Vantrivsel bland statsanställda – ett intressant symptom

I SvD idag förkunnas i en brännpunktsartikel att Varannan statsanställd mår dåligt. Det förvånar mig inte. Under mina år som föreläsare bl.a i ledarskapsfrågor har jag kryssat runt i olika sammanhang och även om jag inte sysslar med vetenskapligt systematisk informationsinhämtning under dessa mina uppdrag så är det långt ifrån ovanligt att jag får ta del av med djupa suckar levererade berättelser om maktmissbruk av olika slag.

Det intryck jag har fått är att det pågår en renässans för ett auktoritärt ledarskap. Det är som att osäkerheten om hållbarheten i våra politiska visioner i kombination med svårigheterna att rationalisera merparten av verksamheterna inom den politikerstyrda sektorn i takt med rationaliseringen inom den del av ekonomin som följer industrilogiken (det s.k. tjänstedilemmat) ökar viljan till central kontroll och utvärdering. Ett slags oflexibel intill “budgetdiktatur” gränsande styrning kombineras med en allt ängsligare och detaljerad s.k. återrapportering om allt möjligt och omöjligt så att det politiska maktcentret skall kunna framställa rapporter som vittnar om att allt blivit “ännu bättre”, detta den främsta av de överslätningsglosor som används i den politikerstyrda sektorn.

Detta auktoritära ledarskap är emellertid ofta mer eller mindre skickligt draperat i fagert tal om delaktighet. Och det gör det svårare att upptäcka. Men konsekvenserna är desamma. Oavsett vad det kallas låter sig inte auktoritärt ledarskap förenas med trivsel och arbetsglädje. Det låter sig inte heller förenas med sund kritik. Konflikter leder därför inte till kreativa lösningar utan till maktövergrepp, utmanövrering och bestraffning. Och i ett sådant klimat svartnar folk sakta men säkert i kanterna av cynism och hamnar så småningom i ett tillstånd där de vet vad de behöver göra för att inte uppenbart riskera att förlora sitt månatliga skadestånd. Och i detta tillstånd frodas allehanda symtom på vantrivsel.

Lösningen på de här problemen ligger enligt min mening inte i fantasier om en bättre ekonomi. Problemens rötter går långt djupare än så. De får som jag ser det sin främsta näring i den djupa villrådighet som finns inom den politiska sfären inför vägen mot framtiden. Tilltron till den utvecklingsmodell för samhället som vi bekänt oss till i olika varianter under i stort sett hela den moderna eran håller på att erodera även om vi ännu knappt ens vill tillstå detta mellan skål och vägg. Och i rädslan över vad som pågår under ytan krymper vi ihop och försöker besvärja vår stigande känsla av maktlöshet med att hårt styra det vi tror att vi kan styra. Men poeten William Butler Yeats har fångat det hela på kornet: “Things fall apart; the centre cannot hold”.

Men hoppets krafter spirar förstås här och där. Lokala välskötta verksamheter med visionär framtidsskapande potential finns. För egen del väntar jag därför bara på att centrum skall våga släppa sitt grepp.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

En maktens man

Min granne lämnade just in gårdagens Aftonblad till mig. Han hade upptäckt mitt namn. I en artikel om frimurarna med rubriken Sällskapet för maktens män listades jag tydligen som just en maktens man. Bakom detta journalistiska scoop ligger att man läst innantill i en offentlig medlemsmatrikel, så reportaget lär väl knappast få pris för framstående grävande journalistik. Senast jag förekom i Aftonbladet var 10 år sedan när min bok Den vise VD:n publicerades och det då ansågs uppseendeväckande att jag jobbade som spärrvakt. Då var jag alltså knappast en maktens man. Men annat är det tydligen nu även om jag också då var frimurare.

Det journalistiskt lockande med frimurarna är förstås att de är omgivna av ett solitt rykte om manligt maktmygleri. Det kittlar alltid den oinformerades fantasi att tänka över olika konspirationer. Och dessutom är det förstås i den politiska korrekthetens tid svårt att trots en omhuldad föreningsfrihet tolerera att frimurarna är en förening enkom för män. Det måste ju vara något suspekt.

