John Edwards kloka val

Äntligen har John Edwards tagit bladet från munnen och gett sitt stöd till Barack Obama vid ett ännu pågående stort möte i Grand Rapids, Michigan. En utomordentligt bra nyhet. Och jag uppskattar särskilt betoningen som fattigdomsbekämpningen fick i både Edwards och Obamas tal för det är en stark antydan om att USA:s tid som främsta fanbärare för ett ur globalt perspektiv vedervärdigt dåligt fungerande ekonomiskt system går mot sitt snara slut, och att detta storslagna land kan börja ta sitt ansvar för att bidra till skapandet av ett verkligt långsiktigt hållbart globalt ekonomiskt system.

———————————-
Andra bloggare om , , ,

Hillary Clinton, drakblod och tvärtomspråk

Det blev en storseger i natt för Hillary Clinton. Jag lyssnade också på hennes segertal. Det var ett skickligt retoriskt aktstycke som inte var särskilt lätt att tolka. Å ena sidan lovordade hon Barack Obama och lovade att arbeta hårt för den som slutligen blir Demokraternas presidentkandidat. Men å andra sidan drev hon linjen att resultaten i Florida och Michigan skall inkluderas trots att dessa båda stater bröt mot reglerna för när primärvalen skulle hållas. Clinton vill alltså att spelreglerna skall ändras när det visar sig att hon har svårt att vinna med de spelregler som gällde när spelet började.

Vad väger då tyngst? Är det hennes, som man på CNN uttryckte det, “conciliatory”, dvs. förbindliga, tonfall eller är det hennes önskan att ändra spelreglerna för den tävling som hon håller på att förlora. Förebådar hennes på ytan vänliga tonfall att hon är på väg att acceptera att hon inte kommer att bli demokraternas presidentkandidat eller visar den beslutsamt och försåtligt uttryckta önskan om en regeländring att hon är beredd att slåss ända fram till partikonventet?

Detta är förstås en öppen fråga. För att få visst perspektiv på de motsägelsefulla budskapen i hennes tal vill jag kort beröra det kommunikationsparadigm som kännetecknar fullfjädrade maktpsykopater. Ett av deras främsta kännetecken är det jag brukar kalla tvärtomspråket. Ett sätt att försöka tydliggöra innebörden och funktionen av detta med tvärtomspråket är min bild om “program ett” och “program två”. Program ett står då för det man säger och program två för det man utstrålar och egentligen menar. Maktpsykopater behärskar konsten till fulländing att säga en sak och mena en annan. Och oftast menar de motsatsen till vad de säger, därav begreppet tvärtomspråket. Så är det t.ex. vanligt att auktoritära och manipulerande chefer talar vackert om delaktighet, samtidigt som de i sin utstrålning och sin allmänna hållning visar att de vill ha medhåll och underkastelse. Och att de är beredda att straffa alla som inte fattar att detta är det verkliga spelet och att pratet om delaktighet bara är en verbal fasad.

Men det är mera försåtligt än vad detta exempel ger vid handen. Maktpsykopatens verkliga skicklighet ligger i att använda detta s.k. tvärtomspråk för att förvilla sin motståndare och motståndarens stödtrupper så att de inte är vaksamma när maktpsykopaten gör sina hänsynslösa och lågtyngdpunktade attacker för att få sin vilja igenom. Förfarna maktpsykopater närmast bedövar sina motståndare med falska vänligheter och andra dimridåer. I realiteten inympar denna typ av dimridåer rädsla i motståndaren så att den emotionella vaksamheten mot de reella intentionerna försvagas. Det som verkar hända inför falska vänligheter levererade av maktpsykopater är att mottagarna halvt om halvt förlamas i sin förmåga att reagera utifrån en sund självbevarelsedrift. Handfallna inför maktpsykopatens fräckhet finner de sig plötsligt ha förlorat en maktkamp. Och den efterlämnade känslan är snopenhet och en besynnerlig blandning av vänliga känslor (som spegling av att de har blivit bemötta med vad de trott vara vänlighet) och förakt mot den sluge maktpsykopaten.

Få har beskrivit maktpsykopatens natur så väl som Richard Wagner i operan Siegfrid. I en central scen i denna opera sjunger Mime en på ytan, dvs. på program ett, lovprisande sång till Siegfrieds ära. Men Siegfried som har kommit så långt på hjältens arketypiska utvecklingsväg att han har mött och besegrat draken och t.o.m. druckit av dess blod kan i klartext höra budskapet på program två. Den som liksom Siegfried symboliskt sett “druckit drakblod” hör de reella intentionerna och hållningarna bakom ett på ytan vänligt budskap. Och Mimes reella intention var att mörda Siegfried. Något som han förstås misslyckades med eftersom han sig själv ovetandes hade avslöjat sina intentioner.

