EDRIS TANKAR
En blogg om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening.
BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER
KATEGORIER
Blogg listad på Bloggtoppen.se bloggping

Den globala kapitalismen i Sovjetläge

Har fått en liten eftersläpning på mitt SvD-läsande och när jag i natt gjorde en koncentrerad läsinsats upptänkte jag en intressant krönika av Lars Berge. Den har rubriken En frihetsikons uppgång och fall. Han skriver där:

Idag ser allt fler bedömare oroväckande likheter mellan Sovjetimperiet och dagens krisande globala kapitalism. En världsomspännande superklass har vuxit fram. Den består av höjdare inom politik, banker och näringsliv. De lever lika isolerade från omvärlden som den gamla sovjetiska nomenklaturan. De flyger högt över nationsgränserna i sina Gulfstreamplan. De har en makt och rikedom som saknar motstycke i historien. De 1000 rikaste miljardärernas sammanlagda förmögenhet är nästan dubbelt så stor som de fattigaste 2,5 miljardernas tillgångar sammanräknade.

Och så berättar han om den amerikanske juristen och finansanalytikern Bruce Judson som i sin bok It Could Happen Here tydligen hävdar att USA och resten av västvärlden mycket väl kan stå vid randen av en kollaps. Och Berge beskriver Judsons ståndpunkt så här:

Metodiskt bockar han av lärdomarna från Sovjetunionens fall. Ett långdraget krig i Afghanistan. En djup ekonomisk kris. En rad omfattande reformer. Och efter reformer är en regim som mest sårbar. Sovjet drabbades hårt av de fallande oljepriserna på 1980-talet. Gorbatjov introducerade glasnost för att återvitalisera ekonomin. Men när löftena om en bättre framtid inte infriades, när vanligt folk fick det allt sämre, brast fördämningarna. En revolution kan inträffa mycket plötsligt och är resultatet av slumpvisa händelser snarare än en planlagd kupp. Det behöver inte bli särskilt blodigt. Så vad betyder egentligen det som händer i Grekland? På Island? I Spanien, USA, Italien… Är det en tillfällig ekonomisk svacka vi ser? Eller är det början till slutet för nyliberalismen som politisk och ekonomisk doktrin?

Det som överraskade mig med Berges krönika om Judsons tankar är att jag inte är van vid att tankar som jag själv har gett uttryck för i åratal kommer till uttryck i den etablerade pressen. Något måste helt enkelt ha hänt.

För egen del började jag använda jämförelserna med Sovjetunionen redan 1989 när jag i samband med Berlinmurens fall stördes av all naiv eufori över vad detta kunde antas betyda när det gällde kaptalismens överlägsenhet. En eufori som t.ex. fick Francis Fukuyama att proklamera ”historiens slut”. Jag brukade då säga att den västerländska formen av kapitalism hade lika lysande framtidsutsikter som den totalitära kommunismen. Det skulle bara ta lite längre tid innan detta började bli uppenbart.

Och låt mig som en avslutning på detta blogginlägg komma med ett längre citat från efterordet i Den vise VD:n. Det ingår i pocketupplagan som publicerades 2005.

Ett sätt att få ett mera intellektuellt grepp om det jag försöker uttrycka är att jämföra med de processer som föregick Sovjetunionens sammanbrott. För i detta sammanbrott illustreras tydligt vad som händer när förtrollningen bryts, när ingen längre tror. Visst höll ledningen i det längsta på med sina bedyranden av att allt var på rätt väg. Femårsplanerna uppfylldes och det storslagna målet kom allt närmare. En och annan dissident fanns men de flesta läste lydigt den kommunistiska trosbekännelsen så fort det behövdes.

Men sanningen om den utåt manifesterade lydigheten fanns i människornas hemlighållna inre. Allt fler Sovjetmedborgare emigrerade i sin egen fantasi till en annan värld. De levde alltså i något slags inre exil. Men de flesta teg och höll god min även om allt mindre kraft blev tillgänglig för att hålla liv i systemet. Till sist gick alla omkring och väntade.

Och så kom han då, Gorbatjov. Han var ”the One” – den utvalde – som det heter i Matrixfilmerna. Han hade något som hade kraft att spränga hela systemet. Även om han nog inte själv var medveten om det. Han yttrade i varje fall de magiska orden: glasnost och perestrojka. Med ens förstod alla som väntade att detta var signalen. Nu behövde de inte låtsas längre. Mardrömmen var över. Ja det tog några år. Och efterbörden av det väldiga riket var svårhanterad. För det fanns ingen ny vision att erbjuda. Det enda som hände var att våra illusioner anammades och därmed kom de nya länderna med Ryssland i spetsen i bättre takt med Västvärlden och dess bekymmer.

Och min känsla är att vi också väntar. Och i denna väntan upprätthåller vi den ordning vi har, och på direkt fråga så uttrycker de flesta sin tilltro. Men mellan skål och vägg, och även allt mer öppet, sprider sig känslan att detta kan inte hålla i längden. Känslan som allt fler har svårt att freda sig för är att vi i själva verket är inbegripna i vår egen samhälleliga svanesång. Detta är en djupt oroande känsla så därför pratar vi bort den, eller nedvärderar dess betydelse. Men de samhälleliga konsekvenserna av denna känsla kommer inte att spegla vårt hyckleri och självbedrägeri utan vår nakna ärliga känsla.

Där står vi, tror jag. Vi har helt enkelt passerat den korsväg där vi måhända hade kunnat välja det framtidsscenario av en relativt odramatisk och gradualistisk övergång till en ny och bättre tingens ordning som jag skissat i slutkapitlet av Den vise VD:n. Nu är mönstret ett annat. Jag tror helt enkelt att något kommer att ske som är tillräckligt tydligt och dramatiskt för att förtrollningen skall brytas, eller kanske bättre uttryckt för att vi inte skall kunna fortsätta att låtsas att vi fortfarande är fullt uppslukade av den. Något kommer alltså att ske som gör att vi slutar att hoppas på den gamla ordningen. Att vi helt enkelt inser att vi är, som jag uttryckte det ovan, plötsligt dömda till nyordning.

Vad det är som kommer att ske vet jag inte. Det troligaste är väl att det blir ett ekonomiskt sammanbrott, eller så blir det något annat. Vi kanske också kan få vår motsvarighet till Gorbatjov, men den person eller grupp som i så fall skulle träda fram måste skilja sig från Gorbatjov i det avseendet att den är bärare av en trovärdig ny vision. Eller kanske det blir både och. Jag vet som sagt inte. Samtidigt har jag den insisterande känslan att det inte kan dröja länge. Kanske är det en fråga om år, kanske inte?

——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Lämna en kommentar