EDRIS TANKAR
En blogg om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening.
BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER
KATEGORIER
Blogg listad på Bloggtoppen.se bloggping

Arkiv för juni 2008

Billigt argument

Enligt SvD anser Fredrik Reinfeldt att förra socialdemokratiska statsrådet Ylva Johansson genom att utnyttja avdrag för hushållsnära tjänster visar att hon inte tror på sina egna argument. Varför sänker sig statsministern till en sådan låg argumentationsnivå? Eller menar han i konsekvensens namn att politiker för att undvika kritik mot principlöshet inte skall leva efter Sveriges lagar och bestämmelser om dessa avviker från det egna partiprogrammet. Går verkligen sådana här billiga argument hem?
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Marknadsekonomi en sorts planekonomi

När det gäller bloggandet har jag likt en björn gått i ide. Men det är förstås ett sommar- och semesteride. Idag är jag dock tvungen att sticka ut nosen och skriva lite. Jag råkade nämligen på en av mina internetexkursioner hitta slutrapporten från kristdemokraternas arbetsgrupp för en ansvarsfull miljöpolitik. Anders Wijkman har varit arbetsgruppens ordförande, och eftersom jag vet att Wijkman är en klok karl tänkte jag att jag skulle läsa rapporten. Den har titeln Miljöpolitik för en globaliserad värld. Delvis förväntade jag mig en trist partiskrift, men det visade sig vara en ypperlig rapport.

Det jag framförallt uppskattar med rapporten är att trots att den innehåller massor av detaljerade förslag så kopplar den ett teoretisk helhetsperspektiv. Den bygger nämligen på en insikt om vårt ekonomiska systems graverande brister. Det grundproblem som man fokuserar är att ”naturkapitalet, och specifikt ‘ekosystemtjänsterna’ inte har ett specifikt värde i den ekonomiska modellen”. För dem som är ovana med dessa begrepp är alltså ekosystemtjänster allt det som naturen gör ”gratis” åt oss i form av rening av luft och vatten, reglering av klimat, pollinering av växter etc. etc.

Det faktum att naturkapitalet inte ges ett värde leder förstås till att det inte verkar särskilt kostsamt att skövla naturen. Man skriver t.ex. i rapporten att ”därför lönar det sig bättre att till exempel kalhugga en regnskog – för att producera biffkor, soja eller palmolja på marken – än att bevara skogen för den nytta den gör som kolsänka, för att slå vakt om den biologiska mångfalden eller för att reglera både det lokala klimatet och vattenföringen i området. Det är tyvärr enkelt i dagens system att snabbt öka det finansiella kapitalet på naturkapitalets bekostnad. Så länge den situationen består finns det inte mycket hopp om att stoppa vare sig skogsskövlingen eller utfiskningen”.

Efter diverse resonemang drar så Wijkman och hans grupp slutsatsen att ”det krävs en omfattande reformering av ekonomin i form av rigorösa ramverk för att kunna styra utvecklingen mot bärkraft och uthållighet. Syftet måste vara att stimulera rätt typ av teknikutveckling och beteenden. Om sådana ramverk saknas är det svårt att se hur marknaden som system skall kunna bidra till en lösning av miljö- och klimatkrisen. Med rätt typ av ramverk skulle däremot marknadspolitiska instrument och lösningar på ett konstruktivt sätt hjälpa till att korrigera marknadens kortsiktighet och leda samhället mot hållbar utveckling.”

Den här sortens resonemang får marknadsdogmatiker att tugga fradga. Tal om ramverk och spelregler etc. framställs som en längtan efter planekonomi, och går det riktigt långt så börjar marknadsliberaler att beskriva det hela som ekofascism.

Själv anser jag att detta med planekonomi kontra marknadsekonomi har en tendens att bli en destruktiv lek med ord. Därför brukar jag säga att det finns bara olika sorters planekonomi. Med det menar jag att det inte finns någon verkligt fri marknad i meningen en marknad helt utan spelregler. Varje ekonomi har enligt mitt sätt att tänka en planekonomisk komponent som består av de olika spelregler (grundade på lagstiftning, avtal och traditioner) som råder inom det ekonomiska området.

