EDRIS TANKAR
En blogg om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening.
BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER
KATEGORIER
Blogg listad på Bloggtoppen.se bloggping

Arkiv för april 2010

En sittmardröm på nattåget

Gjorde ett jobb i Haparanda igår. Höll en föreläsning för chefer på kommunen med titeln Visioner och ledarskap. Det gick som smort. Resan tog i och för sig dryga 35 timmar. Försenade tåg och bussbyten gjorde sitt till för att det hela skulle bli en övning i tålmodigt sittande.

Men det verkligt prövande var den eländiga stolen på nattåget från Luleå. Jag lyckades inte få vare sig ligg- eller sovplats. Så jag tillbringade den lite mer än femton timmar långa resan sittande. Och stolen var en sannskyldig plåga. Min erfarenhet är att de flesta kommunikationsföretag numera försämrar stolarna. För inte så länge sedan flög jag med ett SAS-plan som var nyrenoverat och naturligtvis var stolarna sprillans nya. Och det betydde att de var stenhårda och hur jag än bar mig åt så satt jag obekvämt. Men rekordet slås av dessa förfärliga stolar på nattåget från Luleå. Det var av allt att döma en nyrenoverad kupé. Allt såg fräscht och trevligt ut. Men sittandet var ett helvete.

Det nya stolkonceptet verkar vara att stolarna skall tvinga på passagerarna en hållning som de inte har och aldrig har haft. Stolar som de på SAS-planet och SJ-stolen skriker hela tiden till min kropp: höftpartiet borde vara annorlunda vinklat, du borde ha mer svank, själva bröstryggen borde vara något rakare, huvudet skall hållas på ett annat sätt osv, osv. Om man inte är en atletiskt byggd 190-195 cm lång person med fullständigt perfekt hållning enligt någon ortopedisk och ergonomisk standardmall så blir sittandet en enda lång kamp för att försöka hitta mer eller mindre säregna och onaturliga ställningar för att neutralisera stolens offensiva ryggpåverkan och undvika att värk och kramper går över i ryggskott.

Att man kunde göra bekväma stolar förr i världen påmindes jag om häromåret när jag tog tåget till Tällberg. Då hade man satt in en gammal förstaklassvagn. Det var en fröjd. Stolen var mjuk, och lät mig ha min rygg ifred. Jag kunde sitta hur jag ville utan att få ont. På den tiden hade man uppenbarligen inte krånglat till en enkel sak.

Så min fråga är: Varför verkar det vara så svårt att göra stolar som är neutralt bekväma? Där en normal gubbe som jag, utan särskilda ryggbesvär och andra defekter, kan sitta lugnt och avslappnat och utan att behöva kämpa emot stolens aggressiva försök att få min rygg att stämma med något slags schablon för hur människor bör se ut. Efter denna sittmardröm på SJ:s nattåg har jag börjat fantisera om att det kanske finns någon beskäftig grupp av rygguppfostrare i något statligt verk som i likhet med Socialstyrelsens smörgåskampanj på 60-talet (6-8 skivor bröd om dagen) har gett sig fan på att använda allmänna kommunikationsmedel som ett sätt att ”förbättra” de resandes hållning.

Skulle denna fantasi ha fog för sig så är mitt förslag att gruppen omgående läggs ner. Och är förklaringen i stället enbart kommunikationsföretagens snålhet och inkompetens så får jag väl i värsta fall anmäla mig som provsittare.
——————————————
Andra bloggare om , , , ,

Hemlösas Hus får Hillesgårdspriset 2010

Det årliga Hillesgårdspriset för medmänsklighet har tilldelats Hemlösas Hus i Helsingborg. Det mottogs av grundaren Björn O Anderberg vid en ceremoni på Hillesgården.

Juryns motivering var att den vill ”uppmärksamma alla de eldsjälar som idag gör en behjärtansvärd insats på Hemlösas Hus eller på annat sätt kämpar för att denna fristad ska få leva vidare för de hemlösas skull. På ett föredömligt sätt och med enkla medel har man här skapat en varm och kärleksfull atmosfär som möter dem som söker sig hit.”

Juryn tillät sig också att ge en subtilt formulerad känga till Helsingborgs kommun genom att uttala att den vill att valet av pristagare skall ses ”som ett upprop till Helsingborgs politiker att aktivt hjälpa och stötta kommunens hemlösa. Låt Helsingborg bli mönsterkommunen som visar vägen för andra kommuner i landet genom att handlingskraftigt och generöst medverka till att lösa de hemlösas bostadsfråga!”

En verksamhetsbeskrivning för Hemlösas Hus kan läsas här, och här kan en film om den behjärtansvärda verksamheten beskådas.

Mediauppmärksamheten kring priset har varit ringa. Medmänsklighet anses väl inte vara något att uppmärksamma när man i stället kan göda sinnena med allehanda mänskliga tarvligheter. Helsingborgs Dagblad lyckades dock prestera en liten artikel under rubriken Pristagare kämpar mot hemlöshet.
——————————————
Andra bloggare om , , ,

En bok om Mandelas visdom

Richard Stengel som är redaktör på Time magazine har skrivit en bok om Mandelas livsvisdom (de skrev också Mandelas självbiografi tillsammans). Bokens originaltitel är Mandelas Way: Fifteen Lessons on Life, Love, and Courage och på svenska heter den Mandelas arv: 15 lektioner om kärlek, livet och ledarskap.

Att döma av Magnus Erikssons recension i SvD är det en högst läsvärd bok. Följande två intervjuer med författaren ger onekligen samma intryck. Särskilt fascinerande från mitt perspektiv är jämförelsen mellan Mandela och Obama. Stengel anser nämligen att dessa båda ledare har en stor temperamentslikhet. Samma outgrundliga och balanserade lugn.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

——————————————
Andra bloggare om , ,

Ohlys principer – lunch men inte bröllop

Idag förklarar Lars Ohly i en artikel i Aftonbladet varför han tackat nej till inbjudan till bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Det verkar ju principfast och bra. Motståndare mot monarkin som han är.

Roande nog har han 22 mars prytt Lasses bildblogg med följande bild från sin lunch på slottet.

Lunch måste man ju ha!

SvD
—————————————–
Andra bloggare om , , , ,

Det historiefilosofiska uppehållet

Min tyska är inte vad den borde vara så därför kan jag inte med rimlig ansträngning läsa Botho Strauss senaste bok Vom Auftenhalt (Om uppehållet). Men när jag idag läste Erik Wallrups recension förstod jag tydligare än tidigare min intellektuella frändskap med Strauss. Det jag särskilt fäste mig vid var att bland alla möjliga och omöjliga reflektioner kring begreppet ”uppehåll” så har Strauss uppenbarligen också ägnat en del uppmärksamhet i boken åt

”det historiefilosofiska uppehållet – det tillstånd eller snarare stillestånd som Strauss föreställer sig att vi befinner oss i, då de tidigare drivande historiska krafterna mattats av och de kommande ännu inte etablerats.”

Det där stämmer på pricken med min egen uppfattning om vår tid. Att vi utan att diskutera det öppet nästan håller andan i den osäkerhet som är oundviklig i den nuvarande fasen av det pågående civilisationsskiftet.
——————————————
Andra bloggare om , ,

When I’m Sixty-Four

Det verkade ju rätt avlägset en gång i tiden. Inte minst när Beatles gjorde följande milt vemodiga sång 1967. Men just idag blev det verklighet för mig.

Det sägs att tiden går fort. Och det gör den väl. Men den går också långsamt. Tiden är ett svårbegripligt fenomen. Livet är i alla händelser fantastiskt!