EDRIS TANKAR
En blogg om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening.
BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER
KATEGORIER
Blogg listad på Bloggtoppen.se bloggping

Lena Andersson och Gud

Så har då Lena Andersson tagit till orda igen i frågan om Gud finns eller inte finns. Under rubriken Krock i kunskapssyn uttalar hon sig i dagens DN om ”den fluffiga antiateismen”. Hon inleder sin artikel med några närmast vällustigt avvisande kommentarer om Vaclav Havels varnande tal om ateismen och om några uttalanden som påven gjorde i Skottland häromsistens.

Hennes huvudsakliga attack riktas dock mot Elisabeth Gerle som varit ofin nog att i sin bok Farlig förenkling jämföra Sverigedemokraterna och Förbundet Humanisterna. Jag har inte läst Gerles bok men har fått intrycket att hon lutar åt att Humanisterna i sitt hårda avvisande av religion riskerar att hamna i eller underblåsa en främlingsfientlighet som spelar Sverigedemokraterna i händerna (se t.ex. denna artikel av Gerle). Och i en debattartikel i dagens SvD uttalar sig den avhoppade Humanistmedlemmen Malin Jonason under rubriken Intolerans präglar Humanisterna på ett sätt som verkar ge visst stöd för Gerles tes.

Att Lena Andersson retar sig på Gerles teser och sätt och resonera är inte ägnat att förvåna. Hon vill förstås inte bli misstänkt för att gynna Sverigedemokraternas syften med sin ateism och försvarar sig därför frenetiskt. Inte i första hand med politiska argument utan genom att försöka tydligt och klart förklara bristerna i den ”fluffiga antiateismen”. Hennes huvudargument lyder:

I ett öppet friktionssamhälle pågår en ständig förhandling om gränser. Humanisterna deltar genom opinionsbildning. Vad de då brukar eller borde framhålla är att gud inte är ett giltigt argument i tvister som rör samhällskontraktet. Gud, heliga texter och profeter måste i det samtalet ersättas med världsliga argument som kan bedömas med förnuftet. Detta gäller endast förehavanden som på rimliga grunder kan ifrågasättas, inte harmlösheter och ornament. Gerle frågar sig om inte den här ambitionen är totalitär. I så fall är den det på samma sätt som demokratin är totalitär.

Gerle anser att ”nyateisterna” borde visa större respekt för inomreligiös utveckling och omtolkning mot en mer poetisk och metaforisk gud. Men det är just sådant som den kunskapssyn ur vilken ateismen härleds har svårt att respektera intellektuellt. Och det är just här vi inte förstår varandra. Ateisten anser att det i princip är en sanningsfråga om ett påstått väsen existerar eller ej, och på vilket sätt det utövar sin påstådda verksamhet. Om det är ”otillgängligt för vårt begränsade förnuft”, som det brukar heta, måste teologerna förklara varför de ägnar saken så mycken förnuftsmöda.

Det är bland annat resonemang av det här slaget som är ”farligt förenklade” och ”förlegade”, enligt författaren. Att bryta ner i beståndsdelar och definitioner kallas i vår tid dogmatiskt. Att med analytiska metoder söka förståelse av det vi inte begriper är att inte visa öppenhet inför det outgrundliga. Att undersöka vad förvirringen utgörs av i stället för att ”bejaka ambivalensen och det mångtydiga” är att vara rigid. Men också att vara efter sin tid. Ty enligt den senaste filosofin finns eventuellt ingen verklighet utanför språket, och sanningsbegreppet är förött. Låt oss konstatera att enighet inte råder om det

Naturligtvis har Lena Andersson rätt i att det är en sanningsfråga om Gud existerar eller ej. Men det är ett tämligen poänglöst konstaterande. Stridsfrågan gäller hur kunskap om denna existens möjligen kan vinnas. Som jag ser det applicerar ateister i sammanhanget en kunskapssyn som i princip är lika osofistikerad som den Chrustjov använde när han tyckte att Gagarins första sputnikfärd hade bevisvärde i frågan om Gud existerar eller ej. Gagarin såg ju ingen Gud under sin rymdfärd vilket alltså föll den ateistiske Chrustjov i smaken.

