EDRIS TANKAR
En blogg om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening.
BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER
KATEGORIER
Blogg listad på Bloggtoppen.se bloggping

Intryck av Annie Lööf

Då och då brukar jag här på bloggen ta mig friheten att skriva ner mina personliga intryck av politiska ledare. Intryck som jag primärt får av att lyssna på deras tal och intervjuer i radio och TV. Så har jag t.ex. skrivit om Håkan Juholt och Mona Sahlin och så en hel del om kandidaterna i presidentvalet i USA 2008.

Och nu är det dags igen. På senare år har jag haft svårt att intressera mig för Centerpartiet. Maud Olovsson i all ära. Hon känns energisk, varm och på många sätt trevlig som person. Men hon har också något i sin utstrålning som hos mig utlöser en stark ovederhäftighetsvarning. Nu har hon emellertid blivit en del av den centerpartistiska ledarhistorien. Och fram har i stället Annie Lööf trätt. En person som jag lagt märke till tidigare, men inte skaffat någon direkt uppfattning om.

Nu har jag lyssnat på hennes stora tal på centerstämman och också på en hel del intervjuer. Mitt första intryck av Annie Lööfs tal var att hon ännu inte är någon fullfjädrad folktalare. Måhända gjorde hennes stora stund henne spänd. Rösten fick mig att associera till en lätt kraxande, sträng och krävande småländsk lärarinna som inte backar i första taget av den anledningen att hon har rätt. Samtidigt fanns det en hetta kring henne som inte i första hand kom ut som varm vänlighet och personlig sympatiskhet utan mera som viljestyrka och en känsla av höggradig angelägenhet. Så det är möjligt att personerna som satt där i lokalen kände sig rejält ”upphettade” även om det inte var ett i retoriskt avseende särskilt märkvärdigt tal. 

Efter att ha sett det här talet så kände jag mig en smula  förbryllad. Jag hade enkelt svårt att tillfullo förstå varför det finns sådan entusiasm i Centern för denna uppenbart ambitiösa unga dam. Men så lyssnade jag på flera intervjuer. Och då fick jag ett viktigt kompletterande intryck. I de intervjuer jag sett har Annie Lööf varit mycket skicklig. Hon känns varmt och vänligt hyperkoncentrerad på intervjuaren. Det känns som att hon omsluter den intervjuade personen, eller på något sätt ”suger in” honom eller henne i sin koncentrerade aura. Och då följer förstås i synnerhet tittarna med i detta ”sug”. Kanske är det detta som gör att hon har ryktet ”att gå igenom rutan”.

Men det finns ytterligare ett inslag i hur hon ter sig för mig som enligt min mening förekommer ytterst sällan. De allra flesta politiker känns som om de har medvetandet fullt av sådant som de inte säger, och därför skapar de utan att själva förstå det ett intryck som gör att man som lyssnare och tittare undrar hur det verkligen förhåller sig och vad som i själva verket är sanningen. Det är som om normalpolitikern har mycket av det som han eller hon säger i slutna rum eller mellan skål och vägg långt framme i sitt medvetande, och att det hela tiden pågår ett komplicerat halvmanipulativt redigerande av det budskap som presenteras. Ett budskap som då inte känns fullt ärligt eller trovärdigt.

Som jag uppfattar Annie Lööf  i de intervjuer jag sett har hon ytterst lite av denna politikersjuka. Om det beror på att hon är en enkel och ärlig person som säger vad hon menar och menar vad hon säger eller om det mest beror på att hon är osedvanligt starkt koncentrerad på sitt budskap vet jag inte. Men min känsla är att denna egenskap kommer att vara till hennes fördel i allt opinionsarbete.

