EDRIS TANKAR
En blogg om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening.
BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER
KATEGORIER
Blogg listad på Bloggtoppen.se bloggping

Arkiv för mars 2008

Osannolik politisk kontakt

Läste just en förbryllande nyhet i måndagens SvD om den med en nakendansös sms-ande finske utrikesministern Ilkka Kanerva. Först trodde jag det var ett aprilskämt, men de brukar ju inte publiceras 31 mars. I vilket fall som helst påstås Kanerva inte ha dykt upp på ett avtalat möte i Tallinn med förre estniske presidenten Lennart Meri. Rädslan för att möta den finska pressen när han klev av färjan sägs vara orsaken, och att Kanerva därför åkte tillbaka till Finland och alltså helt oartigt struntade i den förre presidenten.

Men min fråga är om verkligen den förre presidenten själv dök upp på mötet. Det borde i så fall ha varit den stora nyheten. Lennart Meri dog nämligen häromåret. Och oavsett om han kom eller ej så är jag förstås också synnerligen intresserad av hur det gick till när mötet bokades. Kan måhända Kanerva sända sms till den andra sidan? Jag ser fram emot nya artiklar i ämnet!
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Tänkvärd dagsvers

Den lovprisade poeten och redaktören för den förnämliga muslimska kulturtidskriften Minaret Mohamed Omar (Parakletos är titeln på hans senaste diktsamling – läs recension här, eller se länkar till recensioner här) har tydligen en blogg som jag råkade hamna på idag. Där läste jag följande tänkvärda dagsvers

Allting tyder på
Vi har baser i Kuwait
Vi har baser i Qatar
Vi har baser i Kabul
Vi har baser i Bagdad
Vi har baser som ingen känner till
Vi har ockuperat Irak
Vi har ockuperat Palestina
Vi har ockuperat Afghanistan
Vi har köpt Mubarak
Vi har köpt Karimov
Vi har köpt Kaddafi
Vi har dödat miljoner
Vi har fördrivit miljoner
Vi har spärrat in tiotusentals
Vi har mätt dem, vägt dem och registrerat dem

Allting tyder på
att muslimerna håller på att ta över världen.
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Om skuld, ansvar och personlig mognad

På senare år har Ann Heberlein (teologie doktor vid Lunds universitet) då och då glatt mig med kloka krönikor och reflektioner i SvD (1 2 3 4 5 6). Ofta har det med utgångspunkt från aktuella händelser handlat om genomtänkta reflektioner kring skuld, ansvar och möjlig förlåtelse. Nu har hon tydligen närmast i raseri skrivit en bok om det hon uppfattar som en ”svensk massflykt från ansvar”. Bokens titel är Det var inte mitt fel: om konsten att ta ansvar och den presenteras i dagens idagartikel i SvD.

Boken sägs handla om ”att skylla ifrån sig, att lägga ansvaret för sina tillkortakommanden och misslyckanden på andra, om att göra sig själv till offer för att slippa ta ansvar, om människor som hävdar att de är kränkta när de inte får väl godkänt på provet.” Huruvida de problem som Ann Heberlein tar upp är en specifikt svensk sjuka är väl närmast ett ämne för en jämförande global studie, men att de existerar är uppenbart. Häromsistens skrev ju t.ex. Marciej Zaremba flera intressanta artiklar i DN (1 2 3 4) kring kränkningsproblematik och identitetspolitik. Och alla som i media studerat reaktioner i samband med olika typer av offentliga skandaler vet ju att det knappast finns några gränser för hur långt olika personer kan gå när det gäller att lägga fram sig själv urskuldande hel- eller halvlögner och patetiska undanflykter för att bevara sin idealiserat goda självbild intakt.

Och i samband med olika typer av misshandel och våld visar sig den utlösande orsaken inte alltför sällan ha varit en kritisk eller nedlåtande kommentar eller blick. Och den kränkning som detta anses innebära, även om kritiken var fullständigt sakligt motiverad, kräver då att den egna hedern upprättas genom ett rejält överfall eller knivhugg eller vad det nu kan vara som anses mest lämpligt och verksamt.

