EDRIS TANKAR
En blogg om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening.
BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER
KATEGORIER
Blogg listad på Bloggtoppen.se bloggping

Arkiv för maj 2008

Vantrivsel bland statsanställda – ett intressant symptom

I SvD idag förkunnas i en brännpunktsartikel att Varannan statsanställd mår dåligt. Det förvånar mig inte. Under mina år som föreläsare bl.a i ledarskapsfrågor har jag kryssat runt i olika sammanhang och även om jag inte sysslar med vetenskapligt systematisk informationsinhämtning under dessa mina uppdrag så är det långt ifrån ovanligt att jag får ta del av med djupa suckar levererade berättelser om maktmissbruk av olika slag.

Det intryck jag har fått är att det pågår en renässans för ett auktoritärt ledarskap. Det är som att osäkerheten om hållbarheten i våra politiska visioner i kombination med svårigheterna att rationalisera merparten av verksamheterna inom den politikerstyrda sektorn i takt med rationaliseringen inom den del av ekonomin som följer industrilogiken (det s.k. tjänstedilemmat) ökar viljan till central kontroll och utvärdering. Ett slags oflexibel intill ”budgetdiktatur” gränsande styrning kombineras med en allt ängsligare och detaljerad s.k. återrapportering om allt möjligt och omöjligt så att det politiska maktcentret skall kunna framställa rapporter som vittnar om att allt blivit ”ännu bättre”, detta den främsta av de överslätningsglosor som används i den politikerstyrda sektorn.

Detta auktoritära ledarskap är emellertid ofta mer eller mindre skickligt draperat i fagert tal om delaktighet. Och det gör det svårare att upptäcka. Men konsekvenserna är desamma. Oavsett vad det kallas låter sig inte auktoritärt ledarskap förenas med trivsel och arbetsglädje. Det låter sig inte heller förenas med sund kritik. Konflikter leder därför inte till kreativa lösningar utan till maktövergrepp, utmanövrering och bestraffning. Och i ett sådant klimat svartnar folk sakta men säkert i kanterna av cynism och hamnar så småningom i ett tillstånd där de vet vad de behöver göra för att inte uppenbart riskera att förlora sitt månatliga skadestånd. Och i detta tillstånd frodas allehanda symtom på vantrivsel.

Lösningen på de här problemen ligger enligt min mening inte i fantasier om en bättre ekonomi. Problemens rötter går långt djupare än så. De får som jag ser det sin främsta näring i den djupa villrådighet som finns inom den politiska sfären inför vägen mot framtiden. Tilltron till den utvecklingsmodell för samhället som vi bekänt oss till i olika varianter under i stort sett hela den moderna eran håller på att erodera även om vi ännu knappt ens vill tillstå detta mellan skål och vägg. Och i rädslan över vad som pågår under ytan krymper vi ihop och försöker besvärja vår stigande känsla av maktlöshet med att hårt styra det vi tror att vi kan styra. Men poeten William Butler Yeats har fångat det hela på kornet: ”Things fall apart; the centre cannot hold”.

Men hoppets krafter spirar förstås här och där. Lokala välskötta verksamheter med visionär framtidsskapande potential finns. För egen del väntar jag därför bara på att centrum skall våga släppa sitt grepp.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

En maktens man

Min granne lämnade just in gårdagens Aftonblad till mig. Han hade upptäckt mitt namn. I en artikel om frimurarna med rubriken Sällskapet för maktens män listades jag tydligen som just en maktens man. Bakom detta journalistiska scoop ligger att man läst innantill i en offentlig medlemsmatrikel, så reportaget lär väl knappast få pris för framstående grävande journalistik. Senast jag förekom i Aftonbladet var 10 år sedan när min bok Den vise VD:n publicerades och det då ansågs uppseendeväckande att jag jobbade som spärrvakt. Då var jag alltså knappast en maktens man. Men annat är det tydligen nu även om jag också då var frimurare.