Frågan är alltså vilket spel spelar Hillary Clinton? Om hon spelar Mimes spel så betyder hennes vänligheter mot Barack Obama i själva verket att hon på program två framförallt till superdelegaterna sänder att “ni kan väl inte rösta på en sådan inkompetent drulle. Han duger bara till att för en kort stund förföra det amerikanska folket med sin slippriga retorik, men han klarar varken att besegra John McCain eller att vara en bra president. Det gör däremot jag”. Och som en rädsloskapande biton finns också det kompletterande budskapet: “Skulle tillräckligt många av er inse att jag är bäst, så kommer jag förstås att belöna dem som stödde mig och framförallt hårt bestraffa dem som höll fast vid Obama.”

Men alla sympatisörer tror förstås att hon bara osjälviskt erbjuder sig att vara det amerikanska folkets kloka tjänare. Tiden kommer att utvisa vilket som är Hillary Clintons sanna ansikte. Det som hennes sympatisörer ser eller det som framträder för dem som smakat drakblod.

SvD, DN, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Hillary Clintons destruktiva svanesång

Det finns många tolkningar av vad Hillary Clinton håller på med för närvarande. En del hävdar att hon inser att hon inte kan vinna men att hon inte vill sluta abrupt eftersom det skulle riskera göra hennes sympatisörer bittra (se t.ex. Lawrence O’Donnell i Huffington Post). Att hon därför sysslar med en utdragen och värdig så kallad svanesång för att på slutet göra vad hon kan för att få så många som möjligt av sina sympatisörer vänligt stämda till tanken att stödja Barack Obama. Andra tror att Hillary Clinton visserligen inser att hon kommer att förlora, men att hon alls inte kommer att göra det med värdighet utan att hon i stället kommer att satsa allt för att skada Barack Obama så mycket som möjligt så att han därför inte skall kunna vinna vare sig nu eller i framtiden, dvs. att hon håller på att försöka diskreditera honom för gott i det amerikanska folkets ögon, så att hon därmed skall kunna ställa upp i presidentvalskampanjen 2012 och då nå sitt mål i kamp mot en alldeles för gammal och ur Clintons synvinkel förhoppningsvis helt misslyckad John McCain.

De som lutar åt denna tolkning tar bl.a. fasta på Hillary Clintons envetna försök att förklara att Barack Obama inte är valbar därför att hans attraktionskraft bland det hon kallar “vita hårt arbetande amerikaner” inte kan rösta på en svart kandidat. Hon försöker alltså få superdelegaterna att inse att det amerikanska folket på grund av sin historia är så genomsyrade av misstroende mot svarta att de i själva verket inte inom överskådlig tid kan förväntas välja “a nigger” till president och att superdelegaterna därför av ren självbevarelsedrift skall strunta i att Barack Obama leder och med all sannolikhet kommer att vinna primärvalet. Han är ändå chanslös eftersom en svart man i Vita huset är något helt otänkbart för majoriten av vita amerikaner.

I en ledarkrönika i New York Times är Bob Herbert inne på denna tankegång. Och han passar samtidigt på att helt älskvärt påminna om sin uppfattning att paret Clinton aldrig visat sig kunna avsluta något med stil och värdighet. Man skulle ju kunna tro, skriver Bob Herbert, att när Bill med knapp nöd överlevt Lewinskyskandalen så skulle han ha varit inriktad på att inte exponera sig för politiskt riskabla ting mot slutet av sin presidenttid. Men en av hans sista insatser som president var tydligen att på inrådan av Hillarys två bröder benåda ett par grovt kriminella figurer. Något som blev en rejäl skandal.

Men inte nog med att paret Clinton inte skäms för någonting, deras strategi att definiera Barack Obama som en svart kandidat för svarta (som t.ex. Jesse Jackson) är enligt Herbert en grotesk förolämpning mot alla afroamerikaner och dessutom en förolämpning mot de vita. (En initierad beskrivning av Clintonlägrets försök att marginalisera Obama som en svart kandidat för svarta kan läsas här)

För egen del tänker jag så här om denna sak. Hillary Clinton har sedan länge visat att hennes kampanj handlar om henne och hennes maktvilja. Och då gör hon förstås det hon anser krävs för att demolera sin motståndare. Hennes strategi att mer eller mindre osubtilt spela på rasfördomar kan dock vara en mycket riskabel strategi. Det kan helt enkelt visa sig vara en felkalkyl. Och att hon i själva verket genom sin strategi tydliggör en inställning som det amerikanska folket är redo att ta avstånd ifrån. Att hon i sina försök att stjälpa Obama i stället hjälper honom.

