EDRIS TANKAR
En blogg om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening.
BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER
KATEGORIER
Blogg listad på Bloggtoppen.se bloggping

Arkiv för oktober 2008

Obamas 30-minuters annons

Uppdatering
27 minuter film avslutades så med följande treminuters utdrag ur ett av Obamas tal

SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB
———————————
Andra bloggare om ,

Ytterligare ljus över Obamas ledarskap

Läste just en utmärkt artikel om Barack Obama i The New York Times. Den har rubriken Barack Obama, Forever Sizing Up. Den ger många intressanta inblickar i Barack Obamas karriär och karaktär. Och den belyser också frågan om vilken typ av ledarskap han kan förväntas komma att utöva. Kompletterande upplysningar om detta finns dessutom i en radiointervju med artikelförfattaren Jodi Kantor. Denna intervju finns tillgänglig på artikelsidan.

Läs och lyssna!
———————————
Andra bloggare om , ,

Barack Obamas ledarskap

Jag har i några tidigare inlägg berört Barack Obamas ledarskap. I ett av dem skrev jag

… jag är helt övertygad om att om just Obama vinner så kommer huvudorsaken att vara att tillräckligt många amerikaner har en mer eller mindre tydligt uppfattad och artikulerad förståelse av att det unika med honom är hans djupaste varande som person och att detta väcker löften om ett ledarskap och en hållning till politiken som får dem att hoppas och tro att den inte längre skall behöva domineras av en maktkamp som är en halvpsykopatisk parodi på hur konstruktiva mänskliga relationer bör fungera.

Och jag håller dryga sex månader senare fast vid detta omdöme. Inget har hänt under tiden som kräver en omprövning. Enligt min mening har det successivt blivit allt tydligare att det verkligt unika med Barack Obama inte är hans kloka visioner eller hans förmåga att inspirera och väcka hopp. Kloka visioner och inspiration blir snabbt till intet om ledarskapet inte har en halt som gör att det går att i rimlig utsträckning förverkliga det som ställs i utsikt.

Alla med erfarenhet av ledarskap inom olika verksamheter (privata eller inom den politiskt styrda sektorn) vet hur lätt det är att vackra visioner blir till platt intet därför att ledarskapet utövas på ett sätt som visar för personalen att visionerna inte var ärligt menade. De var bara en retorisk garnering. Och var de ärliga så visste i varje fall ledningen inte hur ledarskapet borde utövas för att personalen inte bara skulle uppfatta visionerna som trovärdiga utan också uppleva sig själva som ärligt inbjudna att hjälpa till att förverkliga dem.

Samma problem finns inom politiken. Medborgarnas cynism i synen på politik och politiker sitter djupt. Detta har många och komplicerade orsaker som jag inte kan fördjupa mig i här, men behovet av verkligt inspirerande och trovärdigt ledarskap på politikens område är stort. Ja akut. Och jag är övertygad om att Barack Obama – om det amerikanska folket så vill – kommer att visa sig vara en ny typ av politisk ledare med möjlighet att bli en ledstjärna för de av världens ledare som så önskar.

I senaste Time finns en välskriven och klok artikel av Joe Klein. Artikeln har titeln Why Barack Obama is winning. Den är mycket intressant just ur ledarskapsperspektiv. Särskilt den beskrivna ”konfrontationen” mellan Obama och general David Petraeus illustrerar Obamas insikt i det jag kallar icke-auktoritärt ledarskap. Den ledarskapstyp som krävs för att man skall kunna förverkliga visioner genom att inspirera och trovärdigt invitera (personal eller medborgare) att tillsammans med ledaren göra verklighet av den eftersträvade visionen.

”We rise and fall as one nation” brukar Obama säga i sina tal.
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Bergströms försåtliga argumentation mot Obama

Läste just Hans Bergströms DN-artikel Vem är Barack Obama? Det är ett försåtligt aktstycke. Bergström som gammal statsvetare behärskar förstås konsten att argumentera klart, sansat och sakligt. Hans huvudpoäng i artikeln är att det inte kan betraktas som ett uttryck för ”negative campaigning” att granska den idéprägling som är karaktäristisk för en presidentkandidat. Och det förefaller ju vara en helt rimlig slutsats.