Det journalistiskt lockande med frimurarna är förstås att de är omgivna av ett solitt rykte om manligt maktmygleri. Det kittlar alltid den oinformerades fantasi att tänka över olika konspirationer. Och dessutom är det förstås i den politiska korrekthetens tid svårt att trots en omhuldad föreningsfrihet tolerera att frimurarna är en förening enkom för män. Det måste ju vara något suspekt.

På senare tid har Svenska frimurareorden haft en mera öppen inställning till media och därför har det inte funnits grund för den typ av sensationsskriverier som man sysslade med tidigare. Jag minns t.ex. artiklar från mitten av 90-talet då fokus utöver frimurarnas dolska politiska och ekonomiska manipulationer framför allt låg på likkistor och blodsdrickning. Jag minns särskilt när jag diskuterade saken med den s.k. Ordförande Mästaren för frimurarlogen i Vänersborg. Han hade fått figurera på första sidan i Elfsborgs Läns Annonsblad med bild och allt bedyrande att han inte drack blod. Något som han tyckte var både generande och löjligt. Jag föreslog honom att han borde ha gett journalisten något mer än ett blankt förnekande, och t.ex. svarat ”men jag har ätit blodpudding”. Detta försök till skämt föll dock inte i god jord.

Vad sysslar då frimurarna med? Kärnpunkten är förstås de olika s.k. gradgivningarna eller receptionerna (det finns 10 grader) som ger den frimurare som genomgår dem stoff för självreflektion rörande de djupaste av existentiella frågor. Sådant kan man ju vara mer eller mindre intresserad av eller kapabel till, men Svenska frimurareorden är en resurs för dem som känner sig dragna till ett ritualbundet och högtidligt närmande till livets djupare gåtor. Till saken hör också att det svenska frimureriet står på kristen grund.

En annan aftonbladsartikel än den där jag ingår i uppräkningen över mäktiga frimurare kan du läsa här
———————————
Andra bloggare om ,

Rätt land vann!

Trots en enligt min mening riktig skitlåt vann rätt land. Eurovisionsschlagerns nästan magiska politiska logik tog ut sin rätt. Putins Ryssland vann aldrig, men den nya presidenten Dimitrij Medvedevs löfte om ett öppnare och mer demokratiskt Ryssland fick lagerkransen.

DN, AB, SvD
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Natsu basho avgjord

På 14:e tävlingsdagen av 15 lyckades bulgaren Kotooshu skaffa sig en ointaglig ledning i Natsu basho. Hans seger är historisk i den meningen att han är den förste europé som lyckats erövra kejsarpokalen.

Kotooshu spåddes från början en lysande karriär i sumo i synnerhet sedan han befordrats till ozeki (näst högsta rangen) efter sista turneringen 2005. Men han har aldrig övertygat som ozeki, och heller aldrig tidigare varit i närheten av en slutseger. I denna turnering var han t.o.m. det som kallas kadoban, dvs. han skulle förlora sin ozekirang om han inte vann minst 8 matcher. Förklaringen till hans svårigheter är med all sannolikhet kvarvarande problem med en knäskada. Sumosporten har den egenheten att man i princip tävlar bort sina skador, och det är förstås under en sumobrottares värdighet att ägna sig åt gnäll och bortförklaringar. Under denna period av svårigheter har också sumoexperterna tyckt sig kunna se att Kotooshu har ett för svagt psyke för att kunna bli bli verkligt framgångsrikt. Men denna gång var han i varje fall inte knäskadad. Han har i intervjuer antytt att han nu kan röra sig obehindrat framåt, och han var tydligen inte heller så psykiskt klen att han inte lyckades sätt pricken över i:et.

