Betala mer och få sämre resultat

SvD:s utmärkte ekonomi reporter Andreas Cervenka fick mig på spåret. I sin artikel Bonuskramarna på börsen missar målet diskuterar han skamlöst höga bonusar och löner för näringslivseliten och det ryggmärgsmässiga försvaret för dem. Cervenkas kommentarer dryper av ironi:

Häromveckan var det dags igen efter SvD Näringslivs avslöjande om de 74,5 miljoner kronor som Electrolux nye vd Keith McLoughlin kan få under sitt första år.

Electrolux ordförande Marcus Wallenberg förklarade myndigt att det är vad det kostar och man kunde nästan se framför sig hur vice ordförande Peggy Bruzelius himlade med ögonen när hon föreläste kring det självklara i att en sån kille inte kunde flytta till trista mörka Sverige och jobba för företrädaren Hans Stråbergs slavliknande lön på nära 20 millar om året.

Så fortsätter det år efter år. Nya rekordlöner följs av hård kritik som bemöts med ännu fler rekordlöner. Vd-ersättningarna ökar snabbast av alla i samhället, bonusprogrammen blir större och fiffigare.

Man får ofta intrycket av att bolagen befinner sig i en slags ständig gisslansituation. Höjs inte de svenska vd-lönerna så kommer köerna av emigrerande direktörer att ringla vid gränserna hette det på 90-talet.

Betalar vi inte bonusar, även när vi gjort bort oss, kommer våra stjärnor att sluta, snyftade bankerna efter finanskrisen. Alltid med samma motivering. Utan bonus inga resultat. Utan monetär näring dör våra sköra plantor.

Men det verkligt intressanta är inte dessa giftigheter som naturligtvis kan avvisas som ovanligt vänsterinriktade åsikter för att komma från en SvD-skribent. Utan att Cervenka backar upp sina bedömningar med solida rön från motivationsforskningen. Han har läst Daniel Pinks bok Drive (som nyligen kom på svenska och då har titeln Drivkraft: den överraskande sanningen om vad som motiverar oss) och funnit att den visar att pengar inte är särskilt bra om man vill motivera människor att göra sitt bästa. För mig som brukar säga att “utöver ett rimligt tillfredsställande av mänskliga basbehov fungerar pengar mer och mer som knark, dvs. att det behövs störrre och större doser för att en ögonblicks tillfredsställelse skall infinna sig” är detta ljuv bekräftande musik så jag gjorde lite ytterligare efterforskningar om Daniel Pinks ståndpunkter och fann då bl.a. följande lysande TED-video.

Det goda “anti” i kontrast till det onda “anti”

Läste just en intressant gammal understreckare i SvD om den brilliante danske filosofen Søren Kierkegaard (1813-1855). Den är skriven av Thure Stenström och har titeln Antisemitiska spår hos Kierkegaard. Utgångspunkten är boken Stadier på antisemitismens vej. Søren Kierkegaard och jøderne skriven av Peter Tudvad. Det är tydligen ett omfångsrikt och ambitiöst verk där författaren gör sitt bästa för att leda i bevis att Kierkegaard har en hel del antisemitiska drag. Eftersom jag inte läst boken kan jag inte uttala mig med någon större säkerhet om huruvida han lyckas särskilt väl med att dra Kierkegaard i smutsen genom att mäta honom retroaktivt med vår samtids mått på området. Kierkegaard blir i varje fall subtilt och kompetent försvarad av av den lärde Thure Stenström.

Antisemitism är en fruktansvärda sak. Inte minst i ljuset av på vilket sätt den drevs till sin spets av Adolf Hitler och hans anhang. Men trots detta känner jag olust inför jakten på såväl verkliga som inbillade antisemiter i nutid och dåtid. Anspråket i denna jakt är ju att vara “anti” det är uttryck för ondska, men att vara “anti-anti” det är däremot mycket gott och medvetet. Och detta fenomen finns förstås på flera områden. Att vara rasist är ju att vara “anti” vissa folkgrupper och det är fult och ont, men att vara antirasist det är gott. Att vara “anti” muslimer och islam det är ont och brukar numera kallas islamofobi, men att vara “anti” detta, det är fint, gott och medvetet.

Det som är min poäng är att den här polariseringen mellan gott och ont, mellan de goda och medvetna ståndpunkterna och de onda, fördomsfulla och omedvetna ståndpunkterna inverkar mycket menligt på vårt debattklimat och på vårt förhållande till sanningen. Att uttala skarp och berättigad (i motsats till överslätande) kritik mot t.ex. Israels politik, svagheter i invandrar- och integrationspolitiken eller mot attityder hos en del muslimska grupper är nästan omöjligt för då börjar de som irrelevansförklaringar avsedda beskyllningarna om antisemtism, rasism och islamofobi att hagla. Då upphör all dialog. Det som återstår är de prestigebundna etiketteringarna och positioneringarna. Och medan debattörerna talar bredvid varandra under frikostigt utdelande av nedvärderande omdömen så finns de verkliga problemen kvar och förvärras.

——–

En senkommen valanalys

Har efter en upptagen höst till sist samlat mig till en analys av varför det gick som det gick i valet. Jag publicerade den häromdagen i mitt senaste nyhetsbrev. Uppmuntrad av uppskattande omdömen om mina funderingar som “Suverän valanalys! Slår allt jag läst i ämnet med hästlängder.” tänkte jag att ett blogginlägg skulle kunna bidra lite till spridningen. Huvudartikeln i nyhetysbrevet har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys.

AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

——-
Andra bloggare om , , , , ,

Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!