På senare tid har Svenska frimurareorden haft en mera öppen inställning till media och därför har det inte funnits grund för den typ av sensationsskriverier som man sysslade med tidigare. Jag minns t.ex. artiklar från mitten av 90-talet då fokus utöver frimurarnas dolska politiska och ekonomiska manipulationer framför allt låg på likkistor och blodsdrickning. Jag minns särskilt när jag diskuterade saken med den s.k. Ordförande Mästaren för frimurarlogen i Vänersborg. Han hade fått figurera på första sidan i Elfsborgs Läns Annonsblad med bild och allt bedyrande att han inte drack blod. Något som han tyckte var både generande och löjligt. Jag föreslog honom att han borde ha gett journalisten något mer än ett blankt förnekande, och t.ex. svarat “men jag har ätit blodpudding”. Detta försök till skämt föll dock inte i god jord.

Vad sysslar då frimurarna med? Kärnpunkten är förstås de olika s.k. gradgivningarna eller receptionerna (det finns 10 grader) som ger den frimurare som genomgår dem stoff för självreflektion rörande de djupaste av existentiella frågor. Sådant kan man ju vara mer eller mindre intresserad av eller kapabel till, men Svenska frimurareorden är en resurs för dem som känner sig dragna till ett ritualbundet och högtidligt närmande till livets djupare gåtor. Till saken hör också att det svenska frimureriet står på kristen grund.

En annan aftonbladsartikel än den där jag ingår i uppräkningen över mäktiga frimurare kan du läsa här
———————————
Andra bloggare om ,

Rätt land vann!

Trots en enligt min mening riktig skitlåt vann rätt land. Eurovisionsschlagerns nästan magiska politiska logik tog ut sin rätt. Putins Ryssland vann aldrig, men den nya presidenten Dimitrij Medvedevs löfte om ett öppnare och mer demokratiskt Ryssland fick lagerkransen.

DN, AB, SvD
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Natsu basho avgjord

På 14:e tävlingsdagen av 15 lyckades bulgaren Kotooshu skaffa sig en ointaglig ledning i Natsu basho. Hans seger är historisk i den meningen att han är den förste europé som lyckats erövra kejsarpokalen.

Kotooshu spåddes från början en lysande karriär i sumo i synnerhet sedan han befordrats till ozeki (näst högsta rangen) efter sista turneringen 2005. Men han har aldrig övertygat som ozeki, och heller aldrig tidigare varit i närheten av en slutseger. I denna turnering var han t.o.m. det som kallas kadoban, dvs. han skulle förlora sin ozekirang om han inte vann minst 8 matcher. Förklaringen till hans svårigheter är med all sannolikhet kvarvarande problem med en knäskada. Sumosporten har den egenheten att man i princip tävlar bort sina skador, och det är förstås under en sumobrottares värdighet att ägna sig åt gnäll och bortförklaringar. Under denna period av svårigheter har också sumoexperterna tyckt sig kunna se att Kotooshu har ett för svagt psyke för att kunna bli bli verkligt framgångsrikt. Men denna gång var han i varje fall inte knäskadad. Han har i intervjuer antytt att han nu kan röra sig obehindrat framåt, och han var tydligen inte heller så psykiskt klen att han inte lyckades sätt pricken över i:et.

Segermatchen mot Ama, en jämförelsevis liten och mycket teknisk sumobrottare finns här till beskådande. En roande detalj är hur Kotooshu’s far jublar och viftar med den bulgariska flaggan medan sonen i enlighet med det japanska självbehärskningsidealet försöker att inte med en min röja sitt känslotillstånd åtminstone inte så länge han är kvar på dohyon


———————————-
Andra bloggare om , ,

Hillary Clinton blamerar sig grovt

Så har då Hillary Clinton gett en ny inblick i intensiteten i sin lust att bli president. I en intervju försökte hon motivera att det historiskt sett inte är något märkvärdigt att primärval inte avgörs förrän en bra bit in i juni, och hon nämnde då sin makes primärvalsseger i Californien 1992 och mordet på Robert Kennedy 1968. Därmed påminnande alla presumtiva politikermördare om att även detta primärval skulle kunna avgöras med ett mord. En tanke som uppenbarligen är “ute och går” att döma av bla. ett dåligt skämt levererat av Mike Huckabee som när han hörde ett brak när han höll tal på National Rifle Association sa att det var Barack Obama som kastade sig till marken efter att någon hade siktat på honom med ett skjutvapen, och ett omslag på en tidning där Barack Obama är i siktskåran. Och nu har alltså Hillary indirekt avslöjat att hon kämpar vidare inte bara för att om möjligt vinna utan också för att hon gärna vill vara Amerikas räddande ängel ifall Barack Obama skulle falla ifrån. Tala om en för henne själv föga smickrande freudiansk felsägning.

