen och kroppen är till för att tjäna dem. För Francis är det cellen som är chef: den bläddrar i genernas bibliotek och tar vad den behöver. Båda förutsätter att det finns en högsta chef. (…)

Inget är tydligen så svårt för den mänskliga tanken som att föreställa sig en levande organism. Det som borde vara självklart, att levande varelser är föränderliga, att de växer, utvecklas, tar skada eller gynnas, reagerar på sin omgivning och själva påverkar omgivningen genom sina aktiviteter – att föreställa sig allt detta kräver en närmast övermänsklig ansträngning. Vi känner motstånd mot det. Stöter intellektet på flödande föränderlighet gör det sitt bästa för att bryta ner den till ett antal statiska begrepp. Uppfattningen att allt är färdigskrivet i generna är så mycket bekvämare för oss, även om den får allt mindre gemensamt med vetenskapens bild av genernas nätverk. Generna reglerar organismen samtidigt som miljön reglerar generna. Och vad är det som formar miljön? Organismen! Levande varelser förändrar sin miljö bara genom att finnas. Hitta ut ur den cirkeln om du kan.

Lindgren påtalar alltså att vi människor har svårt för ett flödande processtänkande, och att vi därför föredrar ett statiskt (tillståndsorienterat) kausalt tänkande. Och att vi därför utan stöd i den yppersta genforskningens empiri fortfarande håller fast vid föreställningen om en genetisk determinism som strängt taget är lika naiv som den mekaniska materialism som rådde på 1800-talet när man i entusiasmen över upptäckten av atomerna trodde att dessa var tillvarons yttersta och allt annat determinerande byggstenar.

Detta är en viktig poäng. Men jag tycker att Lindgren missar något väsentligt. Och det har att göra med att han trots sin kritik av den genetiska determinismen verkar dela den världsbild som dominerar i de flesta kretsar i vår tid. Och det är en världsbild som kan beskrivas som reduktionistisk materialism. Denna materialism beskrivs ofta på sätt som får den att framstå som väsentligt mer sofistikerad än den mekaniska materialismen. Men denna sofistikeringsgrad är enligt min mening mest ett sken. Hur komplicerade teorier man än framför för att slippa anklagelser om reduktionism så är de olika varianter av ”soft materialism” som framläggs likväl reduktionistiska i kraft av att man utgår från antagandet att materien är den reella grunden för allt verkligt. Och detta innebär i praktiken att tillvaron förutsätts vara en medvetandelös maskin där medvetandet uppkommer lokalt som ett slags epifenomen till uppkomsten av materiella organismer av tillräcklig komplexitetsgrad.

Utgår man från denna världsbild så är man hänvisad till antingen den osofistikerad reduktionism som Lindgren kritiserar eller så fastnar man i en evig rundgång av orsaker till orsaker till orsaker som dessutom är ömsesidigt intrasslade i varandra så att det hela är strängt taget omöjligt att reda ut.

Nu betyder inte detta att jag menar att allt kommer att lösa sig galant bara vetenskapen överger sin materialistiska metafysik. Att vi då kan enkelt inse ”vem eller vad som är högsta chef” och så själva (vilket ju är det outtalade syftet) i vår kontroll och maktambition göra oss till chefer över den högsta chefen. Utan jag menar bara att om man bortser från medvetandet som en autonom dimension av tillvaron så kommer man i förtjusningen över den materialistiska tillvarons komplexiteter missa enkla och fundamentala sanningar om oss själva (inklusive generna) och tillvaron i dess helhet.

Till sist vill jag också nämna att jag skrivit en längre betraktelse om epigenetik i ett av mina nyhetsbrev. Den har formen av en längre recension och har rubriken ”Genernas makt – reflektioner efter en läsning av Bruce Liptons bok The Biology of Belief”. Kan väl också nämna att denna bok numera finns på svenska och har titeln Tro, dogmer och biologi: Hur vårt undermedvetna styr våra gener.
—-
Andra bloggare om , , ,

Michail Chodorkovskij – en olycksfågel eller en ödets man?