Man kan ju tycka att fördomar som verkar vara på väg att klinga av helst skall behandlas enligt principen “väck inte den björn som sover”. Och det är förmodligen rätt strategi så länge som valmanskåren fortfarande kan befaras vara tämligen starkt mottaglig för dem så att säga av gammal vana, men i just det aktuella fallet kan det ju vara så att tillräckligt många amerikanerna har utvecklat den urskillningsförmåga som krävs för att avvisa de fördomar som haft sådan makt över dem och deras samhälle. Skulle det vara så kommer Hillary Clintons strategiska överväganden att endast vara bra som dåligt exempel. Att hon sig själv ovetandets gör sig till en symbol för de rasfördomar som amerikanerna är beredda att för gott avvisa i detta presidentval.

Hur det hela kommer att utveckla sig är onekligen mycket fascinerande? En del tror att den salomoniska lösningen vore att Hillary Clinton blir Barack Obamas vicepresident (se t.ex. SvD). Det anser jag vara ett mycket politiskt tondövt förslag. Skulle det bli verklighet vore det liktydigt med att Barack Obama hade av olika partikoryféer tvingats att överge den strategi som gett honom segern. Det kommer knappast att hända. Om inte annat lär Michelle Obama ha lagt in veto mot tanken.
———————————
Andra bloggare om , ,

Sumo en traditionsrik och bokstavligen mycket tung sport

För oss som älskar sumo är det en högtidsdag idag. Natsu basho börjar nämligen.

I stället för att avslöja några matchresultat finns dagens matcher redan till beskådande här. På denna utmärkta franska hemsida publiceras matcherna med överraskande kort fördröjning. Det går förstås också att se dem i direktsändning på Sumoförbundets (dvs. Nihon Sumo Kyokais) hemsida. Insiktsfulla kommentarer om de pågående turneringarna kan läsas här. Och det finns också en bra svensk sumosida.

En bra introduktion till denna traditionstyngda sport finns på Joost, närmare bestämt här.

Och till sist vill jag bjuda på Ashashoryus matcher i förra storturneringen, dvs. Haru basho. Han vann tretton matcher och förlorade två och därmed vann denna mongoliska yokozuna sin 22 yusho (kejsarpokal)


———————————
Andra bloggare om , ,

Om helande rättvisa

För alla som är upprörda över domarna i t.ex. Rödebymålet eller mot grabbarna som sparkade ihjäl Riccardo Campogiani och inte hittar några konstruktiva tankebanor att kanalisera sin indignation över rättsystemets flagranta brister rekommenderar jag läsning av fredagens understreckare i SvD. Den är skriven av filosofen Joakim Molander och har titeln Lagen kan inte hjälpa Rödeby att läka och handlar om kontrasten mellan den västerländska rättstraditionen och s.k. helande rättvisa.

Denna helande rättvisa (översättning av begreppet ”restorative justice”) representerar ett sätt att tänka kring brottpåföljder som inkluderar både den kriminelle och de av brottet berörda i en ömsesidig process syftande till att utvinna ett medmänskligt och moraliskt sett så djupgående lärande som möjligt för de inblandade parterna.

Grundidén är att den kriminelle och brottsoffren skall tala med med varandra med stöd av speciellt utbildade samtalsledare som antingen kan vara utomstående eller domare och åklagare. När det fungerar, vilket det tydligen ofta gör, leder samtal av detta slag till att de kriminella börjar förstå konsekvenserna av sitt handlande. Och denna insikt kan sedan leda till accepterande av ansvar och i förlängningen därav till en önskan om att upprätta den egna självrespekten genom att söka förlåtelse och försoning.

Under denna process kan i den bästa av världar mycket djupa insikter födas om medmänsklighetens natur och om den sårbara ömsesidighet som råder mellan oss människor. Insikter som gör en fortsättning på brottets bana omöjlig.

