Tro, dogmer och biologi – en intressant bok av Bruce Lipton

I mitt senaste nyhetsbrev (publicerat 2008-01-26) har huvudartikeln titeln Genernas makt – reflektioner efter läsning av Bruce Liptons bok The Biology of Belief. Mina entusiastiska utläggningar om denna bok, som på ett mycket lättförståeligt men skarpsynt sätt underminerar grundpelarna för tron på den genfixerade materialistiska reduktionism som styr mycket av vårt tänkande kring människan och hennes sjukdomar, avslutas med följande förhoppning: “Det är ju ingen hemlighet för mina nyhetsbrevsläsare att jag hoppas och tror att väldet för vår nuvarande övergripande sekulariserat materialistiska ekonomisk-politiska vision skall vara på väg mot och mycket nära sitt slut. Och därför hoppas jag avslutningsvis att Bruce Liptons bok snabbt skall hitta en svensk förläggare så att den får en möjlighet att även inom vårt språkområde lämna sitt bidrag till undermineringen av den tankemässiga blockering som får oss att söka självdestruktiva svar på våra omfattande problem på strängt taget alla livets områden i tron att vi är på rätt väg därför att vi så kloka, moderna och rationella.”

Den del av förhoppningen som gäller att Bruce Liptons bok skall snabbt hitta en förläggare har glädjande nog redan blivit verklighet. Sorena AB har just gett ut Liptons bok under titeln Tro, dogmer och biologi.
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Clintons annonsflicka Obamasupporter

En pikant detalj gällande Hillary Clintons främsta “attackannons” (den om vem som är mest kvalificerad att svara på inkommande samtal till Vita Huset klockan tre på natten) framgår av följande lilla nyhetsinslag från en för mig obekant amerikansk TV-station. Clintonkampanjen har tydligen köpt bilderna från rättighetsinnehavaren Gettyimages och den sött sovande flickan i filmen har nu nått rösträttsåldern och är en hängiven Obamasupporter som föreslår att hon och Obama borde göra en “counter ad”.


———————————
Andra bloggare om , ,

Blodtryck, gränsvärden och pengar

Läste just en liten artikel i SvD om vaccination mot högt blodtryck. Bortsett från att jag tycker att idén verkar långsökt, men typisk för en på allt mindre detaljer stirrande läkarvetenskap så väckte den en tanke kring det här med hur man sätter gränsvärden. 25 % av alla män och kvinnor över 20 år anses enligt artikeln ha högt blodtryck. Och man behöver ju inte vara vare sig utbildad ekonom eller osannolikt matematiskt begåvad för att förstå att ju lägre blodtrycksnivåer som betraktas som skadliga desto större blir intjänandemöjligheterna för läkemedelsindustrin. Så varför inte sätta gränsen så att 50 % kan påstås behöva medicinsk behandling? Det skulle ju vara mumma för både BNP och sysselsättningen.

Kontrastera så detta förhållningssätt med hur det t.ex. är med gränsvärden för skadliga ämnen i maten från våra besprutningsövningar eller från vårt kemikaliedille i livsmedelsindustrin eller för strålning från mobiler eller för allehandla utsläpp av miljöskadande karaktär. Då är inte ivern lika stor att sätta gränsvärdena så att skadligheten framhävs. Nej då är det snarare regel än undantag att släta över. Man kan ju prata om försiktighetsprincipen, men visst måste vi ha gränsvärden som inte påverkar ekonomin och den heliga konkurrensen negativt.

Så vi mäter uppenbarligen med olika mått i olika situationer. Men ändå är det samma överordnade idé. Det handlar om pengar. Och vad är viktigare än pengar?
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Klokt påveinitiativ med ringa mediatäckning

I höstas (13 oktober) riktade framstående muslimska lärde från hela världen och tillhöriga alla grenar av islam ett öppet brev till alla kristna ledare med påven Benedictus XVI i spetsen (kan studeras i sin helhet här).

Detta öppna brev är i princip en vädjan om att den kristna och muslimska världen i fredens intresse skall betona det som är gemensamt. Med citat från Bibeln och Koranen argumenterar författarna till brevet för att de båda religionernas gemensamma kärna är kärleken till Gud och kärleken till nästan. Och dessa muslimska lärde lyfter t.o.m. i all ödmjukhet fram att Muhammed fått följande sagt till sig: ”naught is said to thee but what already was said to the messengers before thee”. Alltså ”du har inte fått höra något som inte redan blivit sagt till andra gudomliga budbärare”.