Det som i det allmänna medvetandet associeras med planekonomi är förstås den sovjetiska planekonomin. Den var ju trots anspråken parodiskt dålig för miljö och människor, och framför allt för mänsklig kreativitet. På sikt fick den också den framgång den förtjänade. Men det jag menar är att det vi kallar marknadsekonomi lika gärna kan uppfattas som en annan sorts planekonomi än den sovjetiska varianten. Och det miljökrisen visar är att denna vår variant av planekonomi visserligen är mycket bättre när det gäller både välståndsgenerering och miljöskydd än sovjetisk planekonomi. Men den är inte tillräckligt bra.

Så i stället för den ofruktbara striden om olika varianter av sovjetisk planekonomi kontra fantasin om den obefläckade marknadsekonomin föreslår jag att vi fokuserar diskussionen på det Wijkmans grupp kallar ramverket (eller spelreglerna) för ekonomin. Hur skall detta ramverk se ut för att en långsiktigt hållbar utveckling inte skall vara utesluten på förhand som den tyvärr är med nuvarande ramverk?

Wijkmans arbetsgrupp har med sin klartänkta och av konkreta förslag och uppslag välfyllda rapport bidragit med ett förnämligt underlag för en sådan för framtiden helt avgörande diskussion.

SvD1, SvD2, Sydsvenskan,
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , ,

Ingela Agardh – en försynt lärare i konsten att dö

Med magisk precision avled Ingela Agardh samma dag som en intervju med henne sändes i TV2. Jag såg inte intervjun när den sändes utan läste om den i tidningen. Det stod att den skulle handla om hur hon fann sin tro. Så intressant tänkte jag och erinrade mig den enda gången jag träffat Ingela Agardh. Hon var moderator på någon konferens där jag höll en föreläsning. När jag hade hållit föreläsningen och alla var på väg ut till paus sa hon ”är du religiös” med det där fränt rättframma men ändå sympatiska tonfall som var hennes särmärke. Jag svek henne med att säga något diffust, eftersom jag var osäker på vad hon menade med sin fråga. Om frågan gällde mig eller om den egentligen gällde henne själv.

Nu förstår jag att den förmodligen betydde: du verkar ha något slags andlig eller möjligen religiös inställning samtidigt som du verkar rätt vettig. Hur får du ihop det?

Med detta lilla minne i bakhuvudet gick jag till Sveriges Televisions hemsida och där hittade jag intervjun. Och nu har jag sett den. Hon var verkligen bra i sin chosefria ärlighet. Det blev ett mycket levande och tänkvärt samtal om livet, döden, lidandet och Gud. ”Det här kan vara den sista sommaren och det är inte tragiskt och jag förvånar mig själv när jag säger att jag borde ju säga att jag vill leva och så känner jag inte riktigt så … livet är färdigt med mig”, sa hon.

Så blev hon i denna sin sista intervju en försynt lärare i konsten att dö.

Intervjun finns ännu så länge till beskådande här. Och hennes tämligen nyutgivna bok heter Den största nyheten.

DN, SvD, AB1, AB2
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Partisamvetet kontra samvetet

Den pågående debatten om FRA:s integritetskränkande avlyssningsbefogenheter är en intressant studie i teorin om det socialt konstruerade samvetet kontra det verkliga samvetet. Partipiskan viner och lydnadsreflexer utlöses och rättfärdigas av skammen inför lusten att bryta mot avgivna löften om partilojalitet. Och naturligtvis av rädslan för det hotande straffet. Det socialt konstruerade samvetet, partisamvetet, kräver att medborgarnas integritet säljs för en fantasi om hur hot måste avvärjas i en modern tid.