Segermatchen mot Ama, en jämförelsevis liten och mycket teknisk sumobrottare finns här till beskådande. En roande detalj är hur Kotooshu’s far jublar och viftar med den bulgariska flaggan medan sonen i enlighet med det japanska självbehärskningsidealet försöker att inte med en min röja sitt känslotillstånd åtminstone inte så länge han är kvar på dohyon


———————————-
Andra bloggare om , ,

Reaktioner på Hillary Clintons senaste blamage

Reaktionerna på Hillary Clintons senaste argument för att inte ge upp sina ambitioner att bli president har varierat från överslätning till uppfriskande klarspråk som i Huffington Post och i följande inlägg från Keith Olbermann

DN,
———————————-
Andra bloggare om , ,

Hillary Clinton blamerar sig grovt

Så har då Hillary Clinton gett en ny inblick i intensiteten i sin lust att bli president. I en intervju försökte hon motivera att det historiskt sett inte är något märkvärdigt att primärval inte avgörs förrän en bra bit in i juni, och hon nämnde då sin makes primärvalsseger i Californien 1992 och mordet på Robert Kennedy 1968. Därmed påminnande alla presumtiva politikermördare om att även detta primärval skulle kunna avgöras med ett mord. En tanke som uppenbarligen är ”ute och går” att döma av bla. ett dåligt skämt levererat av Mike Huckabee som när han hörde ett brak när han höll tal på National Rifle Association sa att det var Barack Obama som kastade sig till marken efter att någon hade siktat på honom med ett skjutvapen, och ett omslag på en tidning där Barack Obama är i siktskåran. Och nu har alltså Hillary indirekt avslöjat att hon kämpar vidare inte bara för att om möjligt vinna utan också för att hon gärna vill vara Amerikas räddande ängel ifall Barack Obama skulle falla ifrån. Tala om en för henne själv föga smickrande freudiansk felsägning.

Hennes förklaring till denna utsaga var att p.g.a. att Edward Kennedy fått diagnosen hjärntumör så hade hon tänkt mycket på honom och Kennedyfamiljen den senaste tiden. Jo ja tackar jag. Som jag skrev redan i mitt blogginlägg 7 maj så ligger Hillary Clinton nu så illa till i primärvalskampen att det ”i stort sett tarvas lönnmord”. En insikt som hon tydligen själv börjat göra.

Men vilken slutsats har hon dragit?

Här gör hon sitt uttalande

Och här kommer hennes ursäkt


———————————
Andra bloggare om , ,

Den erfarne McCain kontra den naive Obama

Visst är det väl sant att John McCain har ett stort försteg framför Barack Obama när det gäller utrikespolitiken. Det upprepas i varje fall ofta att McCain förstår de storpolitiska och geostrategiska frågorna i motsats till den naive Obama. En mycket intressant och skarpt formulerad betraktelse över hur det förhåller sig kan studeras i Los Angeles Times.
———————————
Andra bloggare om , ,

Hillary Clinton antyder att hon vill föra kampen till konventet

Så har då Hillary Clinton t.o.m. i klarspråk antytt att hon kan komma att föra striden mot Barack Obama till demokraternas konvent i august. I varje fall enligt denna AP-artikel. Ett argument är att anspela på Floridabornas erfarenheter i valet mellan Al Gore och George Bush och att rösterna därför verkligen måste räknas denna gång. Detta sliriga argumenterande överraskar i varje fall inte mig. (Se t.ex. mina blogginlägg 1 & 2)

Kanske det börjar bli dags för Gore att ta bladet från munnen.

SvD 1 2, AB
———————————
Andra bloggare om , ,

Fyra dagar kvar i sumoturnering

Nu går Natsu basho in i slutfasen. Det är bara fyra matchdagar kvar, och överraskande nog leder bulgaren Kotooshu (med rangen ozeki) före de båda högst rankande mongolerna Asashoryu och Hakuho (båda har den s.k. eviga titeln yokozuna). Det blir säkert en strid på kniven.

Lokalpatrioten i mig hade hoppats att estländaren Kaido Höövelson, med sumoalias Baruto skulle överraska positivt. Men det har han inte gjort. Rankad maegashira 1 har han fått möta alla de högst rankade brottarna och fått en hel del stryk. I senaste matchen visade han dock hur en slipsten skall dras.

Här finns den för avnjutning för alla sumoälskare, nuvarande och blivande.