Hennes förklaring till denna utsaga var att p.g.a. att Edward Kennedy fått diagnosen hjärntumör så hade hon tänkt mycket på honom och Kennedyfamiljen den senaste tiden. Jo ja tackar jag. Som jag skrev redan i mitt blogginlägg 7 maj så ligger Hillary Clinton nu så illa till i primärvalskampen att det “i stort sett tarvas lönnmord”. En insikt som hon tydligen själv börjat göra.

Men vilken slutsats har hon dragit?

Här gör hon sitt uttalande

Och här kommer hennes ursäkt


———————————
Andra bloggare om , ,

Den erfarne McCain kontra den naive Obama

Visst är det väl sant att John McCain har ett stort försteg framför Barack Obama när det gäller utrikespolitiken. Det upprepas i varje fall ofta att McCain förstår de storpolitiska och geostrategiska frågorna i motsats till den naive Obama. En mycket intressant och skarpt formulerad betraktelse över hur det förhåller sig kan studeras i Los Angeles Times.
———————————
Andra bloggare om , ,

Hillary Clinton antyder att hon vill föra kampen till konventet

Så har då Hillary Clinton t.o.m. i klarspråk antytt att hon kan komma att föra striden mot Barack Obama till demokraternas konvent i august. I varje fall enligt denna AP-artikel. Ett argument är att anspela på Floridabornas erfarenheter i valet mellan Al Gore och George Bush och att rösterna därför verkligen måste räknas denna gång. Detta sliriga argumenterande överraskar i varje fall inte mig. (Se t.ex. mina blogginlägg 1 & 2)

Kanske det börjar bli dags för Gore att ta bladet från munnen.

SvD 1 2, AB
———————————
Andra bloggare om , ,

Fyra dagar kvar i sumoturnering

Nu går Natsu basho in i slutfasen. Det är bara fyra matchdagar kvar, och överraskande nog leder bulgaren Kotooshu (med rangen ozeki) före de båda högst rankande mongolerna Asashoryu och Hakuho (båda har den s.k. eviga titeln yokozuna). Det blir säkert en strid på kniven.

Lokalpatrioten i mig hade hoppats att estländaren Kaido Höövelson, med sumoalias Baruto skulle överraska positivt. Men det har han inte gjort. Rankad maegashira 1 har han fått möta alla de högst rankade brottarna och fått en hel del stryk. I senaste matchen visade han dock hur en slipsten skall dras.

Här finns den för avnjutning för alla sumoälskare, nuvarande och blivande.


———————————
Andra bloggare om , ,

Hjärnan som Gud

Såg just den sista minuten av programmet Existens. Då kungjordes att nästa program i serien har titeln Är Gud ett hjärnspöke? Programmet skall tydligen handla om hur hjärnan fungerar vid religiösa upplevelser. Och vartåt det hela lutar får man en antydan om i presentationstexten för programmet i fråga på SVT:s hemsida. Där står nämligen “hur känns det att som troende höra att Gud kanske bara finns i hjärnan?” Själv har jag mycket svårt att förstå att denna fråga överhuvudtaget framstår som värd att ställa. En intressant fråga däremot för alla som tycker att det verkar rimligt att Gud “bara finns i hjärnan” är “var finns hjärnan?”.

Det fina med denna fråga är nämligen att den påminner oss om att vi inte vet något om en hjärna som är oberoende av vår varseblivning av hjärnan. Så vad är det för hjärna som alla som tror att “Gud bara finns i hjärnan” talar om. Tror de egentligen att varseblivningen av Gud finns i en varseblivning av hjärnan som samtidigt postuleras ha en existens bortom varseblivningen? Betyder inte detta i så fall att alla förespråkare för den typ av vetenskaplighet som reducerar religionen till ett hjärnfenomen utan verklighetsförankring själva gör en del antaganden rörande hjärnan som liknar de antaganden som de religiösa gör med avseende på Gud. Att det som verkar vara en kontrovers rörande tro eller vetande i själva verket är en strid om vilken Gud som är värd att tillbe. Och trots alla svårigheter som finns när det gäller att med det bristfälliga mänskliga språket fånga in vad Gud kan tänkas stå för, föredrar jag Gud som Gud framför att förhålla mig till en tänkt hjärna bortom den mänskliga varseblivningen som om den vore Gud.
———————————
Andra bloggare om , , , , ,