Bedragaren Juholt – några tankar om mediedrev

Juholt har det hett om öronen. Han har uppenbarligen fått för hög ersättning för sin Stockholmslägenhet. Insinuerande frågor ställs eller antyds. Hur slarvig och opålitlig är han egentligen? Har han rent av gjort detta med berått mod och därmed avslöjat sig själv som bedragare? Är den begångna handlingen tillräckligt graverande för att kunna leda till åtal? Och så har vi som ett bakgrundsbrus tanken på hans bedrägeridömda sambo och ordspråket ”lika barn leka bäst”. Kan detta verkligen vara herr och fru statsminister? Är det inte lika bra att göra pinan kort?

Det skulle utan tvekan vara enklare för Juholt om den här historien aldrig inträffat, och några säkra spådomar om vilket inflytande denna mediala cirkus kommer att få på hans politiska framtid vill jag inte leverera. Men en sak som jag undrar över när jag försöker leva mig in i hur den rättmätiga granskningen av höga politiker snabbt kan urarta till medial lynchning när ett ”spår” sniffats upp är vad som driver den typ av indignations- och insinuationsstorm som stundom kan ta fart.

Det är inte lätt att säga. Man kan ju alltid komma dragandes med behovet att sälja lösnummer eller kampen om uppnående av positioner i journalisternas prestigehierarki eller andra mer eller mindre tvivelaktiga motiv draperade i den sedvanliga retoriken om den kritiska journalistikens ovärderlighet för demokratin. Men eftersom motsatserna i allmänhet hänger nära samman med varandra på känslornas plan så undrar jag om inte styrkan i indignationen är ett uttryck för en i folkdjupen nästan förträngd men intensiv längtan efter den fläckfria, absoluta trovärdighetens perfektion? Och att de mediala stormarna är ett slags manifestation av eller sätt att göda denna längtan.

En aspekt av det attraktiva i drömmen om andras absoluta perfektion är att den hör samman med en djupt naiv längtan efter ansvarsbefrielse. Att det alltså skulle finnas personer som jag kan lita helt och fullt på och som säkert kommer att kunna hantera alla problem. Här har vi alltså illusionen om de perfekta ledarna i sin prydno. De ledare som gör att jag inte behöver bry mig. Jag kan med gott samvete ägna mig åt mina privata småttigheter och kanske också sjaskigheter. Drömmen om andras perfektion som ett slags alibi för egna brister och egen lust att inte vilja ta de risker som är förknippade med ett reellt ansvarstagande.

När det så uppenbaras att en eller annan person inte håller som projektionsskärm för längtan efter perfektion blir besvikelsen intensiv. Det framgår inte minst av det mediala gatlopp som de ofullkomliga svikarna bjuds på. Men vad finns psykologiskt sett bakom denna besvikelse? Vad säger gatloppets intensitet om de besvikna?

Min bestämda känsla inför denna fråga är att hela skådespelet drivs av i huvudsak omedvetna känslor av rädsla, maktlös utsatthet och otillräcklighet. Och att ett mycket frestande sätt att hantera detta känslokomplex är att skarpt kritisera intill och över hatets gräns andra för deras högst opassande och skändliga brister och tillkortakommanden. Eller också att bara tämligen passivt sjunga med i kören av tillintetgörande kritik mot de avslöjade svikarna. Sådant känns befriande och personligt upprättande på ett något besynnerligt, men i grunden falskt sätt. För en stund känner man sig överlägsen. Men känslan stannar inte länge, för vore den verklig så skulle man av livets obönhörliga logik själv bli tvungen att träda fram och ta ansvar.

Så den fråga vi alla kan ställas oss är, hur känslomässigt mottaglig är jag för indignationsjournalistik mot makthavare, och vad säger denna min eventuella mottaglighet om hur jag själv förhåller mig till makt och ansvar?

Sedan är det en annan sak att det inträffade är en pinsam blamage för Håkan Juholts del, och att det faktiskt inte är alldeles enkelt att förstå varför han inte lyckades undvika den.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, AB1, AB2, AB3, AB4, GP1, GP2, GP3, HD1, NSD1, NSD2 

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

4 kommentarer till “Bedragaren Juholt – några tankar om mediedrev”

  • Jan Hedestam:

    Det blev ju som hans mamma sa – ”pannkaka av alltihop” och man kan mycket riktigt fråga sig varför det sånt mediadrev. Har en liten fundering på att Juholt verkar sakna förståelse för situationen och helt omedveten om hur andra uppfattar hans tilltag eller slarv. DEt är kanske mer det än själva händelsen i sig. Med man kan fundera på om han inte är en notorisk slarver och om vi verkligen vill ha politiker som är det.

  • Min poäng har inte så mycket med Juholt personligen att göra som att uppiskade mediala lynchmobbar enligt min mening inte är något smickrande för vare sig dem som står för uppiskningen eller dem som rycks med. Och att jag tycker att alla som är ute och ylar med vargarna borde ta flera djupa andetag och lugna ner sig. Då skulle hanteringen av frågan kunna få rimliga proportioner. Men samtidigt förstår jag att många vill ha politiker som offentliga spottkoppar. Det lättar vad det verkar på trycket. Jesu gamla uppmaning att den som är utan skuld skall kasta första stenen är i alla händelser bortglömd i denna typ av överhettade fördömelsekaruseller.

    Sedan är det ju fritt fram för vem som helst som anser sig självklart ha bättre karaktär och omdöme än Juholt att engagera sig politiskt och slå världen med häpnad.

  • Mats Å:

    Angående sista stycket i din kommentar: Mitt omdöme och min karaktär är kanske inte bättre än Juholts, men det finns flera politiker – till och med partiledare – som har det. Någon av dem tänker jag rösta på.

  • Hur en allsidig och korrekt ranking av partiledarna med avseende på karaktär och omdöme ser ut är inte lätt att veta. För tillfället är kanske alla säkra på att Juholt är det odiskutabla bottennappet, men jag passar när det gäller den frågan. Den senaste mediacirkusen ger i varje fall inte mig ett beslutsunderlag som jag anser vara särskilt pålitligt. Men visst är det bra att vi har rätt att använda vårt eget omdöme och rösta på vem vi vill.

Lämna en kommentar