Detta framsynta initiativ (enligt New York Times förbereds ett liknande initiativ i förhållande till judendomen) fick en mycket obetydlig mediatäckning. Annat är det med terrordåd, hotfulla uttalanden av fundamentalistiska extremister, Muhammedkarikatyrer och rondellhundar. Men nog behöver balanserade ekumeniska initiativ av detta slag belysas ingående. Om inte annat så som något slags motgift mot den livsfarliga och av Samuel Huntington inspirerade idén om ett civilisationskrig mellan kristna och muslimer.

Påvens reaktion på detta brev ledde till ett möte 4-5 mars mellan fem representanter för Vatikanens råd för dialog mellan religionerna och fem av undertecknarna av det muslimska öppna brevet. Detta ekumeniska möte beslöt att bilda The Catholic-Muslim Forum för att utveckla dialogen mellan muslimer och katoliker. Och dessutom fattades beslut om ett större seminarium i Rom till hösten (4-6 november). Temat för seminariet skall vara “Love of God, Love of Neighbour”.

Detta synnerligen behjärtansvärda initiativ omnämns helt kort av SvD, DN nämner det i papperstidningen genom en 4-raders notis som jag inte lyckats hitta på webben, Göteborgsposten och Metro har samma korta TT-notis som SvD medan t.ex. CNN slår upp händelsen lite större.

Vatikanens pressmeddelande kan läsas här. Och för övrigt vill jag dra en lans för Hooman Anvaris blogg Sekulära muslimer – SEMUS. Detta är ett utmärkt initiativ taget av en klok svensk muslim. Läsning av den rekommenderas som motgift mot negativt schablontänkande om muslimer.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Kört för Obama trots ledning?

I samband med fotbolls VM i Korea och Japan 2002 hade jag en rysarupplevelse. Jag satte klockan på ringning för att vara säker på att inte missa Sveriges kvartsfinal mot Senegal. Och när klockan ringde badade jag fullkomligen i en allt genomträngande känsla av att nu blir det förlust. Sverige kommer inte att vinna. Känslan var så stark att den förstörde hela matchen för mig. Jag kunde inte glädja mig åt det svenska ledningsmålet och när Sverige på slutet forcerade för att försöka kvittera Senegals ledning visste jag att det inte skulle lyckas.

För några dagar sedan hade jag en liknande upplevelse. Plötligt slog känslan ner att Hillary Clinton kommer att vinna. Eftersom jag hoppas på Barack Obama så åtföljdes känslan av missmod. Och jag försökte i flera dagar hitta bortförklaringar till den insisterande känslan. Som en slags inverterad besvärjelse lät jag också bli att blogga om min starka upplevelse. Och av samma anledning försökte jag inte heller utnyttja min övertygelse på någon spelsajt.

Och i natt satte jag mig så framför TV:n för att försöka avnjuta CNN:s primärvalstäckning som om ingenting hade hänt. Men det kändes bara motbjudande. Det var inte roligt längre. Spänningen var borta. Och så gick det ju som det gick.

Det jag ännu inte känner mig helt säker på är om känslan är begränsad till den här primärvalsomgången och om det alltså fortfarande finns en möjlighet för Barack Obama att vinna. Eller om det faktiskt nu är kört för honom. Men jag måste säga att jag lutar åt att tro att det är kört trots att han fortfarande leder i delegatkampen. Att USA:s medborgare på något sätt har tagit i ställning i den meningen att de inte i tillräcklig utsträckning förstår vad det är Barack Obama erbjuder. Att det inte djupast sett handlar om konkreta förslag utan om ett nytt sätt att göra politik. På samma sätt som Obama säger att han skall förändra det “mind-set” som fick amerikanerna att angripa Irak så målar hans retorik upp bilden av en politik som emanerar ur en fördjupad demokrati där medborgarnas förändrade hållning till det politiska hanterandet av de gemensamma samhällsproblemen och framtidsutmaningarna borgar för att det skall frigöras en politisk kreativitet som gör rättvisa åt “the American dream”. Att Obama egentligen säljer in sig som en ceremonimästare som katalyserar det amerikanska folkets kreativa omskapande av sitt samhälle i en anda som gör verklighet av landets bästa möjligheter.