Samtidigt möjliggör denna dialogprocess svårvunna insikter för brottsoffren. Beroende på brottets karaktär kan det förstås vara näst intill ogörligt att finna ett försonat förhållningssätt till det som hänt, men det finns en smärtpunkt i det inre där både falsk och överslätande förlåtelse och försoning och rättmätig bitterhet och hämndgirighet viker för något som i det närmaste är ett under.

Att tala om detta under som fördjupad självinsikt och självrespekt kan låta futtigt, att tala om det som att man öppnar sig för ett inre källflöde av sann kärlek kan låta patetiskt eller sentimentalt. Men upplevelsen och de med upplevelsen sammanhängande insikterna är reella.

SvD 1 2 3 4 5 , DN 1 2

Uppdatering 31 juli: En bra artikel i ämnet av Ann Heberlein finns i Axess nr 5. Artikeln har titel Straffet bör upprätta offret.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Den landsfaderlige Barack Obama och Hillary Clintons plåga

Valvakade i natt, men tvingades ge upp strax innan resultat i Indiana blev klart. Det var en bra natt. Hillary Clinton fick inte sin “game changer” och Barack Obama levererade ett lysande tal. Av allt att döma närmar han sig efter alla kriser en position i sitt inre som gör att han kan träda fram som landsfader.

Samtidigt var det plågsamt att se och höra Hillary Clintons tal. Jag undrar just hur det känns att ligga så risigt till så att det snart inte räcker med aldrig så skickliga manipulationer för att stoppa Obama utan att det i stort sett tarvas lönnmord. Hon kunde i varje fall inte dölja att det var en förfärlig dag för hennes presidentambitioner. Men att hon samtidigt tvingade sig i de personliga ambitionernas namn att likt en amfetaminpåverkad bäver bita sig fast i tron att hon är ödesbestämd att vara USA:s drottning.

Jag har träffat många människor i mina dagar som inte följer sitt hjärtas sanna röst utan tvingar sig att följa olika idéer om sitt liv och sig själva som de har förförts av. Och jag känner alltid medlidande för dem, samtidigt som jag vet att de inte går att nå förrän något brister. Min fråga inför Hillary är därför när brister det för henne? Eller är det så illa att det amerikanska folket behöver ytterligare en runda med en ledare som inte har den inre storhet som krävs för att leda landet igenom den luttrande “skärseld” som väntar USA när landet skall anpassa sig till en ny och konstruktiv roll i den goda global framtid som väntar mänskligheten om vi vågar upphöra att envetet göra det mesta möjliga av våra sämsta sidor.

SvD 1 2, DN 1 2, AB, Sydsvenskan 1 2, GP
———————————-
Andra bloggare om , ,

Om skillnaden mellan Hillary Clinton och Barack Obama

Det är ju närmast en floskel att prata om fördelarna med internet när det gäller nätverkande. Och mycket av detta nätverkande har något flyktigt och hetsat över sig. Men det går också att i det allmänna stimmiga internetbruset urskilja tonen av verkliga fränder. Senast jag upptäckte en sådan frände i tankevärlden var när jag häromsistens råkade hamna på en blogg som tillhörde den amerikanske författaren Andrew Bard Schmookler. Jag läste ett av hans inlägg och förstod direkt att här fanns det många – om än olikartat formulerade – beröringspunkter. Så jag skickade en kort liten hälsning. Och nu har kontakten utvecklats så att jag på hans inrådan börjat lämna ett och annat på amatörengelska förfärdigat bidrag till diskussionerna på hans blogg.

Det senaste utgår ifrån en av hans betraktelser över Hillary Clinton. Den har titeln What Happened to Hillary at the Level of the Spirit och är en fascinerade reflektion över hur de attacker som paret Clinton blev utsatta för under de åtta åren i Vita huset skadade hennes känsla för godhet och rent spel så att hon nu använder samma metoder i sina egna maktsträvanden. Schmooklers betraktelse är därför mycket intressant för alla som vill försöka förstå de djupare och mycket betydelsefulla skillnaderna mellan Hillary Clinton och Barack Obama. Skillnader som är svåra att förstå och upptäcka om man bara utgår från konkreta politiska program. För då verkar ju faktiskt allt ganska lika, och att det skulle kunna göra det samma vem av dem som vinner. Om du är intresserad så har jag skrivit en liten reflektion kring temat, och den återfinns bland kommentarerna till detta Schmooklers blogginlägg.
———————————-
Andra bloggare om , , ,