I en av intervjuerna nämnde hon fem politiker som hon såg upp till: Jens Stoltenberg, Gudrun Schyman, Margaret Thatcher, Karin Söder och Lena Ek. Och här tror jag faktiskt att hon ger en tolkningsnyckel till sig själv som person.  Likt Stoltenberg vill hon vara principfast och klok när det verkligen gäller, men samtidigt också varmt närvarande för s.k. ”vanliga människor”. Likt Gudrun Schyman vill hon ha en feministisk approach som samtidigt är sexig och kvinnlig. När Gudrun S var i sitt esse så fanns det ju under ytan något närmaste erotiskt lockande över hennes variant av kommunism. Likt Margaret Thatcher vill hon vara en synnerligen viljestark exponent för en politisk princip som ligger i tiden. Kanske vill hon vara en nordisk sköldmö till kamp för ekologisk hållbarhet. Karin Söder talar förmodligen till lärarinnan inom Annie Lööf och till hennes längtan att bli en mogen och klok centerkvinna. Det är ju trots allt inte enbart en fördel att vara ung. Och valet av Lena Ek har förmodligen en liknande bakgrund. Här finns ju dessutom en möjlighet till konkret samarbete i nutid där Lena Ek kanske kan tjänstgöra som ett varmt och klokt stöd i Annie Lööfs mognadsprocess.

Jag har noterat att Annie Lööfs omnämnande av Margaret Thatcher som politisk förebild har lett till en hel del besk kritik. Men det tror jag är delvis förfelat. Jag tror inte att Annie Lööf vill ställa sig i spetsen för en utveckling som liknar en karikatyr av Thatchers hårda högerpolitik. Och skälet till det på det personliga planet är att min känsla inför Annie Lööfs utveckling som politisk ledare är att hon i grunden visserligen är en osedvanligt viljestark, klar och karismatisk person med visst Thatcherstuk. Men att hon samtidigt har en ännu så länge långt ifrån fullt utvecklad men likväl stark känsla av värme för andra människor, och faktiskt också känsla för rättvisa. Faktum är att jag vill gå så långt som att säga att det är ett slags potentiell landsmoderskänsla kring henne. Men samtidigt är det förstås mycket svårt att veta hur en ung person kommer att mogna. Att Annie Lööf är en rikt utrustad person är dock ställt utom varje tvivel.

När det gäller den politiska sidan av saken, dvs. vilket utrymme Annie Lööf kan få i sin ledargärning genom att vara associerad till Centerpartiet är förstås svårt att bedöma. Och därför inlåter jag mig inte på några större spekulationer om den saken utöver att påstå att den pågående ekonomiska krisen – som enligt min mening på sikt kommer att nödvändiggöra en mycket genomgripande samhällsomdaning – mycket väl kan komma att öka det politiska utrymmet för Centerpartiet. Jag ser i varje fall en renässans för landsbygden som långt ifrån osannolik. Och det skulle i så fall öppna möjligheter för ett klokt skött Centerparti. 

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SVT, SVT2, AB1, AB2, AB3, AB4, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4,

—–
Andra bloggare om , ,

8 kommentarer till “Intryck av Annie Lööf”

  • Sanity:

    Tjejen är en politiker – säger mycket som hon egentligen inte menar – Men som låter bra i stundens hetta – Något intresse för att göra något bra för andra har hon inte (förutom att visa upp sig självt)- Hon har bara lärt sig att säga sånt som låter bra – Sånt som politiker ska säga.

  • Är dina omdömen om Annie Lööf baserade på att du känner henne personligen? Eller uttrycker du dina schablonföreställningar om politiker i allmänhet?