Utan att ha läst boken är det förstås svårt att komma med några alldeles bestämda helhetsbedömningar av Ann Heberleins sätt att förhålla sig till det problem hon identifierat som angeläget. Min allmänna intuitiva känsla är dock att att det råder ett frändskap mellan våra perspektiv och jag delar oreserverat hennes bedömning ”att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt”.

Och för att ytterligare understryka denna min uppfattning tänkte jag nu citera lite från min senaste bok (… men vad går det ut på egentligen – livet alltså) där jag t.ex. uttryckte mig så här: ”Skulden känns besudlande, och därför vägrar alltså de flesta av oss att ta på sig skuld och förvandla den till positivt ansvar och lärande. Vi skjuter i stället skulden ifrån oss på andra. Det var inte mitt fel, det drabbade en oskyldig. Men någon måste ju vara skyldig, för annars känner jag mig jagad av den skuld jag kunde ha tagit på mig själv. För att den egna känslan av inre frid och renhet skall kunna bevaras behövs alltså en syndabock. Vi behöver peka finger och säga: Där ligger skulden. Jag är skuldfri, men det kan man minsann inte säga om den eller den eller dem. Dessa vedervärdiga människor som åsamkat mig detta.”

Och lite lägre fram i boken driver jag resonemanget ett steg längre genom att konstatera att ”den frid som infinner sig i samband med att man friskriver sig själv från skuld, ansvar och lärmöjligheter vid utpekandet av en syndabock är ytterst kortvarigt. Eftersom skuldprojektionen inte är med sanningen överensstämmande börjar det koka i det inre av kvarvarande känslor av skuld. Det känns som att det behövs något mer. Jag har varit ett offer för den där vedervärdiga personen eller situationen. Och ett offer behöver upprättelse.

Skuldprojektion leder alltså till att projiceraren känner sig som ett offer, och offermentaliteten är mycket plågsam. Offret känner sig förpliktigat att hata förövaren eller förtryckaren eller vilket begrepp som nu är det riktiga att använda. Offret ser ju sig självt som oskyldigt och uppfattar därför hatet som berättigat. Men hat är ett svårhanterat psykiskt gift.

Så länge offret känner sig som offer pågår en aldrig sinande produktion av hat. Och behovet att projicera detta hat finns hela tiden. Om den gamla syndabocken inte räcker, eller rent av inte längre finns, måste nya sökas i en oändlig jakt på inre frid. En inre frid som tros ligga i den upprättelse som fantiseras bli följden av en oftast med skenbart vackra ord beskriven hämnd. På detta sätt kommer alltså offret att söka frid och upprättelse genom att förvandla sig självt till förövare.”

Enligt artikeln förväntar sig Ann Heberlein hård kritik för sina uppfattningar. Och det kommer hon förmodligen att få. Det pågår ju en kamp om hur människans natur bör uppfattas där makten länge har innehafts av företrädare för relativistiska idéer om att den mänskliga identiteten inte är något annat än en social konstruktion. Och har man den uppfattningen så luktar det förstås något omodernt över Heberleins hållning. Och i idagartikeln får hon också frågan om inte hennes tal om skuld låter som gammaldags luthersk moralsyn. Detta förnekar hon dock ivrigt. Och så vitt jag kan förstå med fog.

Slutligen vill jag säga att jag betraktar Ann Heberleins bok som ett av många tecken på att makten för en filosofi, som bakom vacker retorik om tolerans och förnuftsmoral i själva verket handlar om en upplösning av människan som moralisk ansvarigt subjekt, håller på att försvagas och förhoppningsvis snart brytas. Det gläder mig förstås. Ja det gör det så till den grad att jag kommer att köpa och läsa boken.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , ,

Barack Obama i intelligentaste laget?

