EDRIS TANKAR
En blogg om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening.
BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER
KATEGORIER
Blogg listad på Bloggtoppen.se bloggping

Arkiv för oktober 2010

Lena Andersson och Gud

Så har då Lena Andersson tagit till orda igen i frågan om Gud finns eller inte finns. Under rubriken Krock i kunskapssyn uttalar hon sig i dagens DN om ”den fluffiga antiateismen”. Hon inleder sin artikel med några närmast vällustigt avvisande kommentarer om Vaclav Havels varnande tal om ateismen och om några uttalanden som påven gjorde i Skottland häromsistens.

Hennes huvudsakliga attack riktas dock mot Elisabeth Gerle som varit ofin nog att i sin bok Farlig förenkling jämföra Sverigedemokraterna och Förbundet Humanisterna. Jag har inte läst Gerles bok men har fått intrycket att hon lutar åt att Humanisterna i sitt hårda avvisande av religion riskerar att hamna i eller underblåsa en främlingsfientlighet som spelar Sverigedemokraterna i händerna (se t.ex. denna artikel av Gerle). Och i en debattartikel i dagens SvD uttalar sig den avhoppade Humanistmedlemmen Malin Jonason under rubriken Intolerans präglar Humanisterna på ett sätt som verkar ge visst stöd för Gerles tes.

Att Lena Andersson retar sig på Gerles teser och sätt och resonera är inte ägnat att förvåna. Hon vill förstås inte bli misstänkt för att gynna Sverigedemokraternas syften med sin ateism och försvarar sig därför frenetiskt. Inte i första hand med politiska argument utan genom att försöka tydligt och klart förklara bristerna i den ”fluffiga antiateismen”. Hennes huvudargument lyder:

I ett öppet friktionssamhälle pågår en ständig förhandling om gränser. Humanisterna deltar genom opinionsbildning. Vad de då brukar eller borde framhålla är att gud inte är ett giltigt argument i tvister som rör samhällskontraktet. Gud, heliga texter och profeter måste i det samtalet ersättas med världsliga argument som kan bedömas med förnuftet. Detta gäller endast förehavanden som på rimliga grunder kan ifrågasättas, inte harmlösheter och ornament. Gerle frågar sig om inte den här ambitionen är totalitär. I så fall är den det på samma sätt som demokratin är totalitär.

Gerle anser att ”nyateisterna” borde visa större respekt för inomreligiös utveckling och omtolkning mot en mer poetisk och metaforisk gud. Men det är just sådant som den kunskapssyn ur vilken ateismen härleds har svårt att respektera intellektuellt. Och det är just här vi inte förstår varandra. Ateisten anser att det i princip är en sanningsfråga om ett påstått väsen existerar eller ej, och på vilket sätt det utövar sin påstådda verksamhet. Om det är ”otillgängligt för vårt begränsade förnuft”, som det brukar heta, måste teologerna förklara varför de ägnar saken så mycken förnuftsmöda.

Det är bland annat resonemang av det här slaget som är ”farligt förenklade” och ”förlegade”, enligt författaren. Att bryta ner i beståndsdelar och definitioner kallas i vår tid dogmatiskt. Att med analytiska metoder söka förståelse av det vi inte begriper är att inte visa öppenhet inför det outgrundliga. Att undersöka vad förvirringen utgörs av i stället för att ”bejaka ambivalensen och det mångtydiga” är att vara rigid. Men också att vara efter sin tid. Ty enligt den senaste filosofin finns eventuellt ingen verklighet utanför språket, och sanningsbegreppet är förött. Låt oss konstatera att enighet inte råder om det

Naturligtvis har Lena Andersson rätt i att det är en sanningsfråga om Gud existerar eller ej. Men det är ett tämligen poänglöst konstaterande. Stridsfrågan gäller hur kunskap om denna existens möjligen kan vinnas. Som jag ser det applicerar ateister i sammanhanget en kunskapssyn som i princip är lika osofistikerad som den Chrustjov använde när han tyckte att Gagarins första sputnikfärd hade bevisvärde i frågan om Gud existerar eller ej. Gagarin såg ju ingen Gud under sin rymdfärd vilket alltså föll den ateistiske Chrustjov i smaken.

Den enligt min mening intressanta frågan är varför Lena Andersson är så säker på att den konventionella vetenskapliga och analytiska kunskapssynen är lämpad för att avgöra frågan om Guds existens. Sitter hon inne med några bevis i frågan eller håller hon sig med en tro? Mitt svar på denna retoriska fråga är förstås att Lena Andersson tror på sin metod. Och det är tydligen en alldeles OK tro. Men även när det gäller valet av metod kan och bör sanningsfrågan ställas. Om metoden som används för att söka svar på en fråga inte kan ge svaret så är det inte ointressant. Och det är definitivt inte ointressant om de personer som tror på denna metod tror att det uteblivna eller felaktiga svar som metoden genererar kan användas för att dra korrekta slutsatser om den studerade frågan.