Därefter bringar Bergström ljus över Barack Obamas ideologiska utveckling genom att lyfta fram tre av hans mentorer: Alice Palmer, Jeremiah Wright och William Ayers. Och Bergström betonar att samtliga ”har extrema bakgrunder och idéer”. Vidare konstaterar han mot slutet av artikeln att ”många andra med samma idériktning har spelat en roll i Obamas ideologiska skolning, även i mogen ålder och i relativt sen tid”. Bilden är alltså klar. Obama har, i varje fall enligt Bergström, spenderat för mycket tid tillsammans med i ideologiskt avseende entydigt tvivelaktiga personer. Och detta Bergströms grund för att framhålla att det är mycket motiverat att ställa frågan ”vem är Obama ideologiskt?”

Efter att ha på ytan resonerat med en saklighet och objektivitet som om han lade fram en tes på ett statsvetenskapligt seminarium så hoppas förstås Bergström att han har läsaren med sig när han sedan kommer med sin försåtliga artikelknorr. Den är nämligen att ondgöra sig över att den typ av saklig granskning av Obamas ideologiska bakgrund som Bergström försökt visa är både intressant och motiverad försvåras eller rent av omöjliggörs av personer som hävdar att den är ett uttryck för ”hat” och ”en otäck kampanj”.

Så skapar han alltså intrycket att Obama kan vara en radikal idiot och att stackars John McCain, i sin med god statsvetenskaplig idéanalys besläktade iver att skapa klarhet kring Obamas ideologi, inte får komma till tals eftersom hans folkupplysande insatser helt omotiverat kallas ”negative campaigning”.

Här kommer några exempel på klarläggande analyser av Obamas ideologi från John McCains presidentvalskampanj. Strigensen i den statsvetenskapliga idéanalysen är väl inte på topp, men om vi får tro Hans Bergström så är väl detta ren folkupplysning.


———————————
Andra bloggare om , ,

Placebo en möjlig port till en annan läkekonst?

Efter att ha blivit intensivt engagerad i en debatt på denna min blogg efter ett inlägg som jag skrev med anledning av PC Jersilds recension i DN av Edzard Ernst och Simon Singhs bok Salvekvick och kvacksaleri så vill jag i anslutning till SvD-artikeln om samma bok bara ställa några frågor. Vad är placebo? Varför och hur fungerar placebo? Varför har inte placebo hög status utan betraktas närmast som ett felaktigt eller i varje fall primitivt och omodernt sätt att bli frisk?

Om det gick att förstå människan som fysiologiskt system så att man kunde systematiskt använda de mekanismer som verkar i det som kallas placebo så är jag övertygad om att om patienterna ställdes inför valet att få bli friska genom placebomekanismerna eller genom rejäla doser av allt annat än biverkningsfria kemikalier så skulle skolmedicinen så som den nu ser ut vara död.

Så i stället för att betrakta placebo som ett slags ointressant residualfenomen borde vi enligt min mening betrakta fenomenet som en möjlig port till paradigmomdanande insikter om människans natur och därmed också om sjukdomarnas uppkomst och bot.

Mitt intryck är dock att det inom medicinen som expertsystem (eller kanske det i stort sett bara är bland expertsystemets ideologiska väktare) är mycket viktigt att bli frisk på rätt sätt (dvs. på det sätt som dominerar nu) så det lär väl dröja innan modiga forskare vågar vända på analyskuttingen och verkligen försöka förstå placebo i stället för att se ner på det som ett slags sämre bot.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Colin Powells skarpsynta och välformulerade stöd för Obama

Colin Powell, utrikesminister under George W Bush första presidentperiod, har idag tagit offentlig ställning mot sitt eget partis kandidat. Och hans utomordentligt välreflekterade motivering kan avnjutas i följande inslag från Meet the Press. Särskilt berörande är hans berättelse om en ung muslimsk amerikan som förlorade sitt liv i Irak, och att denne man inte var en sämre amerikan för att han var muslim. Denna berättelse blev grundstenen i Powells bestämda avståndstagande från att republikanska partiets strateger försöker göra USA till ett slags pingstvänsteokrati.

DN, SvD, Sydsvenskan
———————————
Andra bloggare om , , ,

Sedvanlig skolmedicinsk arrogans

PC Jersild recenserar i dagens DN under rubriken Kvacksalveriets pris en mot alternativmedicin och komplementärmedicin mycket kritisk bok. Den är skriven av Simon Singh och Edzard Ernst och har titeln Salvekvick och kvacksalveri. Jag har inte läst boken, men kan i varje fall konstatera att Jersild verkar mer än nöjd med att i stort sett ingenting av vad som granskas i den finner nåd inför författarnas förmodat skärpta intellekt och goda omdöme.