———————————
Andra bloggare om , ,

Hjärnan som Gud

Såg just den sista minuten av programmet Existens. Då kungjordes att nästa program i serien har titeln Är Gud ett hjärnspöke? Programmet skall tydligen handla om hur hjärnan fungerar vid religiösa upplevelser. Och vartåt det hela lutar får man en antydan om i presentationstexten för programmet i fråga på SVT:s hemsida. Där står nämligen ”hur känns det att som troende höra att Gud kanske bara finns i hjärnan?” Själv har jag mycket svårt att förstå att denna fråga överhuvudtaget framstår som värd att ställa. En intressant fråga däremot för alla som tycker att det verkar rimligt att Gud ”bara finns i hjärnan” är ”var finns hjärnan?”.

Det fina med denna fråga är nämligen att den påminner oss om att vi inte vet något om en hjärna som är oberoende av vår varseblivning av hjärnan. Så vad är det för hjärna som alla som tror att ”Gud bara finns i hjärnan” talar om. Tror de egentligen att varseblivningen av Gud finns i en varseblivning av hjärnan som samtidigt postuleras ha en existens bortom varseblivningen? Betyder inte detta i så fall att alla förespråkare för den typ av vetenskaplighet som reducerar religionen till ett hjärnfenomen utan verklighetsförankring själva gör en del antaganden rörande hjärnan som liknar de antaganden som de religiösa gör med avseende på Gud. Att det som verkar vara en kontrovers rörande tro eller vetande i själva verket är en strid om vilken Gud som är värd att tillbe. Och trots alla svårigheter som finns när det gäller att med det bristfälliga mänskliga språket fånga in vad Gud kan tänkas stå för, föredrar jag Gud som Gud framför att förhålla mig till en tänkt hjärna bortom den mänskliga varseblivningen som om den vore Gud.
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

John Edwards kloka val

Äntligen har John Edwards tagit bladet från munnen och gett sitt stöd till Barack Obama vid ett ännu pågående stort möte i Grand Rapids, Michigan. En utomordentligt bra nyhet. Och jag uppskattar särskilt betoningen som fattigdomsbekämpningen fick i både Edwards och Obamas tal för det är en stark antydan om att USA:s tid som främsta fanbärare för ett ur globalt perspektiv vedervärdigt dåligt fungerande ekonomiskt system går mot sitt snara slut, och att detta storslagna land kan börja ta sitt ansvar för att bidra till skapandet av ett verkligt långsiktigt hållbart globalt ekonomiskt system.

———————————-
Andra bloggare om , , ,

Hillary Clinton, drakblod och tvärtomspråk

Det blev en storseger i natt för Hillary Clinton. Jag lyssnade också på hennes segertal. Det var ett skickligt retoriskt aktstycke som inte var särskilt lätt att tolka. Å ena sidan lovordade hon Barack Obama och lovade att arbeta hårt för den som slutligen blir Demokraternas presidentkandidat. Men å andra sidan drev hon linjen att resultaten i Florida och Michigan skall inkluderas trots att dessa båda stater bröt mot reglerna för när primärvalen skulle hållas. Clinton vill alltså att spelreglerna skall ändras när det visar sig att hon har svårt att vinna med de spelregler som gällde när spelet började.

Vad väger då tyngst? Är det hennes, som man på CNN uttryckte det, ”conciliatory”, dvs. förbindliga, tonfall eller är det hennes önskan att ändra spelreglerna för den tävling som hon håller på att förlora. Förebådar hennes på ytan vänliga tonfall att hon är på väg att acceptera att hon inte kommer att bli demokraternas presidentkandidat eller visar den beslutsamt och försåtligt uttryckta önskan om en regeländring att hon är beredd att slåss ända fram till partikonventet?