Visst kan det tyckas vara ett argumentationstekniskt skamgrepp att påminna om nazistiska och kommunistiska partisamveten och vad de rymde av rädslo- och skamstyrda lojaliteter. Men verkligheten är den att vi människor i allmänhet är flockdjur som är benägna att sälja vår integritet till den verkliga makten genom att säga ja till det makten bjuder, oavsett hur vidrigt det är.

Kraft till en revolt mot denna benägenhet har endast de personer i vilka det verkliga samvetets röst inte är tystad eller överlagrad och förvrängd av det socialt konstruerade samvetets påbud.

Så den fråga som jag med viss bävan ser fram emot att få besvarad i FRA-omröstningen är om det finns några riksdagsledamöter med väckt samvete, eller om hela bunten är lydiga personer som med mjuka ryggar och smorda käftar viker sig för grupptryck.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Barack Obamas insiktsfullhet som ledare

Jag har i tidigare inlägg knappast sparat på mina positiva omdömen om Barack Obama. Mest imponerad är jag av hans talekonst och vad den röjer om honom som person och ledare. Men den här lilla filmen gör ett ännu starkare intryck på mig. Det är inget stort tal inför en mångtusenhövdad publik utan det är en lågmäld betraktelse som Obama håller på sitt kampanjhögkvarter i Chicago inför personal och volontärer. Han har just vunnit primärvalen och gör en liten reflektion över vägen dit och hur framtiden ter sig för hans hängivna medarbetare. Det han röjer om sig själv och sin förståelse för ledarskap i detta lilla tacktal är en fröjd att höra för en person med min bakgrund. Jag har ju ägnat många år av mitt liv till att reflektera över ledarskap, och kunnat med sorg i hjärtat konstatera att verkligt bra ledarskap är något högst ovanligt. Men här har uppenbarligen USA fått en möjlighet att till president välja en man som i djupet av sin varelse förstår vad det handlar om.

På samma sätt som George Bushs proklamation inför sitt härnadståg mot ondskan om att den som inte är med oss är emot oss slår an en ton som subliminalt uppfattas som uppmuntran av varje ledare som är fallen för ett misstroendeorienterat, maktmanipulativt och auktoritärt ledarskap så kommer Barack Obama att som president utan tvekan bli en kraftfull exponent för ett tillitsbaserat och kreativt grupporienterat ledarskap.

Måtte det amerikanska folket visa sitt goda omdöme i valet!


———————————
Andra bloggare om , , , ,

Hur skall man kunna vara riktigt säker?

När jag läser om det eländiga förslaget som gör det möjligt för FRA (Försvarets radioanstalt) att i jakten på vem helst man råkar misstänka för det ena eller andra grundligt sniffa igenom även kabelbefordrad digital information (t.ex. mejl, telefonsamtal och sms) tänker jag på den briljante satir- och skämttecknaren Hans Lindström, som när det gick som hetast till i samband med de danska Muhammedkarikatyrerna, publicerade en teckning med två muslimska gentlemän där den ene levererade följande sex repliker.

- Fifan allså, dom ska inte tro dom kan teckna precis vaffan som helst! Det är kränkande allså!
- Sen skriver dom ju en massa skit också!
- Å det ska dom inte tro att dom kan – fifan det är verkligen kränkande!
- Sen pratar dom ju också – dom tror dom kan säga precis vad som helst allså! Hur kränkande är inte det allså!
- För att inte tala om vad dom kan tänka allså!
- Fifan allså, dom ska inte tro dom kan tänka precis vaffan som helst! Det är kränkande allså!

Man behöver bara byta ut dels de både muslimska gentlemännen mot svenska riksdagsmän och dels ordet ”kränkande” mot ”hotande” så beskriver de här replikerna det sluttande plan som väntar om vi fortsätter att låta rädslan och misstänksamheten underminera våra fri- och rättigheter.

Jag hoppas förstås på civilkurage bland tillräckligt många riksdagsledamöter när partipiskan viner.