Tankar om Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel

Nu har jag gjort det jag lovade i ett tidigare blogginlägg, dvs. jag har läst Ann Heberleins utmärkta bok Det var inte mitt fel. Den är lysande. Klartänkt, skarpsynt och uppfriskande rättframt skriven. Jag känner inte Ann Heberlein personligen, men när jag hade läst några sidor så fick jag en känsla av att pennan förts av något så säreget som en sofistikerad akademiker som av någon anledning behärskar konsten att kommunicera med samma oinställsamma tydlighet som Bert Karlsson. Men efter ett tag så förstod jag att det trots det rättframma tonfallet finns en djupgående medkänsla i budskapet så då kändes inte jämförelsen med Bert Karlsson särskilt välfunnen längre utan jag började associera till det arbete som utförs av personer som Anders Carlberg (chef för Fryshuset) och Dialy Mory Diabaté, gemenligen kallad Dallas (en bra artikel om Dallas verksamhet finns här).

Ann Heberlein vill helt enkelt ta hela det konflikträdda, överslätande och skitsnackande Sverige i hampan som ett slags till ansvarstagande och självrespekt uppfostrande morsa. Hennes resonemang utgår enkelt uttryckt från respekt för människan och hennes okränkbara värde. Men också från insikten att vi människor inte automatiskt klarar av att uttrycka detta vårt okränkbara värde genom hur vi lever våra liv. Vi behöver utvecklas i samspel med omvärlden. Vi behöver helt enkelt mötas av och samspela med människor som p.g.a. sin djupa självrespekt och integritet kan hjälpa oss att finna vår egen självrespekt och integritet.

Och som jag förstår Ann Heberlein är hon närmast rasande över hur vårt land är insvept i en överslätande filosofi som skapar intrycket att det mesta går an och att det mesta bör tolereras i något slags till intet förpliktigande moralisk relativism. Att vi helt enkelt lämnar människor åt sig själva och kanske i synnerhet barn och ungdomar genom att inte tydligt kräva det beteende som är kännetecknande för en ansvarstagande och mogen människa. Att vi är så rädda för dålig och ond auktoritet att vi inte förstår hur vi skall utöva god auktoritet. Och att vi därför tar vår tillflykt till diffusa teorier om tolerans och att det på något sätt skulle vara kränkande med klar och sanningsenlig feedback på faktiska prestationer, men att detta i själva verket innebär att vi sviker andra människor och vårt eget ansvar för dem och oss själva genom att inte dela med oss av våra ärliga reaktioner på olämpligt beteende.

När jag hade läst lite drygt halva boken så var det för mig alldeles klart att den handlar om hur vi människor skall vara mot varandra för att vi skall kunna tillsammans bygga, upprätthålla och utveckla ett samhälle där vi gör våra bättre sidor rimlig rättvisa. Har man ett psykologiskt perspektiv kan man kanske i stället säga att den handlar om tuff kärlek. Men samtidigt började en annan fråga skava i mitt inre. Varför argumenterar Ann Heberlein med sådan hetta att det känns som om hon skriver för sitt liv? Och mot slutet av boken fick jag faktiskt svar på den frågan. Det är helt enkelt så att boken är mycket personlig eftersom den egentligen är en meditation över en svårt kränkande upplevelse som Ann Heberlein råkade ut för i sin ungdom.

Jag har ju bl.a. i min senaste bok skrivit om att det i alla liv händer sådant som vi skulle ha tackat nej till om vi hade fått frågan först. Och att dessa händelser kan vara så svårsmälta att det blir som att ha fått en hel get nedtryckt i sig (en krönika om ämnet kan läsas på sidorna 9-12 i detta nyhetsbrev). Smältningen kan ta decennier eller mer. Ann Heberleins bok är faktiskt sprungen ur just en sådan getsmältning. Därför är den värd extra respekt. Trots att den är teoretiskt stringent och djupt kunnig så är det ingen teoretisk bok. Till formen liknar den kanske en populärt framställd lektion i moralfilosofi, men djupast sett är den ett övertygande vittnesbörd om en kämpande människas kamp för att nå självrespekt och integritet.

Den kampen har vi alla mycket att lära av.