Tonfallet i recensionen (och jag förmodar även tonfallet i boken) är präglat av den sedvanliga arrogansen i sammanhanget. Men låt mig påminna Jersild och andra som är på härnadståg mot alternativmedicinen att de personer som har och har haft nytta av alternativmedicinska behandlingar inte imponeras av att få veta att de har blivit lurade. Att de suggererat sig själva till friskhet eller att det helt enkelt bara är så att de blivit friska ändå. Och därmed spenderat pengar på verkningslösa dumheter.

Den skolmedicinska arrogansen är faktiskt kontraproduktiv. Personer som vet att de har haft nytta av alternativmedicinska behandlingar struntar naturligtvis fullständigt i att dessa behandlingar underkänns av skolmedicinska experter. Istället börjar man undra över vad det är för fel på vetenskapens metoder som gör att de inte kan hitta de verkningar som man själv med tacksamhet upplevt. Och så undrar man också över varför ideologiska representanter för en läkekonst som i Sverige årligen lär kosta 4000 personer livet p.g.a. felbehandlingar är så oroade över de risker som tas av personer som vänder sig till alternativmedicinen. Varför engagerar de sig inte för att försöka rädda de patienter som söker sig till deras eget system. Det verkar vara en långt angelägnare uppgift.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Den presidentvärdige Barack Obama

Att döma av opinionsundersökningarna och olika fokusgrupper med oberoende väljare blev den sista debatten mellan Barack Obama och John McCain ingen framgång för McCain. Jag såg på CNN:s kommentatorer (de skryter om sig själva som ”the best political team on television”) och känslan inledningsvis var att nu hade McCain gjort sin bästa debatt. Men så kom tittarundersökningen som visade att 58 % såg Obama som segrare mot 31 % för McCain. Och inte blev det bättre av att CBS undersökning av hur de oberoende väljarna uppfattade debatten visade liknande siffror, 53 % för Obama mot 22 % för McCain.

Detta fick kommentatorerna att börja fokusera på det intryck McCain hade gjort under debatten, vägledda av den oftast kloke David Gergen.

Förmodligen var det väl i en känsla av att McCain inte hade fört sig med optimal presidentvärdighet som fick Republikanska partiet att replikera med följande reklamfilm

Men man kan onekligen undra om denna film har en visuell kraft i bedömningen av vem som har den rätta presidentvärdigheten som kan mäta sig med följande bild från debatten.

Och när samma bild redigerats och försetts med kommentaren ”Hur skall Sarah Palin kunna vederlägga detta uppenbara bevis för evolutionen?” då blir det god politisk humor av det hela.

DN1, DN2, SvD
———————————
Andra bloggare om , ,

Antroposofisk medicin i blåsväder

Läste just en artikel i DN som förkunnar att Läkemedelsverket verkar inriktat på att sätta stopp för den antroposofiska medicinen. ”Vi bedömer att den svenska läkemedelslagstiftningen inte är anpassad för den antroposofiska medicinen”, säger Stefan Berggren som tydligen är enhetschef på Läkemedelsverket. Och slutsatsen är förstås den givna. Den dispens som antroposoferna har bör inte förnyas.

Min kommentar är att det naturligtvis inte finns någon anledning att tro att allt som antroposoferna sysslar med i sin läkekonst är höjt över varje rimlig invändning, men varför är det så angeläget att försöka lagvägen tvinga alla att bli friska på det sätt som skolmedicinen och dess institutioner för tillfället definierar som det rätta. Den omskrutna friheten skall minsann inte finnas på detta område. Och blir man frisk på fel sätt så har man förmodligen inte ens varit sjuk. En inbillningssjuk blir inbillningsfrisk.

Och hur stora är problemen med felbehandlingar etc. inom alternativmedicinen jämfört med felbehandlingar inom skolmedicinen? Det lär ju dö c:a 4000 personer om året av felbehandlingar inom sjukvården.

I samband med att TV 4 gjorde en utomordentligt snedvriden granskning av den antroposofiska cancermedicinen Iscador skrev jag en längre betraktelse i ämnet med titeln: Skolmedicin och alternativmedicin – hegemoniförsvar eller en möjlig framtida syntes. Den börjar på sidan 2 i detta dokument.

————————————–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Obamas storseger i skolvalet ett mycket gott omen!