DN, SvD, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Skendöd blivande organdonator

Läste just en artikel i Aftonbladet om en incident på ett sjukhus i Paris. En 45 årig man dödförklarades efter en hjärtinfarkt och bedömdes följaktligen som färdig för organdonation. Men han var uppenbarligen inte mer färdig för organdonation än att han vaknade upp från sitt skendöda tillstånd. Förmodligen anade han oråd när kirurgerna förberedde sin insats.

Mitt tidigare inlägg Hjärndöd, transplantationer, organhandel, dödsrädsla och reinkarnation är onekligen relevant i sammanhanget.

Uppdatering 14 juni: Missa inte den utförliga kommentaren till detta inlägg skriven av med. dr. Ingvar Gustavsson, och min replik på detta inlägg!
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

All heder till Hillary Clinton

Så har det skett. Hillary Clinton har utan tvetydigheter erkänt sig besegrad och uttalat sitt stöd för Barack Obama. Och hon gjorde det på ett sätt som hedrar henne. Det var ett mycket skickligt tal som här kan avnjutas i sin helhet.

Min omedelbara känsla när jag hade sett detta tal i direktsänding var att Hillary Clinton nu möjligen och till sist har lyckats göra det som är den svåraste av prövningar för varje maktmänniska, dvs. inse vem man skall böja sitt huvud för i respekt och därefter hjälpa. Detta är ytterst motbjudande för varje sann maktnatur, men verkligheten är den att det är först när man slutar att konkurrera med och försöka dominera den som man skall följa och hjälpa som man får tillgång till sin fulla och sanna kraft. Nu hoppas jag bara att Barack Obama visar sin politiska intuition och ger henne en uppgift som kommer att vara viktigare än vicepresidentposten.

DN 1 2, SvD, AB
———————————
Andra bloggare om , ,

En annan kapitalism – försök till omtänkande

Jag har länge haft uppfattningen att vårt nuvarande ekonomiska system behöver grundligt omkonceptualiseras så att en långsiktigt hållbar utveckling inte är utesluten på förhand som den för närvarande är. Hur ett sådant omtänkande skall gå till och hur spelreglerna för ett bättre ekonomiskt system skall se ut är en mycket stor och svår fråga. Läste dock just en mycket intressant essä i dagens DN som berör frågan om på vilket sätt det ekonomiska systemet behöver utvecklas och förändras. Den är skriven Christer Sanne (som själv nyligen publicerat en förnämlig bok med titeln Keynes barnbarn) och är i praktiken en recension av två vad det verkar mycket bra böcker. Robert B. Reichs Supercapitalism. The Transformation of Business, Democracy and Everyday Life och Peter Barnes Capitalism 3.0. A Guide to Reclaiming the Commons.

För dem som vill ha en rejäl försmak på böckerna eller rent av inte räknar med att alls orka skaffa och läsa dem så finns författarnas presentationer av dem på YouTube. Här kan du se Robert Reichs utläggningar, och här Peter Barnes.

Som en i sammanhanget intressant detalj kan nämnas att Robert Reich, som var arbetsmarknadsminister hos Bill Clinton, relativt nyligen förklarat sig stödja Barack Obama. Här förklarar han sina motiv för detta.
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Smolk i glädjebägaren

Så är det då ett faktum. Barack Obama har vunnit primärvalskampanjen. Han höll som vanligt ett storartat tal.

Hillary Clinton betedde sig samtidigt stilenligt. Hon erkände sig inte besegrad och nämnde heller inte med ett ord att Barack Obama nu har det delegatantal som krävs för seger. Och om sitt fortsatta agerande sa hon i stort sett bara att hon ”inte skulle fatta några beslut i kväll” samtidigt som manade folk att gå till hennes hemsida för att lämna synpunkter.

Hennes tal formligen ångade av en känsla av att hon vill fortsätta kampen mot Obama som om hon – för att tala idrottsspråk – just hade deltagit i en match som slutat oavgjort och att det nu stundade ”sudden death” (för att nu också osubtilt anspela på ting som hon tidigare har sagt i sin kampanj).