Under min stilla helgläsning av gamla SvD gjorde en krönika av den kände journalisten Stig Fredrikson särskilt intryck på mig. Rubriken är Chodorkovskij värd all beundran. Jag har genom åren inte intresserat mig särskilt mycket för Michail Chodorkovskijs öde och bakgrund. Jag vet förstås att han var en synnerligen framgångsrik oligark. Chef för Yukos, då Rysslands största oljebolag, och kanske också Rysslands rikaste man. Detta är ju inte en position som man hamnar i av en lycklig slump, så till en början sorterade jag Chodorkovskij till den grupp av förslagna och hänsynslösa maktspelare som i allmänhet når toppen på den hierarki som de behagar rikta sina ambitioner mot.

Men så började Chodorkovskij visa politiska ambitioner. Och uppenbarligen uppfattades han som ett reellt hot. Han blev nämligen anklagad och fälld för ekonomisk brottslighet. Chodorkovskij dömdes till fängelse och hans företag Yukos förstatligades i samma veva. Det är åtminstone svårt för mig att tro att detta förfarande var enbart motiverat av Chodorkovskijs tvivelaktiga ekonomiska vandel. Skulle det mått efter vilket Chodorkovskij mättes användas konsekvent för mätning av andra i den ryska ekonomiska och politiska eliten så skulle med all sannolikhet den nuvarande eliten bli svårt decimerad.

Chodorkovskij arresterades hösten 2003 och har suttit i fängsligt förvar sedan dess. 2005 befanns han skyldig till diverse ekonomiska oegentligheter. Och han fick påspädning på domen 2010. För min egen del har jag inte haft någon alldeles klar uppfattning om Chodorkovskij har en reell potential som en politiskt betydelsefull person i den ryska framtiden. Klart är dock att om han har en politisk kraft och ett politiskt öde så är det en ytterst speciell ”hedersbetygelse” att bli fängslad med ekonomiska eller andra svepskäl som motivering. Man behöver bara tänka på personer som Nelson Mandela, Vaclav Havel och Aung San Suu Kyi. Men det kan ju också vara så att Chodorkovskij bara är en vanlig olycksfågel. Att hans ekonomiska framgångar helt enkelt steg honom åt huvudet så att han trodde att han också var en överdängare på politik och t.o.m. en lämplig utmanare till Putin.

Stig Fredrikson verkar däremot inte tveka om att fängelseåren sakta men säkert håller på att göra Chodorkovskij till en man att räkna med i politiken. Han är, säger Fredrikson, ”Rysslands mest kände och betydande politiska fånge” som från fängelset ”har formulerat ett tydligt alternativ till Putins auktoritära styre”. Ett alternativ som innebär att ”Chodorkovskij vill se ett demokratiskt och liberalt Ryssland, men med en stark roll för regeringen inom social- och välfärdspolitik.”

Fredriksons insikter om Chodorkovskij baserar sig uppenbarligen på en pågående brevväxling dem emellan. Och det gör mig med ens intresserad. För jag minns väl Fredriksons relation till Alexander Solsjenitsyn. Så tanken anmäler sig att det kan vara så att Fredrikson än gång har säker näsa för vad som är betydelsefullt i den ryska utvecklingen. Framtiden får utvisa hur det blir med den saken. Det som gjorde störst intryck på mig i Fredriksons krönika är i alla händelser Chodorkovskijs reflektioner kring sitt öde.

Jag har också frågat Chodorkovskij varifrån han har hämtat sin ståndaktighet och obrutna styrka under alla fängelseåren. Han bestämde sig omedelbart för att inte gräva ned sig i meningslösa självanalyser i jakt på sin egen eller någon annans skuld. I stället arbetar han målmedvetet med vissa livsmål, och i dem ingår alltså att formulera sig politiskt om Ryssland. Han har insett att det är möjligt att ”jag aldrig mer kommer ut i friheten”, men han skriver också att ”jag känner att jag är behövd i det jag gör, och därmed också i livet”.