Hittade just av en ren händelse en mycket intressant artikel av John W. Dean med titeln Barack Obama’s Smart Speech ”A More Perfect Union”: Did It Reveal Him To Be Too Intellectual To Be President?. Utgångspunkten för Deans resonemang är ett tydligen allmänt spritt test för att avgöra på vilken intelligensnivå en given text är (The Flesh-Kincaid test) och som också har tillämpats för att bedöma de amerikanska presidenternas installationstal. När Barack Obamas tal om de amerikanska rasrelationerna testades med denna metod utmärkte det sig genom att vara på en osedvanligt hög nivå i modern tid.

Detta får Dean att befara att Obamas ovilja att dölja sin intelligens kan komma att göra honom omöjlig som president. Dean menar nämligen att i och med massmedias framväxt så har intelligensnivån på den politiska retoriken sjunkit sakta men säkert. Faktum är att Woodrow Wilson (president under perioden 1913-1921) var den senaste presidenten vars installationstal nådde den högsta nivån i Flesh-Kincaid testet.

Den politiska verkligheten är alltså den menar Dean, att man grovt sett inte vinner val genom att visa sin intelligens. Och han skyller i huvudsak detta förhållande på media och på senare tids anti-intellektuella republikanska presidenter. Men samtidigt uttrycker han en förhoppning om att Barack Obama inte skall falla för frestelsen att dölja sin intelligens i tron att detta kommer att ge framgång, utan att han i stället skall ha tillit till att amerikanerna långt om länge skall visa sig vara hjärtligt trötta på att ”having their intelligence insulted by their presidential candidates”, dvs. trötta på att bli behandlade i enlighet med Stickan Anderssons påstående ”att folk är inte så dumma som man tror – de är dummare”.

Jag delar förstås denna förhoppning och utsträcker den gärna till att gälla alla länder och folk, för som jag skrev i min senaste bok: ”Själva grundidén i demokratin är ju att ett klokt folk väljer kloka ledare. Och att kloka personer ställer sig till förfogande för att väljas till ledare av ett klokt folk.”
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Sekulariseringen en övergångsfas i människans förståelse av sig själv och världen

För några månader sedan köpte jag Charles Taylors nästan 900-sidiga bok A Secular Age (läsarreaktioner kan studeras här). Jag minns inte varför, men förmodligen läste jag något omnämnande av den som slog an något i mig. Och jag har tidigare läst en del av denne komplext och klokt resonerande kanadensiske filosof. Dessvärre ligger boken fortfarande i högen över olästa böcker, men när jag idag har ägnat mig åt att läsa ikapp gamla tidningar efter lite påskledigt fick jag en påminnelse om hur angelägen boken är genom en förnämlig understreckare i påskaftonens SvD med titeln Vi lever i tvivlets tidevarv. Peder Thalén, religionsvetare vid Högskolan i Gävle och författare till den för mig tills idag okända boken Ateismens fall. Den moderna religionskritikens kris har av allt att döma ägnat Charles Taylors bok en insiktsfull närläsning.

Om jag förstår Thaléns artikel rätt så bedriver alltså Taylor bl.a. en sofistiskerad och i grunden historiefilosofisk argumentation som inte bara ifrågasätter utan faktiskt underkänner den ur upplysningen emanerande metaberättelsen som säger att människorna har levt i vantro och teologiskt mörker sedan tidernas begynnelse men att den moderna eran innebar slutet för detta sorgliga tillstånd. Tanken är alltså att upplysningens filosofiska revolution en gång för alla frigjorde den största av alla ljusbringare, nämligen det mänskliga intellektet och dess främsta yttring vetenskapen. Och när detta väl skett är det sedan bara en tidsfråga innan all gammal vantro rökts ut ur mänsklighetens förmoderna intellektuella skrymslen så att vi till sist kommer att bli fullt moderna. En sekulariserad materialism förgylld med vackert prat om humanism och människans oändliga värde serveras oss då inte som en tro utan som en frukt av upplyst förnuft och vetenskaplig kunskap.