Lena Andersson må två sina händer, men vi människor är dömda att tro. Vi tror och inte-tror på Gud, vi tror och inte-tror på våra uppfattningar om hur giltig kunskap produceras osv. osv. Samtalet eller debatten kommer säkerligen att fortsätta.

Men låt mig som avslutning påminna om den religiösa eller andliga empiri som genom årtusendena har presterats av mystiker världen över. Med Lena Anderssons kunskapssyn kan sådant förstås avfärdas som hallucinationer och illusioner (och sådant förekommer), möjligen medvetet frammanade för att kunna manipulera människorna. Men för alla som varit i den allra minsta personliga beröring med den inre kunskapsväg som leder till den kunskap om Gud (eller tillvarons urgrund) som vi människor kan förlänas väger dessa åsikter lätt även om de skulle presenteras som fakta.
————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Vaclav Havels skarpa varning för en ateistisk civilisation

Fick på Facebook just ett tips om en kort artikel i Dagen med rubriken Havel varnar för ”ateistisk civilisation”. Den väckte mitt intresse och fick mig att göra lite efterforskningar. Grunden för artikel är uppenbarligen en föreläsning som Vaclav Havel höll vid öppningsceremonin vid en konferens arrangerad av Forum 2000 i Prag  kring temat The World We Want To Live In. I detta föredrag är han inte nådig i sin kritik mot det han kallar vår ”first truly global civilisation” som han också karakäriserar som ”the first atheistic civilisation, in other words, a civilisation that has lost its connection with the infinite and eternity.” Han säger:

However, the most dangerous aspect of this global atheistic civilisation is its pride. The pride of someone who is driven by the very logic of his wealth to stop respecting the contribution of nature and our forebears, to stop respecting it on principle and respect it only as a further potential source of profit. (…)

I sense behind all of this not only a globally spreading short-sightedness, but also the swollen self-consciousness of this civilisation, whose basic attributes include the supercilious idea that we know everything and what we don’t yet know we’ll soon find out, because we know how to go about it. We are convinced that this supposed omniscience of ours which proclaims the staggering progress of science and technology and rational knowledge in general, permits us to serve anything that is demonstrably useful, or that is simply a source of measurable profit, anything that induces growth and more growth and still more growth, including the growth of agglomerations.
 
But with the cult of measurable profit, proven progress and visible usefulness there disappears respect for mystery and along with it humble reverence for everything we shall never measure and know, not to mention the vexed question of the infinite and eternal, which were until recently the most important horizons of our actions.
 
We have totally forgotten what all previous civilisations knew: that nothing is self-evident.
Och utan att darra på manschetten drar Havel efter efter lite analyser slutsatsen att:
In all events, I am certain that our civilisation is heading for catastrophe unless present-day humankind comes to its senses. And it can only come to its senses if it grapples with its short-sightedness, its stupid conviction of its omniscience and its swollen pride, which have been so deeply anchored in its thinking and actions.
 
It is necessary to wonder. And it is necessary to worry about the non-self-evidence of things.
Att jag tycker att detta är ord i rättan tid behöver jag väl knappast påpeka. Och jag ser fram emot när mitt eget nästa större inlägg i debatten blir tillgängligt, dvs. min kommande bok I ett annat ljus vars internetnärvaro hittills begränsas till en Facebooksida. Havels kloka tal kan avnjutas i sin helhet här. Och en mer utförlig artikel om talet finns här.

Objektiv religionsundervisning kontra dold pseudoreligiös propaganda

I debatten som utlösts av Jan Björklunds uppfattning att kristendomen har en särställning i Sverige som motiverar att den dominerar i skolans religionsundervisning är det så vitt jag kunnat märka en synpunkt som aldrig framkommit. Alla verkar vara rörande överens om att nuvarande undervisning med sekulära och objektiva förtecken är befriad från tro. Men detta är en filosofisk bluff, eller åtminstone synvilla. Människan är i själva verket dömd att tro. Hur vi än vrider och vänder på oss och bedyrar att vi verkligen är moderna sekulariserade människor sunt befriade från allt vad tro heter så tror vi likväl en hel del om de frågor som religionen sysslar med. Den som t.ex. inte tror på Gud vet ju inte att Gud inte finns utan blandar ihop sin inte-tro på Gud med vetande. Få har uttryckt människans position när det gäller tro så på pricken som den tyske kunskapssociologen Max Scheler: ”Denna lag gäller: varje begränsad ande tror antingen på Gud eller avgudar”.

Den objektiva och sekulariserade hållning till religionsundervisningen som är den rådande och rekommenderade blir därför också direkt eller indirekt en undervisning om den tro som vi inte får kalla en tro. Det vill säga en undervisning i den moderna människas rätta och upplysta credo om att vi lever i en slumpmässigt uppkommen tillvaro utan högre mening där vi dansar med i det darwinistiska utvecklingsståhejet i några decennier innan ljuset släcks över vår korta och djupast sett meningsbefriade existens. En existens där vi förväntas i huvudsak använda vårt sekulariserade, rationella tänkande för att förverkliga vår små personliga meningsprojekt som ett slags tillfälliga meningskrusningar på den allomfattande meningslöshetens hav.