Det produceras opinionsundersökningar i ett fullständigt oöverskådligt och faktiskt tröttande antal i den pågående presidentvalskampanjen i USA. Igår kungjordes emellertid ett slags kombinerat val och opinionsundersökning kallat The Scholastic Presidential Election Poll som visat sig nästan alltid förbåda resultatet i det verkliga presidentvalet. Det gäller alltså ett val bland skolungdomar i USA som går i klass 1-12. Detta val har ägt rum sedan 1940 och resultatet har faktiskt blivit det samma som i det efterföljande presidentvalet i alla presidentval utom två. 1948 vann nämligen Thomas E. Dewey i skolvalet och inte Harry Truman och 1960 då ju John Kennedy blev president så vann vann faktiskt Richard Nixon i skolvalet.

Vilket blev då resultatet denna gång. Jo Barack Obama fick 57 % och John McCain 39 % (4 % tillföll övriga kandidater). Inte illa!

Och följande lilla film skildrar en av dem som med all sannolikhet röstat på Obama. Och inte nog med det, den lille grabben har också lärt sig ett av Obamas mest kända tal utantill. Och han framför det med verklig bravur.

———————————-
Andra bloggare om , ,

Vid vägs ände!

Krispaketen avlöser varandra. G7-länderna har en fempunktsplan och EU-länderna har enats om ett krispaket. Själv ställer jag mig skeptisk. Jag tror inte att detta är en av de många kriser som innebär att man efter lite ståhej kan borsta av sig krisdammet och jublande konstatera att nu är det läge att fortsätta som vanligt. Visst sitter tron djupt att oavsett vilka kriser vi drabbas av så är vi i grunden på rätt väg mot framtiden. Vår ekonomiska och politiska utvecklingsmodell kretsar ju kring idén att en evig vetenskaplig kunskapsutveckling översatt till en likaledas evig teknologisk utveckling kan omsättas på den fria marknaden till evig tillväxt och levnadsstandardökning. Men den modellen har enligt min mening länge varit vid vägs ände.

Så intill motsatsen har bevisats av verkligheten så tror jag att vi nu efter mycket krumbuktande är i början av en djupt systemförvandlande kris. En kris som inte bara rör vår ekonomisk-politiska utvecklingsmodell utan också i hög grad våra djupaste värderingar och visioner om vad som är poängen med livet här på jorden, dvs. om vi skall fortsätta att låta oss nöjas med Mammondyrkan och biologismens teser om det meningsfulla i att dansa med i de själviska genernas önskan om framgångsrik genspridning. Eller om vi skall våga öppna oss för något mera livsbejakande?

Oavsett vilket läste jag här under kvällen en mycket intressant artikel om den pågående finanskrisen. Den har rubriken Money and the Crises of Civilization. Artikelns huvudpremiss beskrivs så här:

I think we all sense that we are nearing the end of an era. On the most superficial level, it is the era of unregulated casino-style financial manipulation that is ending. But the current efforts of the political elites to fix the crisis at this level will only reveal its deeper dimensions. In fact, the crisis goes ”all the way to the bottom.” It arises from the very nature of money and property in the world today, and it will persist and continue to intensify until money itself is transformed. A process centuries in the making is in its final stages of unfoldment.

DN1, DN2, SvD1, SvD2
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

En kollektivt formad pil av hat!

Som alla som följer min blogg har noterat har jag inte bloggat om den amerikanska presidentvalskampanjen på ett tag. Orsaken är inte att jag tappat intresset utan bara att nu när avgörandet närmar sig så blir de vanliga mediernas täckning mera ingående. Och ibland också bättre. Jag läste t.ex. just ett belysande inlägg på SvD:s blogg om USA-valet med rubriken ”Pro-life”-horden som vill döda Obama. Inlägget är skrivet av Martin Gelin och skildrar hur John McCain och Sarah Palin gör sitt yttersta för att på sina kampanjmöten piska upp antagonistiska känslor mot Obama. Detta har bl.a. fått kongressledamoten från Georgia John Lewis (som gjorde betydelsefulla insatser i medborgarrättsrörelsen på sin tid) att ta bladet från munnen:

”As one who was a victim of violence and hate during the height of the Civil Rights Movement, I am deeply disturbed by the negative tone of the McCain-Palin campaign,” Lewis said in a statement. ”Sen. McCain and Gov. Palin are sowing the seeds of hatred and division, and there is no need for this hostility in our political discourse.”