Detta är förstås en öppen fråga. För att få visst perspektiv på de motsägelsefulla budskapen i hennes tal vill jag kort beröra det kommunikationsparadigm som kännetecknar fullfjädrade maktpsykopater. Ett av deras främsta kännetecken är det jag brukar kalla tvärtomspråket. Ett sätt att försöka tydliggöra innebörden och funktionen av detta med tvärtomspråket är min bild om ”program ett” och ”program två”. Program ett står då för det man säger och program två för det man utstrålar och egentligen menar. Maktpsykopater behärskar konsten till fulländing att säga en sak och mena en annan. Och oftast menar de motsatsen till vad de säger, därav begreppet tvärtomspråket. Så är det t.ex. vanligt att auktoritära och manipulerande chefer talar vackert om delaktighet, samtidigt som de i sin utstrålning och sin allmänna hållning visar att de vill ha medhåll och underkastelse. Och att de är beredda att straffa alla som inte fattar att detta är det verkliga spelet och att pratet om delaktighet bara är en verbal fasad.

Men det är mera försåtligt än vad detta exempel ger vid handen. Maktpsykopatens verkliga skicklighet ligger i att använda detta s.k. tvärtomspråk för att förvilla sin motståndare och motståndarens stödtrupper så att de inte är vaksamma när maktpsykopaten gör sina hänsynslösa och lågtyngdpunktade attacker för att få sin vilja igenom. Förfarna maktpsykopater närmast bedövar sina motståndare med falska vänligheter och andra dimridåer. I realiteten inympar denna typ av dimridåer rädsla i motståndaren så att den emotionella vaksamheten mot de reella intentionerna försvagas. Det som verkar hända inför falska vänligheter levererade av maktpsykopater är att mottagarna halvt om halvt förlamas i sin förmåga att reagera utifrån en sund självbevarelsedrift. Handfallna inför maktpsykopatens fräckhet finner de sig plötsligt ha förlorat en maktkamp. Och den efterlämnade känslan är snopenhet och en besynnerlig blandning av vänliga känslor (som spegling av att de har blivit bemötta med vad de trott vara vänlighet) och förakt mot den sluge maktpsykopaten.

Få har beskrivit maktpsykopatens natur så väl som Richard Wagner i operan Siegfrid. I en central scen i denna opera sjunger Mime en på ytan, dvs. på program ett, lovprisande sång till Siegfrieds ära. Men Siegfried som har kommit så långt på hjältens arketypiska utvecklingsväg att han har mött och besegrat draken och t.o.m. druckit av dess blod kan i klartext höra budskapet på program två. Den som liksom Siegfried symboliskt sett ”druckit drakblod” hör de reella intentionerna och hållningarna bakom ett på ytan vänligt budskap. Och Mimes reella intention var att mörda Siegfried. Något som han förstås misslyckades med eftersom han sig själv ovetandes hade avslöjat sina intentioner.

Frågan är alltså vilket spel spelar Hillary Clinton? Om hon spelar Mimes spel så betyder hennes vänligheter mot Barack Obama i själva verket att hon på program två framförallt till superdelegaterna sänder att ”ni kan väl inte rösta på en sådan inkompetent drulle. Han duger bara till att för en kort stund förföra det amerikanska folket med sin slippriga retorik, men han klarar varken att besegra John McCain eller att vara en bra president. Det gör däremot jag”. Och som en rädsloskapande biton finns också det kompletterande budskapet: ”Skulle tillräckligt många av er inse att jag är bäst, så kommer jag förstås att belöna dem som stödde mig och framförallt hårt bestraffa dem som höll fast vid Obama.”

Men alla sympatisörer tror förstås att hon bara osjälviskt erbjuder sig att vara det amerikanska folkets kloka tjänare. Tiden kommer att utvisa vilket som är Hillary Clintons sanna ansikte. Det som hennes sympatisörer ser eller det som framträder för dem som smakat drakblod.