Jag såg på CNN under natten och kunde konstatera att de flesta kommentatorerna fann hennes hållning djupt bekymmersam för Obama och det demokratiska partiet. Den alltid kloke David Gergen såg med stor klarhet att talet inte bara håller liv i splittringen i partiet utan också förstärker den. Samtidigt som det förstås går att se hållningen som ett försök att från en styrkeposition förhandla sig till stort inflytande både på Obamas kommande kampanj och på inriktningen på hans regerande om han nu skulle lyckas besegra John McCain. Ja kanske också som ett försök att ”brotta” sig till vicepresidentskapet. En långt mera opolitisk och rasande kommentar fällde emellertid Jeffrey Toobin som såg Hillary Clintons vägran att erkänna sig besegrad som ett uttryck för ”deranged narcissism”.

Jag har själv i mina olika blogganalyser av Hillary Clintons agerande varit i närheten av olika psykiatriska begrepp och diagnoser. Men det är viktigt att ha klart för sig att de psykologiska egenskaper som en framstående politiker kan uppvisa inte är det centrala i sammanhanget. Om man har en i maktfrågor naiv hållning så kan man ju tro att i det aktuella fallet så skulle allt vara mycket enklare bara Hillary Clinton inte led av vissa psykiatriskt diagnostiserbara defekter som person, om hon nu gör det. Men djupast sett handlar politik om något helt annat och mera kollektivt. I kampen om den amerikanska presidentmakten så fokuseras i presidentkandidaterna olika typer av hållningar till och förståelse av politiska frågor som finns företrädda i USA. Och bakom dessa hållningar finns också olika etablerade makteliter som har intresse av att deras uppenbara och i synnerhet deras dolda makt bevaras och helst stärks.

Därför är Hillary Clintons agerande enligt min mening inte i första hand ett resultat av hennes psykologiska läggning. Den spelar förstås in på marginalen i den meningen att den kvalificerar henne för att vara frontfigur för en hållning som upprätthålls och är definierande för en viss maktelit. Och att det samtidigt är hennes ”uppgift” att med hjälp av tilltalande politiska förslag sälja in denna hållning till en bred allmänhet. Allt till fromma för att den bestående maktordningen skall kunna bevaras rimligt intakt.

Jag kan inte i ett tämligen kort blogginlägg fördjupa mig närmare i vad jag anser står på spel i den pågående kampen om presidentmakten i USA. Men jag har uppfattningen att trots att de representerar olika partier och därför i retoriken beskriver varandra som politiska motståndare så samverkar Hillary Clinton och John McCain i realiteten för att bevara den maktordning som Barack Obama i grunden hotar.

Det som är den stora frågan för mig är om Barack Obama har kommit i rätt tid, i den meningen att han kommer att lyckas vinna den pågående maktkampen, eller om han har kommit lite för tidigt och att det amerikanska folket därför måste göra fler bittra erfarenheter innan det kräver en nyorientering med samma subjektiva kraft som en gång medborgarna i Sovjetunionen gjorde. Obama anspelar ju ofta på Abraham Lincoln, och frågan är alltså om Obama framträtt med samma historiska timing som Lincoln gjorde när han förde både slaveriet och inbördeskriget till ett slut. Eller om Obama har kommit lite för tidigt i den meningen att tillräckligt många amerikaner ännu inte förstår vad som är deras tids motsvarigheter till inbördeskriget och slaveriet. Och har han kommit för tidigt så kommer han antingen att fösas åt sidan av ”ödeskrafter” av ett eller annat slag eller klavbindas av sina motståndare så att hans förnyelsekraft tyglas.

Jag hoppas förstås fortfarande att Barack Obama burits av en säker känsla av timing när han beskriver nuet och sitt beslut att försöka vinna presidentskapet med Martin Luther Kings ord ”the fierce urgency of now”. Och att han därför är rätt man i rätt ögonblick, att han trätt fram varken för tidigt eller för sent utan att, som han säger i sina tal, ”this is the moment”.