Men han nöjer sig tydligen inte med detta utan han antyder tydligen att den moderna erans försök att eliminera tro och religion kan komma att visa sig vara en fas i mänsklighetens fortsatta fördjupning av förståelsen för den bortomspråkliga, och därför våra begrepp egentligen ständigt underminerande, grunden för vår mysteriösa existens.

Åtminstone är det vad jag läser in i det sista stycket av Thaléns förnämliga artikel: ”Taylor verkar dock inte se det som troligt att människor skulle återvända till de befintliga utformningarna av religionen, åtminstone inte på ett sätt som skulle vara opåverkat av den period av partiell religionslöshet som präglat många samhällen i väst en längre tid. Känneteckande för denna ‘ökenvandring’ är en distansering från konfessionella gränser och religiöst tvång. Det har uppstått en rymd kring religionen präglad av ökad frihet och frivillighet. Dessa kvaliteter kan i bästa fall komma att omskapa religionen inifrån. Här framträder hos Taylor, om än försiktigt antydd, en kanske välbehövlig vision om en tilltagande ekumenisk anda och minskade religiösa motsättningar.”

Måhända övertolkar jag Charles Taylor och hans uttolkare Peder Thalén men en sak är säker, jag måste försöka få tid att läsa Taylors bok. För mig som länge argumenterat för bristerna i den sekulariserade humanismens syn på människan och världen och att denna livssyn har en övergående och både destruktiv och konstruktiv roll i mänsklighetens utveckling är det alltid trevligt att få skärpa den egna argumentation med hjälp av tankefränder.
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Svaret från flickan i Hillary Clintons telefonreklam

När Hillary Clintons annons för att framhäva sin på erfarenhet grundade lämplighet för att svara på Vita Husets telefon klockan tre på natten visade sig innehålla gammalt filmmaterial med en ung sött sovande flicka som nu utvecklats till en Obamaaktivist kunde jag inte avhålla mig från att ta upp detta här på min blogg. Flickan som heter Casey Knowles sa i sina första reaktioner på att hon utan egen vetskap fått delta i en reklamfilm för Hillary Clinton att hon hoppades att hon och Barack Obama kunde göra en motannons. Nu har den annonsen blivit gjord. Visserligen figurerar inte Barack Obama personligen i annonsen, men hans kampanj har gjort den.

Min reaktion är tvåfaldig. För det första tänker jag att den tjejen kommer att gå långt. Det finns mycket kraft och utstrålning kring henne. Så kanske den här lilla reklamfilmen kan bli en motsvarighet till de suddiga TV-bilderna av Carl Bildt som kaxig elevrådsordförande eller Bill Clinton hälsandes på John F. Kennedy.

För det andra hoppas jag att den rätta symboliska tolkningen av den här reklamfilmshistorien är att det Hillary Clinton gör för att koppla politiska gyttjebrottningsgrepp för att gynna sig själv i kampen mot Barack Obama skall komma att till slut vända sig mot henne själv. Så att slutomdömet blir att hon ”föll på eget grepp”.

Casey Knowles filminsats för Obama ser ut så här


———————————-
Andra bloggare om , ,

Bortom fundamentalismen

I en klok liten betraktelse i gårdagens SvD ger sig den annars så försiktige Jan Hjärpe in på ett djärvt historiskt analogitänkande. Han beskriver hur den svenska väckelserörelsen genom att kraftfullt och framgångsrikt ifrågasätta den religiösa legitimeringen av den politiska statsmakten hjälpte till att katalysera en utveckling som krävde en ny legitimering av makten. Och denna nya legitimering blev att makten skulle ha folkets mandat genom demokrati kretsande kring lika rösträtt för alla oberoende av religiös tillhörighet.