Om min känsla är rätt så har det alltså redan avgjorts att det amerikanska folket inte har den konstruktiva självtillit som krävs för att ta vara på de möjligheter som skulle kunna öppna sig med Obamas ledarskap. Det känns helt enkelt tryggare och hemtamare om allt fortsätter ungefär som vanligt. Maktkamp, maktmissbruk och polariserande och desinformerande debatter, negativa kampanjer och företagsmanipulerade förslag till osäker nytta för medborgarna. Och på det internationella planet ett fortsatt agerande som ett skadskjutet imperium som skapar och förvärrar olika globala problem och kriser i sitt rädslostyrda värnande av det nationella egenintresset.

Jag hoppas för USA och världen att jag har fel. Men den dystra bottensatsen i min känsla av att det är kört för Obama säger att Hillary Clinton visserligen kommer att bli presidentkandidat, men att segern kommer att gå till John McCain. Så får USA sin Konstantin Chernenko. En sjuk gammal man som stoltserar med sin erfarenhet och sin i Vietnam vunna hjältegloria. Visserligen är han en klokare karl än George Bush. Men det är en klen tröst.
———————————-
DN (1 2); SvD (1 2 3 4)

Andra bloggare om , , ,

Kvartslivskrisen – ett symptom på det moderna samhällets illusioner om den mänskliga identiteten

Idagsidan har just startat en ny serie. Ann Lagerström har hittills hunnit med tre intressanta artiklar (1 2 3). Denna gång är det den s.k. kvartslivskrisen som avhandlas. Begreppet åsyftar de problem moderna ungdomar (framförallt i åldersintervallet 20-29 år) har att tydligt se sin väg mot vuxenskapet. I sin första artikel i serien beskriver Lagerström krisen i följande ordalag: “Allt gungar, och de roller som tiden erbjuder är alldeles för många, alldeles för pretentiösa och alldeles för osäkra. Kvartslivskrisaren tycker sig stå helt ensam inför hundratals små och stora beslut som han upplever alla är livsavgörande.”

Och i den resonerande andra artikeln framför en intervjuad psykoanalytiker uppfattningen att även om det alltid varit förknippat med vissa svårigheter att gå från ungdom till vuxenliv så har problemen intensifierats sedan 90-talet: “Den nya invidualismen ställde högre krav på medborgarna, medieutbudet ökade och internet kopplade upp oss mot världen.” Idén är förstås att innan globaliseringen och den nya informationsteknologin började slå igenom i svåröverskådliga samhälleliga omdaningsprocesser och kriser så var valmöjligheterna i ett betydligt stabilare och förutsägbarare samhälle långt färre och därmed mindre osäkerhets- och ångestdrivande.

Men nu är alltså friden över och allt verkar plötsligt stå på spel. Symboliskt uttryckt uppfattas livsvalen ungefär som problemen man möter vid prickskytte. Mycket små avvikelser i början leder till att “livsmålstavlan” bommas grovt. Det gäller alltså att sikta rätt. De tidiga livsvalen ter sig därför utomordentligt dramatiska. Ångesten över att dåliga tidiga livsval skall leda till ett förfelat liv kan tydligen bli paralyserande stark. Och över alltihop svävar frågorna om hur man skall kunna veta vad som är rätt, och hur man skall kunna vara riktigt säker om man nu lyckas bestämma sig för vad man tror är rätt.

Den här situationen är ju inte direkt ägnad att förvåna. Hela vårt samhälle genomsyras av en ytlig och narcissistisk känsla av att lyckan är lättuppnåelig om man gör de rätta individuella valen. Men den fråga jag ställer mig är hur man skall kunna göra dessa val när man samtidigt får lära sig att ens identitet inte är något som djupast sett är beständigt utan att identiteten i stället är ett flytande och osäkert konstruktionsprojekt. Den moderna hållningen till identiteten är ju att den formas genom ens livsval. Det är helt enkelt modernt att skratta åt det som kallas en essentialistisk syn på den mänskliga identiteten, dvs. att den djupast sett och beständigt är vad den är och att detta “vara” kan upptäckas genom djupkontemplation över frågan “vem är jag”. En essentialistisk syn på identiteten innebär alltså att man tror på existensen av en reell självinsikt med utgångspunkt från vilken man kan gestalta ett liv som är ett så sant uttryck som möjligt för ens djupaste väsen eller varelse.