  • Sanity:

    Det är bara att iaktta och bedöma – Något de flesta människor klarar av

  • Francois Marie:

    Känner inte heller damen personligen, men av det som framträtt får jag ganska dåliga känslor. Finner det något tragiskt att den gamla folkrörelsen centerpartiet så totalt fallit i farstun för denna 28-åriga karriärist utan arbets och ledarerfarenhet. Det säger väl iofs en del om Mauds ledarskap. En människa som allt har gått på räls för är knappast något att hålla i handen när världen ser ut som den gör. Tyvärr verkar hon mest som en floskelmaskin hittills och pratar på ett uppstyltat sätt som hon säkert fått lära sig av ngn PR-byrå. Det är litet av en gåta att ett sådant ”verklighetens folk” som centerpartister är tilltalas av detta…
    Det snabba avhoppet från Maggie Thatcher o Ayn Rand som idoler inger inte förtroende och hennes förklaringar luktar minst sagt illa. Stoltenberg och Schyman har väl tillkommit i efterhand för att förta litet av hennes nyliberala åsikter.
    Själv har jag Josef Stalin som idol eftersom han fick mycket gjort och var en stark man. Tyvärr verkar min omgivning förknippa mig med hans folkmord trots att jag sagt att jag inte stöder alla hans politiska beslut.
    För Annie är det tydligen problemfritt att ha människor som idoler som direkt står för värderingar i motsats till det hon själv säger sig stå för.
    Kanske Reinfeldt också får smaka på handväskan?

  • Francois: Naturligtvis är det lätt att se varningssignaler. I synnerhet om man ogillar det hon förefaller stå för rent politiskt genom att åberopa Thatcher och Ayn Rand. Och det underlättar förstås också om man har en allmänt negativ syn på politiker som svårt ”maktkåta” opportunister som är utrustade med en långt över genomsnittet utvecklad psykopatisk förmåga att säga en sak och mena en annan. Och så har ju Annie Lööf sin ungdom emot sig i den meningen att hur extraordinär man än är som person så mognar i varje fall de flesta en smula när de åldras. Jag förstår också din synpunkt om det förvånande i att Centerpartiet valt en så ung och oerfaren ledare. Jag är själv uppväxt på ett litet lantbruk där Gunnar Hedlund utan reservationer hölls för att vara den politiska visdomen personifierad så jag har följt Bondeförbundet-Centerpartiet på nära håll i min personliga sfär. Jag röstar dock inte på partiet. Men trots detta tycker jag mig se att det finns gott gry i Annie Lööf.

    Rent allmänt vill jag också säga att det är lätt att vara kritisk. Och det verkar vara särskilt lätt att vara kritisk mot politiker. En fråga som sällan diskuteras är hur detta påverkar urvalet. Hur många vettiga och kloka personer som skulle vara väl lämpade för förtroendeuppdrag avstår för att de inte uppskattar möjligheten till alltfrån vrång och elak kritiskhet och misstänksamhet till offentlig hudflängning av mer eller mindre sanningsenliga och relevanta orsaker. Själv tycker jag det verkar vara så att atmosfären kring politiken missgynnar rekryteringen. Ibland brukar jag säga att om vi vill ha våra politiker som offentliga spottkoppar så bör vi inte bli överraskade om en och annan spottvärdig person rekryteras till uppgiften.

    I fallet Annie Lööf betyder det att jag tycker att vi skall ge henne chansen att överraska positivt.

  • Francois Marie:

    Ja men visst är det lätt att kritisera politiker.
    Ofta gör vi det tom orättvist. Men jag vet inte hur man ska göra om man inte ska säga det man tycker. Sovjetunionens hyllande av makthavarna känns inte heller så attraktivt.

    Tror snarare att det politiska systemet, i synnerhet hos de gamla etablerade partierna, är ett större problem. Att karriären bygger på att börja i SSU, CUF, Muf, LU m fl i tidiga tonåren och göra en intern karriär, där kontakter är a och o, utestänger och avskräcker troligen fler människor med erfarenheter från verkligheten mer än något annat. Det finns helt enkelt inte naturliga ingångar i tillräcklig omfattning. Och att bli framsläppt till köttgrytorna har många synpunkter på….

    På många sätt måste jag framhålla Miljöpartiet som det enda moderna partiet i detta sammanhang trots att jag aldrig röstat på det.
    Deras ungdomliga företrädare Gustaf Fridolin och Maria Wetterstrand ger dessutom ett betydligt större förtroende för den personliga integriteten. Dom verkar båda ha en betydligt större distans till makthavandet än Annie som i det fallet verkar agera mera som sin idol Maggie.