Det Hjärpe tycker sig se är att liknande processer pågår inom den islamiska världen. Radikala muslimer anser att deras härskare alls inte har Allahs mandat, att de i själva verket är hycklande avfällingar. Och Hjärpe tror uppenbarligen att dessa fundamentalistiska muslimer med alla deras maktanspråk å sin islamtolknings vägnar kommer att gå bet i sina maktsträvanden. Att de helt enkelt inte kommer att lyckas ta makten utan att de i stället genom en historiens ironi kommer att bidra till att driva fram en process där makten tonar ner sin religiösa legitimering och i stället sakta men säkert söker sig mot den legitimering som verklig demokrati skänker.

Grunden för en sådan tro är förstås att de vanliga medborgarna i de islamiska länderna faktiskt inte är särskilt intresserade av att leva i teokratiska diktaturer som försöker återskapa en fantiserad guldålder i en mytisk urtid utan att de i lika hög grad som sina bröder och systrar av andra religioner vill ha och föredrar demokrati (flera undersökningar bekräftar detta).

I detta perspektiv kan man förstås tycka att USA:s politik efter 11 september är grovt kontraproduktiv. Att den stärker den fundamentalism som den säger sig vilja bekämpa. Och så är med all sannolikhet fallet. Men den djupaste orsaken till denna olyckliga utveckling är förmodligen att den politiserade kristna fundamentalismen i USA liksom den politiserade judendomen i Israel dras till det historiska sekulariserande reningsbad som den islamiska världen genomgår.

Och på andra sidan detta reningsbad hägrar enligt min mening inte en värld styrd av en elitstyrd och maktmanipulerande demokrati ideologiskt grundad i den moderna materialistiska fundamentalism som går i spetsen för sekulariseringen utan en demokratiserad demokrati grundad i en människosyn och samhällsfilosofi färgad av en andlig syn på människan emanerande ur de befintliga religionernas ekumeniska kärnpunkt.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Livskloka Klüft

Så har då Carolina Klüft chockat idrottssverige med att ett OS-år sluta med sjukamp. En hel del förståsigpåare uttrycker förståelse, men bland reaktionerna finns också omdömen som att hon ”offrar ett givet OS-guld”, riskerar minskade sponsorsintäkter och sviker svenska folkets förväntningar. Men när hon redogör för sitt beslut så är hon värd all respekt. Hon deklarerar frankt att hon ”följt sitt hjärta och att det är värt 1000 gånger mer än ett eventuellt OS-guld”. Att hon ”tappat glädjen”, och i en intervju på Aftonbladets webb säger hon att hon känt en tilltagande tomhet inför sin sjukamp och att hon därför börjat titta åt ett annat håll. Samtidigt ville hon inte fatta ett förhastat beslut utan behövde en tid av dialog med sig själv ”för det är bara jag som vet hur det är att vara jag”.

Man kan ju tycka att idrott är en perifer sak. Men den grad av personlig integritet och självinsikt som Carolina Klüft tycks uppvisa i sitt beslutsfattande är inte något perifert. De allra flesta av oss har svårt att fatta beslut på djupa inre grunder utan vi famlar fram styrda av yttre ting och andras förväntningar. Trots att Carolina Klüft är en ung tjej så visar hon en mognad och en eftertanke som väger långt tyngre som föredöme än hennes hurtigt valkyrieartade bedrifter på idrottsarenan.

Personligen tycker jag att denna hennes uppvisning i livsklokhet stämmer väl med min bild av henne som en gammal själ och att det skall komma att visa sig allteftersom. Faktum är att jag tidigt fick en känsla av att det finns ett starkt samband mellan Carolina Klüft och Astrid Lindgren. Inte så att jag tror att det nödvändigtvis är ett författaröde som väntar, utan det handlar om integritet, medkänsla och idealism. Varför inte politik Carolina?
———————————
Smålandsposten
SvD 1 2 3
DN 1 2

Andra bloggare om , , , , , ,

Ett briljant tal i rasfrågan av Barack Obama

När jag idag kom hem efter att ha stressat runt på stan satte jag på min dator och råkade då se att Barack Obama just skulle hålla sitt stora tal om rasfrågan som ju blivit akut sedan svavelosande utfall från en predikan av Obamas präst och andlige rådgivare Jeremiah Wright blivit hett mediastoff.