Enligt det moderna tänkandet är dylika idéer exempel på förmoderna förvillelser. Det är som Sartre uttryckte saken inte så att “essensen föregår existensen” utan “existensen föregå essensen”, dvs. vi skapar vår identitet genom våra livsval. Eftersom inget är givet, och det därför inte heller finns några stabila kriterier för att avgöra vilket val som är det rätta, står vi där ångestridna inför behovet att välja och ta ansvar för det liv vi har och måste skapa.

Den moderna positionen när det gäller den mänskliga identitetens “essensfrihet” blir kanske tydligare om man tänker sig hur det är att köpa skor. Det kan finnas förvillande många skomodeller, och visst kan valet vara svårt. Riden av olika bilder av vad som anses vara modernt, coolt och inne drabbas man kanske av beslutsångest. Men det finns ett paradkriterium som alltid gäller, nämligen att man har de fötter man har. Skorna måste helt enkelt passa om det alls skall fungera. Detta är på sätt vis en motsvarighet till en essentialistisk syn på identiteten. Medan den moderna icke-essentialistiska synen på identiteten svarar mot hur skoinköpssituationen skulle te sig om man trodde att fötterna blev till genom valet av skor.

Min ståndpunkt är alltså att föreställningen om att människan är ett slumpmässigt uppkommet och i grunden identitetslöst väsen som försöker skapa och hålla samman en skenbart stabil identitet genom sina ytterst sett godtyckliga livsval intill dess att den slumpmässiga och med all sannolikhet motsägelsefulla och ångestridna identitetskonstruktionen upplöses för gott i döden är en illusion som vi människor skulle må väl av att upplösa.

Nu är det inte så att jag menar att valet står mellan essentialism och icke-essentialistisk konstruktivism. Min position låter sig nog bäst beskrivas som essentialistisk konstruktivism. Jag förnekar alltså inte att vi människor i viss mening konstruerar vår identitet genom våra livsval, men vi gör det inte i ett fullständigt icke-essentialistiskt vakuum. Våra identitetskonstruktioner i språkets och livsvalens värld överskuggas och vägleds av vår djupaste och sannaste identitet. Och ju sämre dessa våra identitetskonstruktioner är som gestaltningar av vår djupaste bortomspråkliga essens desto större blir vår vantrivsel och frustration i det liv vi försöker välja. Ju lomhördare vi är på vårt inre öra inför den livsvägledning som vår sanna identitet skänker desto rotlösare känner vi oss och desto godtyckligare och meningslösare ter sig våra liv.

På många sätt har det varit bra att det moderna tänkandets anti-essentialism bidragit till att fräta sönder begränsande identitetskonstruktioner. Men samtidigt börjar vi nu allt tydligare betala priset för att vi kastat ut barnet med badvattnet. Att vi begränsat våra liv och möjligheter med inskränkta identitetskonstruktioner som vi missriktat betraktat som om de vore essentialistiskt stabila är inget skäl för att förkasta idén om en bortomspråklig essens eller identitet som vi bör försöka ha så klar intuitiv pejling på som möjligt när vi försöker gestalta våra liv.

Att utreda implikationerna av en dylik ståndpunkt i ett litet blogginlägg låter sig förstås inte göras så därför avslutar jag nu med att dra en lans för min senaste bok, … men vad går det ut på egentligen – livet alltså, som säkert ter sig skamlöst essentialistisk för dem som har svårt att greppa en essentialistisk konstruktivism. Men oavsett detta behandlar boken våra övergripande samhälleliga utvecklingsproblem och diskuterar ingående existentiella frågor om livet, meningen och döden och söker därmed också svar på centrala frågor som “vem är jag”, “vad är viktigt för mig” och “hur skall jag komma till min rätt”. Frågor som inte bara är brännande under den s.k. kvartslivskrisen.
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Hängivenhet för Obama

Will.i.am från Black eyed peas fortsätter att kämpa för Barack Obama. Här kommer en ny video (se den gamla här eller båda här) som är en utmaning för alla som ser med cynism på politik och makt. Frågan är förstås om det finns anledning att hoppas på att politik kan vara något annat än maktmissbruk. Och hur man som vanlig medborgare i så fall kan och skulle kunna stödja en utveckling i den riktningen.


———————————-
Andra bloggare om , , , ,