SvD, DN, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Hillary Clintons destruktiva svanesång

Det finns många tolkningar av vad Hillary Clinton håller på med för närvarande. En del hävdar att hon inser att hon inte kan vinna men att hon inte vill sluta abrupt eftersom det skulle riskera göra hennes sympatisörer bittra (se t.ex. Lawrence O’Donnell i Huffington Post). Att hon därför sysslar med en utdragen och värdig så kallad svanesång för att på slutet göra vad hon kan för att få så många som möjligt av sina sympatisörer vänligt stämda till tanken att stödja Barack Obama. Andra tror att Hillary Clinton visserligen inser att hon kommer att förlora, men att hon alls inte kommer att göra det med värdighet utan att hon i stället kommer att satsa allt för att skada Barack Obama så mycket som möjligt så att han därför inte skall kunna vinna vare sig nu eller i framtiden, dvs. att hon håller på att försöka diskreditera honom för gott i det amerikanska folkets ögon, så att hon därmed skall kunna ställa upp i presidentvalskampanjen 2012 och då nå sitt mål i kamp mot en alldeles för gammal och ur Clintons synvinkel förhoppningsvis helt misslyckad John McCain.

De som lutar åt denna tolkning tar bl.a. fasta på Hillary Clintons envetna försök att förklara att Barack Obama inte är valbar därför att hans attraktionskraft bland det hon kallar ”vita hårt arbetande amerikaner” inte kan rösta på en svart kandidat. Hon försöker alltså få superdelegaterna att inse att det amerikanska folket på grund av sin historia är så genomsyrade av misstroende mot svarta att de i själva verket inte inom överskådlig tid kan förväntas välja ”a nigger” till president och att superdelegaterna därför av ren självbevarelsedrift skall strunta i att Barack Obama leder och med all sannolikhet kommer att vinna primärvalet. Han är ändå chanslös eftersom en svart man i Vita huset är något helt otänkbart för majoriten av vita amerikaner.

I en ledarkrönika i New York Times är Bob Herbert inne på denna tankegång. Och han passar samtidigt på att helt älskvärt påminna om sin uppfattning att paret Clinton aldrig visat sig kunna avsluta något med stil och värdighet. Man skulle ju kunna tro, skriver Bob Herbert, att när Bill med knapp nöd överlevt Lewinskyskandalen så skulle han ha varit inriktad på att inte exponera sig för politiskt riskabla ting mot slutet av sin presidenttid. Men en av hans sista insatser som president var tydligen att på inrådan av Hillarys två bröder benåda ett par grovt kriminella figurer. Något som blev en rejäl skandal.

Men inte nog med att paret Clinton inte skäms för någonting, deras strategi att definiera Barack Obama som en svart kandidat för svarta (som t.ex. Jesse Jackson) är enligt Herbert en grotesk förolämpning mot alla afroamerikaner och dessutom en förolämpning mot de vita. (En initierad beskrivning av Clintonlägrets försök att marginalisera Obama som en svart kandidat för svarta kan läsas här)

För egen del tänker jag så här om denna sak. Hillary Clinton har sedan länge visat att hennes kampanj handlar om henne och hennes maktvilja. Och då gör hon förstås det hon anser krävs för att demolera sin motståndare. Hennes strategi att mer eller mindre osubtilt spela på rasfördomar kan dock vara en mycket riskabel strategi. Det kan helt enkelt visa sig vara en felkalkyl. Och att hon i själva verket genom sin strategi tydliggör en inställning som det amerikanska folket är redo att ta avstånd ifrån. Att hon i sina försök att stjälpa Obama i stället hjälper honom.

Man kan ju tycka att fördomar som verkar vara på väg att klinga av helst skall behandlas enligt principen ”väck inte den björn som sover”. Och det är förmodligen rätt strategi så länge som valmanskåren fortfarande kan befaras vara tämligen starkt mottaglig för dem så att säga av gammal vana, men i just det aktuella fallet kan det ju vara så att tillräckligt många amerikanerna har utvecklat den urskillningsförmåga som krävs för att avvisa de fördomar som haft sådan makt över dem och deras samhälle. Skulle det vara så kommer Hillary Clintons strategiska överväganden att endast vara bra som dåligt exempel. Att hon sig själv ovetandets gör sig till en symbol för de rasfördomar som amerikanerna är beredda att för gott avvisa i detta presidentval.