DN 1 2 3 4 5, SvD 1 2 3, AB 1 2 3 4, Sydsvenskan
———————————
Andra bloggare om , ,

Sjukvårdens häpnadsväckande makt över våra sinnen

Socialstyrelsen publicerade idag en rapport med titeln Vårdskador inom somatisk slutenvård. Denna rapport ger vid handen att 8,6 % av patienterna inom den somatiska slutenvården har tecken på vårdskador. På årsbasis skulle detta betyda 105000 vårdskador. I runda slängar var tionde vårdskadad patient får bestående men eller funktionsnedsättning. Det handlar alltså om c:a 10000 patienter om året. Och i tre procent av fallen bidrar vårdskadan till patientens död, dvs. c:a 3000 patienter dör årligen av den behandling som de får inom sjukvården.

I pressmeddelandet i samband med rapportens publicering uttalar sig chefen för Socialstyrelsens tillsynsavdelning, Johan Carlsson. Han säger till att börja med att ”sedan de journaler vi har granskat skrevs 2003-2004 har mycket hänt på patientsäkerhetsområdet men fortfarande finns mycket kvar att göra”. Detta är en klassisk byråkratutsaga. I stället för att rent ut säga att siffrorna är fullständigt oacceptabla, ja skandalösa så tar man udden av dem genom att framställa det som att vi är på rätt väg och att det därför inte finns någon anledning till oro. Vi får också veta att ansvaret för vårdskadorna ”ligger i första hand på hälso- och sjukvården själv”. Något som får mig att undra över om man verkligen har övervägt att skylla det hela på de otillständigt svårbotade och lättdödade patienterna.

I vilket fall som helst betonar Socialstyrelsens pressmeddelande att det viktigaste är att sjukvården förebygger vårdskador genom att utveckla ”rutiner för det egna säkerhetsarbetet”. Och man gör också följande jämförelse: ”Precis som andra avancerade verksamheter som flyget och processindustrin, behöver vården utveckla ett system av egenkontroll av de egna rutinerna”. Och det som i detta sammanhang sägs krävas är ”förbättrad information till patienterna samt inom och mellan vårdenheter och striktare hygienregler”.

I dagens DN kommenterar Göran Hägglund Socialstyrelsens rapport i en rätt klok artikel, och jag skall inte fördjupa mig närmare i hans olika idéer kring vilka underverk som skulle kunna åstadkommas om man hade en lika bra webbaserad journalföring som i den amerikanska veteransjukvården. Det jag i stället vill lyfta fram är det fullständigt häpnadsväckande faktum att en rapport som denna inte leder till ett fullständigt ramaskri. Visserligen är det känt sedan tidigare att sjukvården kostar tusentals personer om året livet. Men varför har vi fortsatt förtroende för denna verksamhet. Skulle det gälla någon annan verksamhet så skulle det tveklöst vara annat ljud i skällan. Tänk t.ex. om 8,6 % av flygpassagerarna skadades under själva flygandet. Och att 3 % av dem som skadades faktiskt dog. Det behövs inte någon större insiktsfullhet för att förstå att om dessa förhållanden rådde så skulle flyget få oöverstigliga svårigheter med passagerarunderlaget.

Så den fråga jag ställer mig är: hur har sjukvården kunnat få sådan makt över våra sinnen att vi tycker att det i stort sett är OK att det fungerar som det gör?

Jag vet inte svaret. Kan det verkligen räcka med en lagom kombination av egen dödsrädsla och det penningstarka medicinindustriella komplexets skickliga marknadsföring av sin människosyn, verklighetsuppfattning och sjukvårdsideologi?

Själv tänker jag på ett råd som en av mina vänner har gett mig. Han är själv läkare, och sa vid ett tillfälle av klarsyn att ”man skall inte söka läkare i oträngt mål”.

SvD
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,