Det sanna ansiktet

Att Lena Andersson har ett skarpt intellekt är uppenbart. Det leder henne visserligen fel när hon sysslar med andliga ting. Dessa greppar hon på ett så fyrkantigt sätt att hon har en tendens att missa själv poängen. Något som blev särskilt tydligt när hon stormade in på den nationella scenen genom sitt sommarprogram om Jesus där hon sig själv ovetandes visade på sanningen i Vladimir Prelogs utsaga att “logik är konsten att ta fel med tillförsikt”.

I sin nya gärning som skribent på DN håller hon sig dock oftast till ämnen som passar hennes tankeläggning. Och nu har hon enligt min mening skrivit sin bästa kolumn hittills. Under rubriken Moderat manipulation gör hon en skoningslös och samtidigt nyanserad analys av av vad som finns bakom den förledande retoriken om arbetslinjen och behovet att minska utanförskapet. Att det helt enkelt handlar om att sänka skatten och därmed minska statens möjligheter att ge stöd till dem som behöver hjälp.

Hon ser alltså tydligt att oavsett retorisk drapering så har i synnerhet Moderaterna en ideologisk fixering vid idén att det bästa samhället skapas om den ekonomiska egennyttan får så fritt spelrum som möjligt. Och därför kunde de också i regeringsställning konstruera ett sjukförsäkringssystem där de på grund av hjärtats blindhet inte kunde förutse att det skulle vid strikt juridisk och tjänstemannamässig tillämpning leda till att t.ex. svårt cancersjuka i stället för att vara sjukskrivna skulle på vägen mot försörjning genom socialbidrag tvingas resa sig från sjukbädden och ibland kanske t.o.m. från dödsbädden för att söka jobb som i dessa tider av hög arbetslöshet med all sannolikhet inte finns.

Detta ytterligt oempatiska “lagstiftningsmisstag” har fått omedelbara konsekvenser i partisympatierna. Sedan återstår att se om det kostar Alliansen makten i det kommande valet. Minnet är dessvärre kort och Fredrik Reinfeldt är mycket skicklig i TV-debatter.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , ,

“Just in time work”

Enligt en artikel i DN med rubriken Fler företag väljer att hyra sin personal blir det tydligen allt mer populärt bland företagen att säga upp sin personal och sedan hyra in de personer man anser sig behöva från bemanningsföretag. Det påminner mig om när jag på 60-talet då och då jobbade som hamnarbetare i Malmö under mina universitetsstudier i Lund. Då fick man stå där och trängas bland andra arbetssugna och hoppas på att bli uppropad.

Utvecklingen mot att bemanningsföretagen tar över företagens personal är inte ägnad att förvåna. För rätt många år sedan började man det som kallas “just in time production”. Tanken var att att man skulle ha så lite kapital som möjligt bundet i lager av olika slag. Enligt min mening har det hela tiden bara varit en tidsfråga innan detta tänkande skulle expandera till fler områden. Och i den nuvarande lågkonjunkturen har det nu tydligen blivit dags att börja mera systematiskt tillämpa tänkandet ifråga på humankapitalets område. Och det betyder att företagsledningarna ställer sig frågor som: “Varför skall vi ha mer än ett minimum av fast anställda?” eller “Varför inte bara hyra in folk när vi behöver?”

Denna nya trend skulle i analogi till “just in time production” mycket väl kunna kallas “just in time work”. Undrar just hur länge det dröjer innan kapitalets växande makt kommer att väcka rejäla motreaktioner. Eller är vi så drogade av den moderna tidens pseudoindividualistiska ideologi så att de flesta tror att politiska och fackliga lösningar inte fungerar utan att vi i god darwinistisk anda måste hitta exklusivt personliga lösningar på våra problem. Att vi alltså betraktar kapitalets övermakt som en “naturlig ordning” som vi måste anpassa oss till som enskilda individer och inte som ett resultat av värderingar och medvetna beslut.
——————————————
Andra bloggare om , , ,

Generalen talar

Befälhavaren för ISAF (International Security Assistance Force) i Afghanistan, den amerikanske generalen Stanley McChrystal håller här ett utomordentligt intressant tal som reaktion på Obamas beslut om en ny strategi i kriget i Afghanistan. Det är inte bara intressant för dem som intar extremståndpunkterna i debatten om detta krig – dvs. de som tycker att världsfreden gynnas bäst av att ISAF-styrkorna dras tillbaka så fort som möjligt så att afghanerna själva kan få kriga sig fram till en lösning och de som tycker att Obamas strategi är väl klen, att den alltså borde innehålla ännu mer trupper och absolut inget prat om tillbakadragande – utan även för oss som intar en eller annan mellanståndpunkt.