Hur det hela kommer att utveckla sig är onekligen mycket fascinerande? En del tror att den salomoniska lösningen vore att Hillary Clinton blir Barack Obamas vicepresident (se t.ex. SvD). Det anser jag vara ett mycket politiskt tondövt förslag. Skulle det bli verklighet vore det liktydigt med att Barack Obama hade av olika partikoryféer tvingats att överge den strategi som gett honom segern. Det kommer knappast att hända. Om inte annat lär Michelle Obama ha lagt in veto mot tanken.
———————————
Andra bloggare om , ,

Sumo en traditionsrik och bokstavligen mycket tung sport

För oss som älskar sumo är det en högtidsdag idag. Natsu basho börjar nämligen.

I stället för att avslöja några matchresultat finns dagens matcher redan till beskådande här. På denna utmärkta franska hemsida publiceras matcherna med överraskande kort fördröjning. Det går förstås också att se dem i direktsändning på Sumoförbundets (dvs. Nihon Sumo Kyokais) hemsida. Insiktsfulla kommentarer om de pågående turneringarna kan läsas här. Och det finns också en bra svensk sumosida.

En bra introduktion till denna traditionstyngda sport finns på Joost, närmare bestämt här.

Och till sist vill jag bjuda på Ashashoryus matcher i förra storturneringen, dvs. Haru basho. Han vann tretton matcher och förlorade två och därmed vann denna mongoliska yokozuna sin 22 yusho (kejsarpokal)


———————————
Andra bloggare om , ,

Om helande rättvisa

För alla som är upprörda över domarna i t.ex. Rödebymålet eller mot grabbarna som sparkade ihjäl Riccardo Campogiani och inte hittar några konstruktiva tankebanor att kanalisera sin indignation över rättsystemets flagranta brister rekommenderar jag läsning av fredagens understreckare i SvD. Den är skriven av filosofen Joakim Molander och har titeln Lagen kan inte hjälpa Rödeby att läka och handlar om kontrasten mellan den västerländska rättstraditionen och s.k. helande rättvisa.

Denna helande rättvisa (översättning av begreppet ”restorative justice”) representerar ett sätt att tänka kring brottpåföljder som inkluderar både den kriminelle och de av brottet berörda i en ömsesidig process syftande till att utvinna ett medmänskligt och moraliskt sett så djupgående lärande som möjligt för de inblandade parterna.

Grundidén är att den kriminelle och brottsoffren skall tala med med varandra med stöd av speciellt utbildade samtalsledare som antingen kan vara utomstående eller domare och åklagare. När det fungerar, vilket det tydligen ofta gör, leder samtal av detta slag till att de kriminella börjar förstå konsekvenserna av sitt handlande. Och denna insikt kan sedan leda till accepterande av ansvar och i förlängningen därav till en önskan om att upprätta den egna självrespekten genom att söka förlåtelse och försoning.

Under denna process kan i den bästa av världar mycket djupa insikter födas om medmänsklighetens natur och om den sårbara ömsesidighet som råder mellan oss människor. Insikter som gör en fortsättning på brottets bana omöjlig.

Samtidigt möjliggör denna dialogprocess svårvunna insikter för brottsoffren. Beroende på brottets karaktär kan det förstås vara näst intill ogörligt att finna ett försonat förhållningssätt till det som hänt, men det finns en smärtpunkt i det inre där både falsk och överslätande förlåtelse och försoning och rättmätig bitterhet och hämndgirighet viker för något som i det närmaste är ett under.

Att tala om detta under som fördjupad självinsikt och självrespekt kan låta futtigt, att tala om det som att man öppnar sig för ett inre källflöde av sann kärlek kan låta patetiskt eller sentimentalt. Men upplevelsen och de med upplevelsen sammanhängande insikterna är reella.

SvD 1 2 3 4 5 , DN 1 2

Uppdatering 31 juli: En bra artikel i ämnet av Ann Heberlein finns i Axess nr 5. Artikeln har titel Straffet bör upprätta offret.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,