Reaktionerna på denna predikan har varit synnerligen komplicerade för Obama och en del har påstått att hans kandidatur har tillfogats irreparabel skada.

Jag är visserligen lättrörd, men detta tal var något alldeles extra. Jag vill påstå att det saknar motstycke. Det framfördes inte på en stor arena, och på det speciella sätt som krävs för att få en stor publik med på noterna. Nej Obama talade lugnt och sansat och utan den sortens retoriska åthävor som behövs för att känslorna skall börja svalla när det finns tusentals åhörare. Men trots denna relativa lågmäldhet var talet oerhört berörande.

Vari storheten består är inte så lätt att verbalisera. Men det jag känner är att det finns en mycket stor kärlek i hur Obama uppfattar sitt land och sitt folk och i förlängningen därav förstås också världen. Att detta verkligen är en man som erbjuder sina landsmän något unikt. Om de kommer att gensvara på det så till den grad att han också blir president är förstås en öppen fråga. (Två drömmar av den amerikanske mystikern David Spangler ger ett fascinerande perspektiv på kampen mellan Barack Obama och Hillary Clinton). Men efter detta tal blir det inte lätt för dem som har ett öppet hjärta att enbart låta konventionella politiska preferenser i den ena eller andra politiska sakfrågan styra valet.

Han får mig också att helt självupptaget börja tänka på min bok I elfte timmen. Det är en djupt politiskt bok där jag försöker beskriva en möjlig väg ur den återvändsgränd som jag menar att vi är inne i ekonomiskt, politiskt och andligt. Jag brukar också kalla denna bok för en politisk nära-döden-upplevelse, eftersom huvudpersonen faktiskt råkar ut för något dylikt. Men alldeles bortsett från detta grepp för att finna en väg ur de invanda tankemönstrens kramp så löper genom boken som ett mantra idén att ”alla framsynta politikers uppdrag är att bidra till förenandet av makt och kärlek”. Att Barack Obama åtagit sig detta uppdrag har jag redan förstått. Men efter dagens tal skymtar jag en storhet som jag knappt trodde var möjlig i vår cyniska värld.


———————————
SvD

Andra bloggare om ,

Företagens samhällsansvar

Läste just en liten artikel om Kompetensgalan från söndagens SvD. Temat för årets gala var Hållbart ledarskap – chefer engagerar sig för ett bättre samhälle. Mycket på galan kretsade alltså kring csr (corporate social responsibility) och en av arrangörerna lär också ha sagt att ”nu har csr-poletten trillat ner”.

Detta fick mig att känna en lätt nostalgi. När min bok Den vise VD:n kom ut 1998 hade den ett tydligt csr-perspektiv, även om man mest talade om corporate citizenship på den tiden. Och jag blev indragen i ett ambitiöst projekt med anknytning till det då alldeles nystartade FN-initiativet Global Compact. Georg Kell (som fortfarande är chef för Global Compact) var personligen inblandad och allt såg rätt löftesrikt ut.

Detta svenska projekt havererade dock av olika anledningar och för min del ledde det till att jag skrev en bok i ämnet med titeln Oanade möjligheter: ett ledningsgruppsseminarium i corporate citizenship. Den publicerades vid millennieskiftet.

Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna. Min infallsvinkel på hela csr-problematiken var förstås att inordna csr-tänkandet i det historiefilosofiskt baserade systemkritiska perspektiv på samhällsutvecklingen som jag bl.a. utvecklat i mina böcker. Att företagens csr-initiativ i samspel med kloka spelregelsförändrande politiska beslut skulle kunna på sikt resultera i den typ av djupgående förnyelse av det ekonomiska systemet som krävs för att en hållbar utveckling skall kunna bli möjlig i praktiken och inte som nu mest handla om hur en retorisk dimma läggs ut över en utveckling som är allt annat än hållbar.