Så talar och tänker en man som definitivt inte vill spela bort den roll som ödet kan komma att bjuda honom på.
—–
Andra bloggare om , ,

Lika goda kålsupare – om vetenskap och religion

Idag har SvD publicerat en artikel på Brännpunkt med rubriken Vetenskap och tro är ingen motsättning. Undertecknarna är akademiskt meriterade personer som utnämnts till s.k. ”fellows” vid Claphaminstitutet som enligt sin hemsida är en tankesmedja och ett forskningsinstitut som verkar för ”den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige”. Min första reaktion när jag läste artikeln var att det för omväxlings skull kändes bra att läsa något som inte innebär ett envetet tutande i ateismluren. Men samtidigt måste jag säga att jag blev besviken över den skrala argumentationen i artikeln. Flera av undertecknarna har disputerat i naturvetenskapliga ämnen, men artikeln innehåller inte ett enda sakargument för att det skulle vara enkelt och smidigt att förena vetenskap och tro. Det man kostar på sig är att räkna upp och citera ett antal illustra historiska personer som på ett eller annat sätt lyckats förena naturvetenskap med sin religiösa tro. Det är enligt min mening en alldeles för klen insats när man nu ändå bereds tillfälle att publicera sig på SvD:s hemsida.

Skall man som en i något slags mening troende person försvara Guds existens och roll i tillvaron så räcker det inte att i dessa vetenskapsdominerade tider hänvisa till personer som ägnat sig åt vetenskaplig verksamhet samtidigt som de som privatpersoner hållit sig med en mer eller mindre djup eller genomtänkt religiös tro. Man måste erbjuda något slags argument för att det faktiskt inte är så att naturvetenskapens syn på tingen både omöjliggör och onödiggör Gud. Men argument av detta slag lyser med sin fullständiga frånvaro i artikeln. Och därmed missar den att  blottlägga svagheterna i det materialistiska schablontänkande som ligger bakom de naturvetenskapliga anspråken på att tillvaron är sådan att den naturvetenskapliga metoden möjliggör för oss människor att på sikt få en uttömmande kunskap om den. Och därmed bidrar inte artikeln till att underminera tron att det inte finns några mysterier som inte i princip kan lösas och få ett rationellt vetenskapligt svar.

Det paradoxala i sammanhanget är att anspråket att vetandet kan genom fortsatt forskning steg för steg ”tugga i sig” hela det område där trons olika hypoteser, fantasier och sagor om tingen genom tiderna haft och fortfarande har sin boning inte är en vare sig naturvetenskapligt eller filosofiskt bevisad utsaga utan en för det vetenskapliga projektet vägledande trossats som mest formulerats för att religionens historiskt väldokumenterade övergrepp på vetenskapen genererat en mot religionen och tron antipatisk känsla som gjort att det känts nödvändigt och motiverat att driva tesen att naturvetenskapen verkligen är och kan vara kemiskt fri från tro av det slag som religionen exemplifierar. Föreställningen att vetenskapen skulle vara fri från tro är en ren illusion som bygger på att man utan naturvetenskapligt stringent bevisning accepterar en metafysisk världsbild som grund för det naturvetenskapliga projektet. En tro vars centrala trossats är att det går att förklara världen som helhet på ett materialistiskt och mer eller mindre mekanistiskt sätt.

Enligt mitt sätt att se är därför vetenskapen och religionen lika goda kålsupare. Och den betydelsefulla aspekten av den pågående striden mellan vetenskap och religion är därför inte en strid mellan tro och vetande, mellan substanslösa, men måhända socialt betydelsefulla, trösterika fantasifoster och fakta utan en strid mellan metafysiska perspektiv på tillvaron. Och denna strid har enligt min mening potential att utvecklas till något konstruktivt bortom det slags schablonmässiga och föga konstruktiva larmande för döva öron som för närvarande produceras av hånfulla ateister och dogmbekännande religionsförsvarare.

Mitt senaste försök att bidra till denna dialog är I ett annat ljus. En liten bok som om jag får tillåta mig ett ögonblick av självupptagenhet i dessa julklappstider väl försvarar sin plats under granen!

Adlibris; Bokus: Omdömen om I ett annat ljus.

—–
Andra bloggare om , , , , , ,