Själv undrar jag när det skall ingå i läroplanen att även denna pseudoreligion skall bli föremål för objektiv undervisning i stället för att som nu ingå i en oannonserad livsåskådningspropaganda. 

———

DN, DN2,  SvD, SvD2, SvD3,  ABExpressen, Expressen2Expressen3, HD, HD2GP, GP2, Sydsvenskan

Månglare i tvivel

Läste just en recension i den utmärkta tidskriften Axess om Naomi Oreskes och Erik Conways bok Merchants of Doubt, med undertiteln How a handful of scientists obscured the truth on issues from tobacco smoke to global warming. Att döma av recensionen är detta en mycket intressant bok om systematiska insatser för att sprida tvivel om vetenskapliga rön. För alla som vill ha lite djupare inblick i boken rekommenderar jag två inlägg på bloggen Uppsalainitiativet: Merchants of doubt del 1 – från tobaksrökning till global uppvärmning och Merchants of doubt del 2 – argument, metoder och motiv.

När man tänker lite närmare över den här sortens verksamhet så är det lätt att börja fundera över de inblandade individernas motiv. Är det bara ren principlöshet – ungefär enligt Groucho Marx klassiska hållning: Visst har jag principer, men tycker ni inte om dem så har jag andra – i kombination med sugenhet på pengar? Eller är det något annat som driver dessa personer? Recensenten i Axess, Olle Häggström, har uppenbarligen också funderat över tvivelmånglarnas motiv. Han säger:

Vad är det då som driver huvudpersonerna i Merchants of Doubt att i strid med det vetenskapliga evidensläget ta parti för allehanda miljöförstörande verksamhet. Jag ställde själv den frågan för några år sedan, då jag fann att den ene ledande klimatskeptikern efter den andre också engagerat sig på tobaksbolagens sida i frågan om den passiva rökningens hälsovådlighet. Jag hade då inget bättre förslag än att det handlade om personer som är beredda att säga vad som helst om blott betalningen är den rätta.

Men efter att ha läst Oreskes och Conways bok fick Häggström klart för sig att det inte bara handlade om personer med tillräckligt låg integritet för att vara till salu. Utan att det i själva verket finns djupt rotade ideologiska motiv.

Singer, Seitz, Nierenberg och Jastrow är alla, liksom många av de andra figurer som passerar revy i boken, präglade av det kalla kriget, arga antikommunister och anhängare av den extrema marknadsfundamentalism enligt vilken varje statligt ingripande eller reglering är ett steg ut på ett sluttande plan mot socialism och tyranni. Om detta är det ondaste onda, så behöver forskningsresultat som ser ut att föranleda reglering (som förbud mot de ozonförstörande freonerna, eller skatt på tobak eller koldioxid) förnekas.

Det går till och med så långt att den kanske främste av tvivelmånglarna – Fred Singer – anser att:

regleringar tillkommer inte som svar på miljöhot, utan det är miljöhoten som fabriceras för att möjliggöra regleringar

Så resonerar förstås en inbiten fanatiker och konspirationsteoretiker. Sådana har sällan rätt. Men å andra sidan sett tvingar de ju dem som anser sig stå för sanningen att skärpa sina argument och sin uthållighet. 

Uppdatering 2010-11-11. Boken Merchants of Doubt behandlas också i en utmärkt understreckare i SvD med rubriken Att så tvivel effektivt vapen mot vetenskapen.

———
Andra bloggare om , , , , , ,

Att tro att man vet, men inte veta att man tror

Jag uppskattar Lena Anderssons krönikor i politiska frågor. Där är hon ofta skarpsynt, klok och mångdimensionellt nyanserad. Men när hon som i dagens krönika i DN – Habermas musik – ger sig in på sin kanske främsta käpphäst, religionen som livslögn, då blir hon med ens stum och endimensionell. Trots den analytiska skärpa som hon uppvisar när hon skriver om samhällsfrågor faller hon motståndslöst i den fälla som de flesta ateister verkar omedvetna om att de gillrat åt sig själva. Med suverän självsäkerhet förklarar hon att religionen och Gudstron är en livslögn. Och hon förklarar detta i en anda som förmedlar intrycket att hon verkligen vet vad hon pratar om. Hon vet verkligen hur det är. Men i själva verket tror hon att hon vet. Hon hör alltså till den grupp som ”inte-tror” på Gud, och av någon anledning sätter hon likhetstecken mellan denna ”inte-tro” och vetande. Men att ”inte-tro” på det ena eller det andra är också att tro. Så man kan ju i sitt stilla sinne undra över varför hon tror att hon vet, men verkar vara omedveten om att hon tror.

När min nya bok I ett annat ljus väl har kommit från trycket får jag skicka den till henne. Då skulle det kanske gå upp ett och annat ljus.

———
Andra bloggare om , , , , , ,
Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!