Föga överraskande är det inte ett perspektiv liknande mitt som har blivit dominerande. Utan csr-arbetet har en påtaglig tendens att bli dominerat av föreställningar om marknadskommunikation och varumärkesbyggande, dvs. olika sätt att förgylla en utvecklingsriktning som enligt min mening gör långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand.

Detta betyder emellertid inte att jag är negativ till företagens csr-arbete på rent principiella grunder. Långt därifrån. Jag ser det som ett led i en pågående och fascinerande maktkamp om ekonomins spelregler och därmed om inriktningen på det strategiska tänkandet inom näringslivet. Och under trycket av reella problem på t.ex. klimatområdet eller relaterat till resurs- och miljöfrågor så kan naturligtvis nödvändiga förändringar av såväl det ekonomiska systemet som de överordnade visionerna och värderingarna komma att växa fram. Och jag uppskattar därför i hög grad att Sasja Beslik (chef för ansvarsfulla placeringar på Banco Fonder) tydligen meddelat Kompetensgalans deltagare att han ansåg att ”csr fortfarande är en symbolfråga fast det borde vara en systemfråga”.

Min senaste längre utläggning om csr-frågan ur ett övergripande och systemkritiskt perspektiv finns i efterordet till pocketupplagan av Den vise VD:n. I ett nyhetsbrev med titeln Klimatfrågan – brytpunkt eller motsvarigheterna till säkert sex och bromsmediciner kommer jag också något in på csr-frågorna.

Det finns också en bra blogg där man kan följa utvecklingen på området. Den heter CSR i praktiken.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Obama går i kristallklart svaromål

Många har tvivlat på att Barack Obama skall kunna försvara sig mot Hillary Clintons attacker utan att bli så ”nedsmutsad” att han inte kan trovärdigt framstå som den förnyare som han vill göra. Att det inte skulle kunna finnas några andra medel att tillgå än den konventionella politiska maktkampen som ju oftast är en parodi på ett verkligt hederligt meningsutbyte. Och att Obama därför skulle vara förlorad när det som nu är den verkligt råa maktkampens tid.

Igår såg jag emellertid en direktsändning på webben av Obamas framträdande i Columbus och där visade han en delvis ny sida. Han försvarade sig inte på konventionellt politikervis utan framträdde mera som en briljant retoriskt begåvad lärare i filosofi och hederligt logiskt tänkande som med en blandning av obarmhärtig skärpa och vänlig, lätt humoristisk distans påvisade grova motsägelsefullheter i Clintonkampanjens attacker.

Om detta sätt att förhålla sig till kritik skulle kunna väcka tillräckliga sympatier för att Obama slutligen skulle kunna bli president vore det onekligen en stor sak. Det skulle ju visa att det amerikanska folket har urskillningsförmåga nog att föredra en man som inte engagerat sig i den konventionella ”politiska gyttjebrottningen” för att nu citera Stig Strömholm. Och det är också detta Obamas sätt att förhålla sig till sedvanlig politisk kritik som avgör vicepresidentsfrågan. Skulle demokraterna välja en konventionell ”gyttjebrotterska” som första namn på valsedeln så är jag övertygad om att Barack Obama inte kommer att acceptera ett eventuellt erbjudande om att bli vicepresident. För skulle han göra det skulle han agera i flagrant motsägelse till hela sin kampanj.

Här följer ett för ovanstående resonemang centralt utdrag från Obamas framträdande i Colombus.