    Valen av Sahlin, Juholt och Lööf tror jag är ett symptom på de etablerade partiernas djupgående kris. Om man är gammal nog att minnas tiden då partier fanns för att samla människor med en gemensam värderingsgrund kan man tycka att fenomenet att kapa partier för att utnyttja dem för personliga ambitioner är litet märkligt. Men trots allt har ju Reinfeldt och moderaterna kortsiktigt lyckats ganska bra och det är väl det som föresvävar fr Lööf.
    Hon vill samtidigt plagiera MPs ungdomliga stil och problemformulering, men frågan är ju om väljarna föredrar kopian framför originalet. Sen är ju oxå frågan om centerns kärnväljare inte har en smärtgräns för hur långt ifrån partiets grundvärderingar man kan gå…

    Visst kan man säga att alla har rätt att ta ut svängarna i ungdomen och att det inte ska hållas emot en, men att ta bort sina hyllningar till ganska extrema personligheter någon månad innan man utses partiledare och minister och sedan förneka att det har ngn betydelse är trots allt inte förtroendeingivande.
    Att placeras på en så krävande och utsatt position utan erfarenhet av annat än medgång kan vara förödande om det vill sig illa.
    Och viss är hon på ett vis väldigt skicklig, annars hade hon ju inte uppnått det hon gjort. På något sätt är det trots allt ”too good to be true”. Att intellektuellt ha svar på allt kan kortsiktigt imponera men verklighetens tryck kan få den mest perfekta fasad att krackelera. Själv tycker jag dock inte ens att hon är särskilt skicklig utan egentligen inte framsäger annat än klyschor.

    Men visst finns det gott gry i fr Lööf om man värdesätter en viss typ av begåvning och målmedvetenhet, men det är ju inte oproblematiskt att sättas på en ministerpost utan någon som helst erfarenhet av området och inte ens haft ett vanligt arbete. Att du upplever värme i hennes attityd är intressant, de flesta andra jag talat med tycker att det verkar påklistrat och oäkta, men du uppfattar henne som ärlig…
    Vad som är sant kan vi ju inte avgöra nu och hur vi reagerar på olika personer beror ju på en massa olika faktorer så framtiden får utvisa vad som är rätt.
    Jag har inget emot att ha fel och om fr Lööf visar sig vara en vara den visionära, kloka, begåvade landsmoder som med 31 miljoner nya nybyggare leder Sverige in i en ljusnande framtid måste väl alla bli glada och nöjda.

  • francois marie:

    Efytersom jag precis såg att Ann-Charlotte Marteus på Expressens ledarsida kommenterat Annie Lööfs framträdande lägger jag till detta.

    Hon inleder ”Hur ska man förklara den floskulösa tomhet som präglade Centerledaren Annie Lööfs ”linjetal”?”
    ”Centerledarens tal dignar av tomma klichéer, dånar av brist på politisk konkretion. Hon förefaller oförmögen att säga någonting genuint om samhället. Det är som om verkliga människor med verkliga, knökiga liv är något hon betraktar från ett väsentligt avstånd.
    Varför låter hon så?
    Är hon korkad?
    Knappast. Och hon är ju inte ensam: S-debatten efter Sahlins exit präglades också av tomt babbel. Håkan Juholt har givit vindflöjeln ett ansikte.”

    En förklaring till detta tillstånd enligt Gunnar Wetterberg ”På 70-talet exploderade partiorganisationerna. Alltmer partifolk kunde få jobb inom politiken. Även ungt folk – den politiska broilern var född. Hon som aldrig har haft ett vanligt jobb. Nu dominerar broilerna.
    Och, skriver Wetterberg, ”politiker utan annan erfarenhet än politik har helt enkelt svårare att begripa och ifrågasätta sin omvärld än sina föregångare”.