Den enligt min mening intressanta frågan är varför Lena Andersson är så säker på att den konventionella vetenskapliga och analytiska kunskapssynen är lämpad för att avgöra frågan om Guds existens. Sitter hon inne med några bevis i frågan eller håller hon sig med en tro? Mitt svar på denna retoriska fråga är förstås att Lena Andersson tror på sin metod. Och det är tydligen en alldeles OK tro. Men även när det gäller valet av metod kan och bör sanningsfrågan ställas. Om metoden som används för att söka svar på en fråga inte kan ge svaret så är det inte ointressant. Och det är definitivt inte ointressant om de personer som tror på denna metod tror att det uteblivna eller felaktiga svar som metoden genererar kan användas för att dra korrekta slutsatser om den studerade frågan.

Lena Andersson må två sina händer, men vi människor är dömda att tro. Vi tror och inte-tror på Gud, vi tror och inte-tror på våra uppfattningar om hur giltig kunskap produceras osv. osv. Samtalet eller debatten kommer säkerligen att fortsätta.

Men låt mig som avslutning påminna om den religiösa eller andliga empiri som genom årtusendena har presterats av mystiker världen över. Med Lena Anderssons kunskapssyn kan sådant förstås avfärdas som hallucinationer och illusioner (och sådant förekommer), möjligen medvetet frammanade för att kunna manipulera människorna. Men för alla som varit i den allra minsta personliga beröring med den inre kunskapsväg som leder till den kunskap om Gud (eller tillvarons urgrund) som vi människor kan förlänas väger dessa åsikter lätt även om de skulle presenteras som fakta.
————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

5 kommentarer till “Lena Andersson och Gud”

  • Arg humanist:

    Jag tycker du skall läsa artikeln en gång till. Och om du fortfarande inte förstår, Gå en kurs i filosofi, eller börja ägna dig åt något annat.

  • Oj då. Själv har du förstås föregått med gott exempel och läst min artikel noggrant och med full förståelse.

  • Det är iofs inte nödvändigtvis sant att ”en kurs i filosofi” leder till att man inte tror på Gud.

    Jag skriver om detta i min blogg bland annat, att Lena Andersson verkar ha missat detta då framstående kristna filosofer snarare menar att en revolution just nu pågår, inom den analytiska filosofin, vilken hon menar ”mosar” bilden av Gud.

    Tycker du skriver ett intressant inlägg Karl-Erik. Jag tror dock att den analytiska kunskapssynen och konventionell vetenskap är relevant i argumentationen för Guds existens (inte enbart dock då det vore irrationellt att inte ta hänsyn till människors personliga erfarenheter).

    Malin Jonason’s avhopp kommer för övrigt, minst sagt, väl tajmat med Gerles bok.

  • Tack för ditt vänliga inlägg Jakob. Jag delar helt din uppfattning att den analytiska kunskapssynen är som du säger ”relevant i argumentationen för Guds existens”. Men jag har också uppfattningen att den Gud som ateistiskt lagda filosofer underkänner är en konstruktion som dessa filosofer själva yxat till för att fira sina analytiska triumfer eller så har de möjligen gått mera sociologiskt tillväga och kritiserar olika kollektivt omhuldade trosuppfattningar och deras konkreta uttryck i samhället. Detta är alls ingen ointressant övning. Det finns många trosuppfattningar som är värda kritik och det finns många samhälleliga uttryck för religion i nutid och dåtid som också är värda kritik. Men det finns en skillnad mellan Gud och människors föreställningar om Gud. Om man inte förstår det så tror man att en skarp analys av människors mer eller mindre ogenomtänkta trosuppfattningar också drabbar Gud. Men Gud är inte instängd i den mänskliga språkvärlden eller begränsad av människans förståelsehorisont.

  • Ja, precis! För att citera mitt senaste blogginlägg angående detta i koppling till Richard Dawkins bok, ”Illusionen om Gud”:

    ”London Review of Books tar bl.a. upp att Dawkins hör till några av de sämst utrustade för att kritisera religion, eftersom hans inställning är så oseriös att han inte ens vet att angripa rätt problem.”

    De tog upp precis vad du säger, att Dawkins i det här fallet gör en s.k. ”straw man” (vilket var ett nytt uttryck för mig). Det innebär att man i försöket att angripa en ställning, t.ex. Guds existens, utgår från helt fel antaganden vilket gör att man egentligen inte alls attackerat Gud. Istället har man argumenterat mot något som väldigt mycket liknar Gud, men som inte alls är det.

    Ja, de nya ateisternas belysande av dåliga religiösa exempel, typ sekter osv. är ju befogade. Felet ligger väl i att de grundar stora delar av sina argument på sådant istället för på filosofi. I slutändan blir argumentationen grundad i känslor istället för rationella argument. Vilket ju på ett sätt är helt motsägelsefullt i koppling till deras anspråk på rationalitet osv.

Lämna en kommentar