Här följer ett citat till belysning av detta: “This is not a war for profit, it’s not a war for conquest and it is not a war for glory. It’s a war to give people a chance.”

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, Dagens Arena
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Skyttes selektiva bibelläsande

Läste just Göran Skyttes kolumn på ledarsidan i gårdagens SvD. Han är ofta uppfriskande i sin kantiga påstridighet. Och sedan han blev bekännade kristen driver han sina kristet färgade högerpolitiska teser med en iver som minner om hans ungdoms engagemang för vänsteridéer. Denna gång ondgör han sig över några tal av Lars Ohly under rubriken Mannen som kan bli Monas minister. Han säger sig bli mörkrädd över vad han läst och kanske särskilt över något som Ohly sagt i ett tal på en kongress för ett fackförbund. Skytte skriver:

Talet inleds med ordet “kamrater” och utvecklas sedan till ett massivt angrepp på allt som är privat företagande. Han närmast demoniserar det privata näringslivet, det privata vinstintresset framställs som Store Satan bakom allt ont.

Personligen är jag inte någon av Lars Ohlys sympatisörer, men det intressanta från mitt perspektiv med detta lilla Skyttecitat är att det visar att han faktiskt är mer högerman och marknadskramare än han är kristen för annars skulle han väl ha dragit sig till minnes vad som står i Första Timotheosbrevet 6:10: “Kärleken till pengar är roten till ont”, eller i språkdräkten från 1917 års översättning: “Penningbegäret är en rot till allt ont”.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Jason Bournes identitetsutveckling – en förlorad son i CIA-miljö

Har just publicerat ett nyhetsbrev. Huvudartikeln har titeln Jason Bournes identitetsutveckling – en förlorad son i CIA-miljö. Jag vågar lova att den bjuder på överraskande insikter om Jason Bourne och hans öden och äventyr så som de skildrats i de tre utomordentligt välgjorda actionfilmerna om honom. (The Bourne Identity, The Bourne Supremacy och The Bourne Ultimatum som alla finns i en samlingsbox)

GP, HD, SvD1, SvD2, DN, AB
—————————————–
Andra bloggare om , , , , ,

En studie i oskyldighetspsykologi

En Aftonbladsartikel av för mig svårbedömbar sanningshalt har utlöst ett rejält diplomatiskt rabalder. Israels regering tar till indignerade brösttoner över vad som påstås vara inte bara falska beskyllningar utan ren och skär antisemitism. Här skall det verkligen understrykas hur stor och fullständigt odiskutabel oskyldigheten är.

Från mitt perspektiv är hela agerandet en intressant uppvisning i grundläggande oskyldighetspsykologi. Skuld är ju på det hela taget svårhanterad för oss alla. Om vi får välja bedyrar vi hellre vår oskuld än bekänner vår skuld. Falska beskyllningar är inte heller något som vi uppskattar. Men alldeles oavsett om de beskyllningar som vi utsätts för är falska, delvis falska eller sanna finns det en helt annan faktor som på ett avgörande sätt påverkar intensiteten i våra bedyranden av oskuld. Och det är hur mycket oerkänd eller omedveten skuld som vi är bärare av. En skuld som alltså inte behöver vara det minsta förknippad med det som utlöser eller nödvändiggör ens bedyranden av oskuld.

Ur det här perspektivet menar jag att en viktig förklaring till hettan i den israeliska reaktionen på Aftonbladsartikeln har att göra med att israelerna (liksom palestinerna) bär en stor skuld för den plågsamt dåligt hanterade Mellanösternkonflikten. En skuld som man spenderar stor energi för att hålla omedveten. Och huvudstrategin som man använder för att hålla sig omedveten om sin skuld är olika totalt empatibefriade rättfärdiganden av krig och attentat och annat elände som man försöker upphöja till oifrågasättbara. I ljuset av det ena eller andra favoriträttfärdigandet kan man alltså i praktiken säga att våra grymheter är verkligen goda och nödvändiga.