    Avslutningsvis: ”Och om vi får luddiga, tomma politiker som pratar i klyschor och ersätter samhällsanalyser med sentimentala anekdoter om ”Berit” och ”Ahmed”, Som De Har Mött – då kommer de att låta som populister. Och bli svåra att skilja från tvättäkta populister, de med ont uppsåt. Då är demokratin illa ute.”

    Vad gäller Annie Lööf har hon gett sig in i politikens hetluft och får nog finna sig i att granskas från början. Att hon seriöst kritiseras har inget med att att vara spottkopp och tar hon illa vid sig är det väl något som de som valt henne borde tänkt på innan dom utsåg henne.

    Länk till ledaren
    http://www.expressen.se/ledare/1.2575458/ann-charlotte-marteus-annie-loof-vilse-i-flosklernas-land

  • Jag vet ju inte om du tror att jag är en naiv person som i min allmänna oskuldsfullhet tror att vi lever i den bästa av världar. Det är kanske det intryck jag gjort på dig. Men min övergripande syn på samhällsutvecklingen är att vi är inne i en djupgående kris rörande våra fundamentala trosföreställningar om ekonomi och politik och hur det goda samhället skall kunna skapas och upprätthållas. En mycket kort beskrivning av min hållning framgår av hur jag uttryckte mig när Sovjetunionen föll samman och glada tillskyndare av den västerländska samhällsmodellen talade om ”historiens slut” och ”den enda vägen”. Jag brukade då säga att ”den västerländska liberaldemokratiska kapitalismen har lika goda framtidsutsikter som den totalitära kommunismen. Men på grund av större ekonomisk effektivitet kommer det att ta lite längre tid innan det blir uppenbart”.

    Enligt min mening har vi ett politiskt liv som står tämligen hjälplöst inför tidens kris. Vi har inga ideologier eller visioner som kan slå en bro mot en gynnsam framtid utan vi håller desperat fast vid vrakspillror av visioner som vi en gång i tiden trodde på och lät oss vägledas av. Dessa fundamentala realiteter är förstås större och viktigare än i vilken mån Annie Lööf är en genuin och ärlig person som försöker göra sitt bästa eller en politisk docka som nickar och pratar programmerad av cyniska PR-konsulter.

    Rent generellt är jag väl medveten om att de politiska partierna är inne i en utveckling där de från början var den representativa demokratins ryggrad, och att de väl fullgjorde sin uppgift att aggregera och artikulera sina medlemmars intressen och synpunkter, medan de nu alltmer blir sammanslutningar eller intresseföreningar för personer som vill utöva makt i vissa politiska åsikters namn. Kontakten med ”vanligt folk” blir alltså alltmer abstrakt, och partierna blir ett slags statligt finansierade reklambyråer för diverse kortsiktiga politiska hållningar.

    Dessutom har den senmoderna utvecklingen bidragit till en ytlig individualism och narcissism som gör att gemene man tror att ”ensam är stark” och att man därför inte har någon anledning att samverka med andra för att värna både sina kortsiktiga och långsiktiga intressen. Man avstår alltså frivilligt makten till en elit av beslutfattare, tjänstemän och ekonomiska makthavare som man i stället för att försöka påverka genom långsiktigt politiskt arbete ägnar sig åt att håna och se ner på i ett vulgärt och cyniskt idiom.

    När det gäller kritik av enskilda personer i detta numera dysfunktionella politiska system anser jag att besk personkritik ofta är förfelad. Denna typ av kritik gör sken av insikt om hur illa ställt det är. Men sällan har högljudda kritiker något konstruktivt att bidra med i sakfrågorna. Utan kritiken blir i själva verket minst lika floskulös som den kritiserade politikerns retorik. Kritiken bidrar alltså som jag ser det inte första hand till att klargöra utan den är en del av problemet.

    Hur vägen ur detta sorgliga tillstånd ser ut vet jag inte.

Lämna en kommentar