Lewis gjorde t.o.m. jämförelser med den gamle rasisten George Wallace och hans presidentvalskampanj. Men mera träffande är ändå följande kommentar:

”As public figures with the power to influence and persuade, Sen. McCain and Gov. Palin are playing with fire, and if they are not careful, that fire will consume us all. They are playing a very dangerous game that disregards the value of the political process and cheapens our entire democracy. We can do better. The American people deserve better.”

Enligt min mening är förståelsen i det allmänna medvetandet svag för med vilken skrämmande kraft indignationsskapande, splittrande och i själva verket hatisk retorik kan åstadkomma förskräckande verkningar. Senast jag hade anledning att kommentera detta var i min senaste bok (… men vad går det ut på egentligen – livet alltså) som skrevs under den tid då Anna Lindh-mordet skedde. Jag kommenterade då de kollektiva känsloströmmarnas makt på följande sätt:

Hat dödar kort och gott. Och det spelar ingen roll om man kallar hatet för berättigat missnöje eller använder någon annan förskönande omskrivning. Hat dödar. Men detta verkar vara svårt att se och förstå. Man tittar på mordvapen och mördarnas mer eller mindre förvirrade redogörelser för sina motiv. Men i fall som detta så förs mördarna fram som surfare på en flodvåg av rädsla, hat och indignation. Och den flodvågen har mördarna inte skapat själva. Den har vi människor, vi vanliga indignerade småhatare skapat. Mördare är bara ett redskap. Själva stålspetsen på en kollektivt formad pil av hat.

Men självklart motverkar positiva tankar om Obama det hot som hatretoriken skapar. Om inte annat stör det hatpilens kurs.

En artikel med Lewis uttalande och McCain-kampanjens och Obama-kampanjens kommentarer finns att läsa här. Och här en kort, intressant och någorlunda insiktsfull kommentar i The New Yorker.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , ,

Kvalificerad forskning om nära-döden-upplevelser

För snart en månad sedan presenterades på en presskonferens i New York (i samband med ett internationellt FN-symposium) ett stort upplagt försök om nära-döden-upplevelser. Dessa upplevelser är en nagel i ögat på alla inom vetenskapsvärlden som tror på någon variant av den filosofiska uppfattning som kallas materialistisk reduktionism. En uppfattning som bl.a. innebär att man tror att medvetandet skapas av hjärnan och att det därför inte kan ha en autonom existens, dvs. en existens oberoende av hjärnan. Enligt den materialistiska reduktionismen innebär därför döden att medvetandet släcks ner för gott, eftersom hjärnan är död.

Nära-döden-upplevelser stör dock den filosofiskt förutfattade meningen om dödens karaktär så till vida att visserligen inte döda, men djupt medvetslösa, personer uppenbarligen kunnat dels inte bara uppleva intressanta föraningar om en tillvaro efter döden utan också faktiskt korrekt varsebli företeelser i det sjukhusrum där personalen försökt rädda dem. Och det är framförallt denna sistnämnda förmåga till varseblivning, trots att de vanliga sinnena inte fungerar och djup medvetslöshet råder, som intresserar forskarna i det i New York kungjorda forskningsprojektet.

Hela projektet kretsar kring att man sätter upp bilder högt uppe i de aktuella upplivningsrummen på olika sjukhus. Och man sätter upp dem på ett sådant sätt att de bara kan ses om den seende själv är uppe i taket. Bilderna får dessutom inte föreställa något som är allmängods utan är för ändamålet konstruerade unika symboler.

Idén är alltså att undersöka om personer med nära-döden-upplevelser kommer att rapportera att de faktiskt sett någon av dessa bilder. Och skulle detta ske så anser forskarna ifråga att detta visar att medvetandet uppenbarligen kan fungera utan att dess organ hjärnan är aktiverad på det sätt som den vanligen är när man är medveten, och att det dessutom är kapabelt att på något sätt lämna sin köttsliga hemvist och varsebli korrekt.

Skulle det däremot inte komma några rapporter om korrekt varseblivna bilder så anser forskarna att detta kan tas som intäkt för att nära-döden-upplevelser är av illusorisk karaktär. Att hjärnan i ett tämligen syrefattigt och stressat tillstånd helt enkelt fabricerar upplevelser från den befintliga minnesbanken.