Denna under empatibefriade rättfärdiganden begravda eller förträngda skuld är en tung och svårhanterad börda som hör samman med en likaledes förträngd längtan efter förståelse och försoning. Hela detta krampartad psykiska tillstånd är dessutom, föga överraskande, förknippat med en oerhörd retlighet och oförmåga att ta kritik. Som affären med Muhammedteckningarna och nu denna Aftonbladsartikel visar går reaktionerna av kränkthet och bedyranden av absolut ren, ja liljevit oskuld upp i fullständig och djupt otrovärdig falsett.

Allt detta är mycket sorgligt att skåda. Skall det bli fred så är det många som måste bekänna sin skuld och av plågan i denna bekännelse dras in mot en punkt av försoning där man kan se sig själv i sin fiende. Förhoppningsvis pågår dessa försoningsprocesser under ytan i både Israel och arabvärlden med tillräcklig kraft för att det skall kunna bli fred, trots att regionens regimer verkar göra sitt bästa för att underblåsa illusioner som sakta men säkert för världen mot en krigisk urladdning i Mellanöstern.

AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6
—————————————–
Andra bloggare om , , , , , ,

Kloka ord i Gudsdebatten

Läste just en nyanserad och klok artikel i DN i den ofta sorgligt polariserade debatten om Guds existens. Den är skriven av Inger Edelfelt och har rubriken Är det konstigt att man längtar?

Mitt eget senaste försök att bena upp en del frågor som har med tro och vetande och därmed med frågan om Guds existens att göra återfinns i ett nyhetsbrev från 2006. Betraktelsen har titeln Vetenskap och religion – två vägar till mysteriets port och börjar på sidan 10 i det aktuella nyhetsbrevet.
——————————————–
Andra bloggare om , , , , , ,

Michael Jackson en projektionsskärm för kollektivt vanvett

Andres Lokko har i dagens SvD skrivit en intressant och genomtänkt understreckare om Michael Jackson under den synnerligen talande rubriken Instängd i en förlorad barndom. Jackson har själv kommenterat sin barndom och dess inflytande på honom i sin låt Childhood.

People say I’m not okay
‘Cause I love such elementary things…
It’s been my fate to compensate,
for the Childhood I’ve never known…

och så vädjar han till alla som hade svårt att tolera hans livsstil och hans utseendeförändringar

Before you judge me, try hard to love me,
Look within your heart then ask,
Have you seen my Childhood?

Det han säger är alltså att om man betraktar honom med sitt fullt medkännande hjärta så kommer man att förstå att med den barndom som han har haft så är hans sätt att vara fullt begripligt. Ja hur skulle det kunna vara på något annat sätt. Han förklarar sig helt enkelt vara ett ohjälpligt offer.

För egen del har jag en del erfarenheter av personer med just denna inställning till livet och omständigheterna. Om den upprätthålls med stenhård konsekvens så får den inte bara till följd att man blir som Lokko uttrycker det i sin rubrik “instängd i en förlorad barndom” utan man kastar också bort nyckeln. Och det sker genom att man gör sig oemottaglig för den kärlek som man saknade i sin barndom och som man skenbart försöker få tillgång till. Man blir helt enkelt fast i en pose där man vädjar om en kärlek som man vägrar att ta emot. Detta kan ju tyckas märkligt och motsägelsefullt, men det förklaras av att smärtan i att ta emot den helande kärleken undermedvetet upplevs som för svår. Den helande kärleken skulle ju om den togs emot göra att sanningen om både barndomen och ens egna illusoriska sätt att försöka kompensera för den skulle framstå i all sin eländighet.