SvD 1 2, DN, City,
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Obamas pastor kanske inte så galen som man kan tro

Eftersom historien med pastor Jeremiah Wright håller på att utvecklas till något som verkar kunna vara den “tuva” som stjälper Barack Obamas presidentkandidatskampanj tog jag mig idag tid till att lyssna på det framträdande som pastor Wright gjorde på The National Press Club (1 2 3 4 5 6). Det fick mig att ifrågasätta den i media dominerande tolkningen av pastorn ifråga som en osedvanligt narcissistisk och uppblåst egofixerad person som försöker upprätta sitt anseende på ett så politiskt omdömeslöst sätt att det är stor risk för att det kommer att kosta Barack Obama presidentposten. Detta tror jag är en ytlig och alldeles för psykologiserande tolkning. På mig gjorde i varje fall Jeremiah Wright ett visserligen skickligt självdramatiserande, men framförallt blixtrande intelligent och djupt bibelkunnigt intryck. Och för mig är det närmast otänkbart att komplikationerna för Obama skulle komma som en icke önskvärd överraskning för en pastor som tappat överblick och omdöme i sina affekterade försök att rättfärdiga sig själv efter att ha blivit utsatt för enligt egen uppfattning missvisande kritik. Nej jag tror att Jeremiah Wright vet vad han gör och varför.

Men vad är då förklaringen till hans agerande om det inte är hans obalanserade psyke? Jag tror faktiskt att förklaringen kan härledas från att han djupast sett är en apokalyptiker. Men inte en apokalyptiker av det högerkristna slaget. Dessa apokalyptiker har ju stöttat och drivit på George Bush för att Mellanöstern skall flamma upp i det underbara reningsbad som förväntas leda till att Kristus återkommer i all sin härlighet. Nej Jeremiah Wright är så vitt jag kan förstå en vänstervinklad apokalyptiker. Detta betyder att han inte i första hand tror att apokalypsen behöver centreras på judarna och Mellanöstern utan att det är de förtryckta människorna på jorden som i sitt orättmätiga lidande är det verkligt utvalda folket, som i denna egenskap är bärare av den apokalyptiska, i grunden omdanande, gnista som en återkommande Kristus kan förlösa och förvalta till att skapa en ny och himmelsk ordning på vår jord.

Innan denna storslagna transformation kan bli verklighet tror jag att Jeremiah Wright drömmer om att de med orättvisor och förtryck lierade makterna och folken kommer att få genomgå ett förberedande reningsbad. Att det kommer att hållas ett slags partiell domedag över dem. En domedag som de dragit på sig själva genom sina egna handlingar. Och min känsla är att han tror att detta är nära förestående. Att han har ett slags Johannes Döparen känsla inför situationen, dvs. han säger egentligen till sina landsmän och till världen “Gören bättring ty himmelriket är nära”

Från detta perspektiv tror jag att pastor Wright innerst inne och medvetet eller omedvetet önskar att USA skall ha en vit president när den partiella domedagen är inne. Att Barack Obama helt enkelt stör detta scenario med en naiv tro att det skulle gå att skapa något verkligt nytt utan att det först vankats ett slags jordisk skärseld, där mycket av det onda bränts bort. Och att det då är likgiltigt om det är John McCain eller Hillary Clinton som likt depraverade romerska kejsare får hjälplösa och i vånda åse hur deras en gång mäktiga rike skakas i grunden när det blir mätt med de bibliska sanningarnas mått.

För svenska politiska observatörer är förstås sådana här teorier rena nippran som man på sin höjd tror sig kunna hitta bland kristdemokratiska garderobsapokalyptiker. Men personligen tror jag att pastor Wright har pejling på något mycket intressant som pågår under den politiska och ekonomiska verklighetens yta.

Att utreda implikationerna av detta påstående låter sig inte göras i ett blogginlägg. Det kräver en smärre uppsats, och jag får väl se om jag kan återkomma till ämnet exempelvis i något kommande nyhetsbrev. Men så mycket kan jag säga att jag tror att Jeremiah Wrights uppträdande på den politiska scenen antingen kommer att betyda att han förstör Barack Obamas möjligheter att bli president eller att hans utspel kommer att lägga den press på Obama som behövs för att denne skall lyckas komma i kontakt med de djupare stråk av visdom och kraft, som Jeremiah Wright tror är utom hans räckhåll, och som gör att han, med hjälp av ett amerikanskt folk som också kan visa sig vara klokare och ha ett bättre omdöme än vad pastor Wright tror, kommer att kunna utöva det ledarskap som krävs för att USA skall kunna bli en ledande aktör i arbetet för att åstadkomma en långsiktigt hållbar, rimligt rättvis och demokratisk global politisk ordning.

Och skulle detta hända, då har Jeremiah Wright uppfyllt alla krav på att vara Barack Obamas andlige rådgivare, även om det inte ser ut så just nu.

SvD 1, 2, 3, 4. AB, Sydsvenskan, Dagen
———————————-
Andra bloggare om , , , , , ,