Detta forskningsupplägg verkar mycket bra. Men samtidigt kan jag inte låta bli att påpeka att det i den intellektuella hederlighetens namn vore på tiden att alla som schablonmässigt utgår från att hjärnan skapar medvetandet försökte prestera några som helst bevis för att så är fallet. Det är faktiskt inget bevis att något ter sig rimligt från en eller annan utgångspunkt. Och det är heller inget bevis att de allra flesta har samma uppfattning. Sakläget är i själva verket att vi i vetenskaplig mening inte vet hur medvetandet förhåller sig till hjärnan. Men att man inom forskningsvärlden bestämt sig för att i stor utsträckning tro att medvetandet skapas av hjärnan.

Som historien visar kan man tro allt möjligt utan att det för den skull är sant. Vi trodde till exempel en gång i tiden att jorden var platt. Visst verkade det rimligt att tro en sådan sak. Men det ändrade inte det korrekta förhållandet. Jorden blev inte ett dugg plattare av att vi trodde att den var platt. Och medvetandets förhållande till hjärnan är det det är, oavsett vad vi tror om saken och oavsett vad tankemaktens företrädare bestämt att vi skall tro på om vi inte vill riskera att bli stämplade som simpla illusionsmakare.

För alla som är intresserade går det bra att se själva presskonferensen, och seminariet här.

AB, Dagens Medicin
———————————
Andra bloggare om , , , , , , ,

Bruce Springsteen en Obamaman

Bruce Springsteen tar klar och tydlig ställning för Barack Obama på en av sina konserter.

Och publiken var i stort sett av Obamaformat.


———————————
Andra bloggare om , ,

Sarah Palin – en dokusåpakaraktär

Jag såg förstås debatten mellan Joe Biden och Sarah Palin, men hittills har jag valt att inte kommentera den. Skälet är rent ut sagt att jag är djupt förbryllad över det s.k. fenomenet Sarah Palin. Jag har lyssnat på mängder av amerikanska debatter där republikanskt färgade kommentatorer i extatiska ordalag prisar Palins folklighet och karisma medan demokraterna pendlar mellan viss återhållen artighet till att såga Palin som ett dåligt skämt.

För egen del har jag otroligt svårt att förstå att det går att uppfatta Sarah Palin som vederhäftig. Den fråga jag har ställt mig är om det verkligen är politisk dragningskraft som Sarah Palin har. Efter att ha vridit och vänt på den frågan kan jag inte befria mig från intrycket att det känns som att hon deltar i en dokusåpa som imiterar en presidentvalskampanj. Och att det som är nyckeln till hennes tjuskraft är en kombination av fräckt och populistiskt levererade, starkt högerfärgade schablonsynpunkter och den erotiska laddning som uppstår av motsättningen mellan en på ytan sexualfientlig religiös hållning och snäva kjolar och ögonflörtning med publiken. En erotisk laddning som för många som inte vill vara medvetna om det sexuella inslaget i attraktionen till Sarah Palin döljs och bäddas in i en allmän känsla av hänförelse för henne.

Själv finner jag det ofantligt fascinerande att den amerikanska presidentvalskampanjen faktiskt omfattar en ”dokusåpakaraktär”. Visserligen har Sarah Palin varit borgmästare och visst är hon guvernör för Alaska, men hennes vederhäftighetskvot är inte särskilt imponerande på den nivå som hon nu aspirerar på. Visst kan republikanska proffstyckare försvara henne i falsett, men ställ henne i fantasin tillsammans med t.ex. Margaret Thatcher och Angela Merkel. Inte kan någon rimligt objektiv och av partisympatier någorlunda opåverkad person tycka att dessa damer spelar i samma division. Nu lär ju Margaret Thatcher vara på väg in i senila dimmor, men om hon hade varit i sin krafts dagar så skulle det onekligen vara intressant att få ta del av denna magnifika ledarpersons mellan-skål-och-vägg-utvärdering av Sarah Palins halt som potentiell politisk ledare för USA.

Frågan för det amerikanska folket i det snart stundande valet verkar alltså vara om politik handlar om verkligheten eller om det är en medialt konstruerad dokusåpa. Att detta val alls blivit möjligt känns i dessa tider av finanskris och begynnande global recession som en yttring av grav amerikansk dödsdrift.

Själv känner jag mig emellertid numera relativt säker på att smärtan i de reella problemen kommer att göra att världen slipper ett dokusåpaledarskap. Sedan är det en annan sak att de utmaningar som Barack Obama står inför är djupt skrämmande. Men samtidigt visar historien att i svåra krisögonblick träder ofta ledare fram som är vuxna situationen.

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,