Orsaken till att olika personer hamnar i denna inre position varierar på ytan, men det gemensamma är att det handlar om att de har blivit utsatta för tidiga, mycket djupa och kraftfulla integritetskränkningar. Annorlunda uttryckt är den inre oförmågan att ta emot helande och utvecklande kärlek en följd av olika kombinationer av fysisk och psykisk incest. Symtombilden som utvecklas som reaktion på dessa integritetskränkningar är förstås beroende av den person som utsatts för dem. Så det kan bli det mesta från fullständigt oempatiska mördartyper och våldtäktsmän till mer vardagliga psykopat- och borderlinetyper till hypersensitiva, kreativa och sexuellt tvetydiga personer. Att Michael Jackson hörde till den senare kategorin är förstås ställt utom varje tvivel.

Ingen som blir utsatt för den här typen av tidiga integritetskränkningar blir “ensam herre i sitt hus”. Ens egen sanna identitet blir som ett hemligt rum i det inre, medan man har en stor farstu till detta rum som bildades när man tidigt tvingades tillåta att andra klampade runt i ens inre i sin närgångna och psykiskt uppslukande förfogandedrift. De psykiska kränkningarna ger faktiskt upphov till ett slags identitetsvakuum som gör att man i denna fastu till sitt hemliga och kanske till och med omedvetna identitetsrum “suger in” alla möjliga typer av influenser som tjänstgör som gestaltningar av ens inre plåga. Som ett slags påminnelser om att man förlorat sig själv.

Det är i det här perspektivet som Michael Jackson och hans liv blir verkligt intressant. Han var nämligen tillräckligt begåvad och i varje fall i teorin tillräckligt finstämt medkännande för att bli ett slags globalt medium för de många mer eller mindre identitetssvaga och narcissistiska människornas rosenröda drömmar om personlig storhet och kändisskap. Och enligt min mening visade han genom sitt på många sätt patetiska liv inte framförallt upp hur han själv innerst inne var, utan hur vi är som fyllde hans psykiska “farstu” med allehanda illusioner om vad som är väsentligt här i livet.

Jag ser alltså Michael Jackson inte i första hand som ett offer för sin svåra barndom och därför som en patetisk uppvisning i svårbegriplig psykologisk patologi utan som ett medium för ett kollektivt vanvett som vi inte förstår och inte vill hantera där det kan förstås och hanteras, dvs. i oss själva. Nej vi vill förlägga det utanför oss själva och både fascineras av det och förfasa oss över det, medan vi inbillar oss att vi verkligen inte har något som är lika tokigt som det Michael Jackson visade för oss. För mig är alltså en viktig dimension av fenomenet Michael Jackson att han var en projektionsskärm för en hel del kollektiva illusioner. Den viktigaste av frågor är alltså inte vad Michael Jacksons död säger om Michael Jackson utan vad den säger om vår tid och dess människor.

För den som vill läsa en personlig betraktelse över Jackson skriven av person som inte spekulerar på avstånd rekommederar jag Deepak Chopras blogginlägg. Ja även blogginlägg av Chopras son och dotter är intressanta i sammanhanget.

Till sist lägger jag in en Jacksonlåt som visar en annan sida av hans inlevelseförmåga. Den heter Earth Song, och i den gestaltar han inte alla garderobsnarcissisters vridna drömmar om att få träda fram som globala celebriteter utan våndan över vad vi människor kan vara på väg att göra med vår jord om vi inte tar vårt förnuft till fånga.


——————————————-
Andra bloggare om , , , , ,

Man blir som det man hatar

Hittade just ovanstående bild på bloggen The political carnival. Den sägs föreställa “Supreme Leader Shah Khamenei”. Den är onekligen mycket talande. Och framförallt är bilden en utmärkt illustration till principen att man blir som det man hatar.

Utöver detta vill jag bara säga att det är beklämmande att åse hur den iranska prästmaffian fortsätter att slå spikar i sin kista. Hur länge mätt i dagar, veckor eller år som dödsdansen måste pågå är svårt att bedöma. Allt beror förstås på hur djupt rädslan sitter hos folk i gemen.

Dessa präster utger sig för att gå Allahs och Muhammeds ärenden, men sanningen är den att de lever i en upp-och-nedvänd värld. Det är hin håle själv som applåderar deras insatser. Alla välden som bygger på rädsla, maktmissbruk och ofrihet lånar sin kraft från detta håll oavsett retoriska dimridåer.

DN, SvD
——————————————–
Andra bloggare om , , , , ,