———————————
Andra bloggare om , ,

Tro, dogmer och biologi – en intressant bok av Bruce Lipton

I mitt senaste nyhetsbrev (publicerat 2008-01-26) har huvudartikeln titeln Genernas makt – reflektioner efter läsning av Bruce Liptons bok The Biology of Belief. Mina entusiastiska utläggningar om denna bok, som på ett mycket lättförståeligt men skarpsynt sätt underminerar grundpelarna för tron på den genfixerade materialistiska reduktionism som styr mycket av vårt tänkande kring människan och hennes sjukdomar, avslutas med följande förhoppning: ”Det är ju ingen hemlighet för mina nyhetsbrevsläsare att jag hoppas och tror att väldet för vår nuvarande övergripande sekulariserat materialistiska ekonomisk-politiska vision skall vara på väg mot och mycket nära sitt slut. Och därför hoppas jag avslutningsvis att Bruce Liptons bok snabbt skall hitta en svensk förläggare så att den får en möjlighet att även inom vårt språkområde lämna sitt bidrag till undermineringen av den tankemässiga blockering som får oss att söka självdestruktiva svar på våra omfattande problem på strängt taget alla livets områden i tron att vi är på rätt väg därför att vi så kloka, moderna och rationella.”

Den del av förhoppningen som gäller att Bruce Liptons bok skall snabbt hitta en förläggare har glädjande nog redan blivit verklighet. Sorena AB har just gett ut Liptons bok under titeln Tro, dogmer och biologi.
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Clintons annonsflicka Obamasupporter

En pikant detalj gällande Hillary Clintons främsta ”attackannons” (den om vem som är mest kvalificerad att svara på inkommande samtal till Vita Huset klockan tre på natten) framgår av följande lilla nyhetsinslag från en för mig obekant amerikansk TV-station. Clintonkampanjen har tydligen köpt bilderna från rättighetsinnehavaren Gettyimages och den sött sovande flickan i filmen har nu nått rösträttsåldern och är en hängiven Obamasupporter som föreslår att hon och Obama borde göra en ”counter ad”.


———————————
Andra bloggare om , ,

Blodtryck, gränsvärden och pengar

Läste just en liten artikel i SvD om vaccination mot högt blodtryck. Bortsett från att jag tycker att idén verkar långsökt, men typisk för en på allt mindre detaljer stirrande läkarvetenskap så väckte den en tanke kring det här med hur man sätter gränsvärden. 25 % av alla män och kvinnor över 20 år anses enligt artikeln ha högt blodtryck. Och man behöver ju inte vara vare sig utbildad ekonom eller osannolikt matematiskt begåvad för att förstå att ju lägre blodtrycksnivåer som betraktas som skadliga desto större blir intjänandemöjligheterna för läkemedelsindustrin. Så varför inte sätta gränsen så att 50 % kan påstås behöva medicinsk behandling? Det skulle ju vara mumma för både BNP och sysselsättningen.

Kontrastera så detta förhållningssätt med hur det t.ex. är med gränsvärden för skadliga ämnen i maten från våra besprutningsövningar eller från vårt kemikaliedille i livsmedelsindustrin eller för strålning från mobiler eller för allehandla utsläpp av miljöskadande karaktär. Då är inte ivern lika stor att sätta gränsvärdena så att skadligheten framhävs. Nej då är det snarare regel än undantag att släta över. Man kan ju prata om försiktighetsprincipen, men visst måste vi ha gränsvärden som inte påverkar ekonomin och den heliga konkurrensen negativt.

Så vi mäter uppenbarligen med olika mått i olika situationer. Men ändå är det samma överordnade idé. Det handlar om pengar. Och vad är viktigare än pengar?
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Klokt påveinitiativ med ringa mediatäckning

I höstas (13 oktober) riktade framstående muslimska lärde från hela världen och tillhöriga alla grenar av islam ett öppet brev till alla kristna ledare med påven Benedictus XVI i spetsen (kan studeras i sin helhet här).

Detta öppna brev är i princip en vädjan om att den kristna och muslimska världen i fredens intresse skall betona det som är gemensamt. Med citat från Bibeln och Koranen argumenterar författarna till brevet för att de båda religionernas gemensamma kärna är kärleken till Gud och kärleken till nästan. Och dessa muslimska lärde lyfter t.o.m. i all ödmjukhet fram att Muhammed fått följande sagt till sig: ”naught is said to thee but what already was said to the messengers before thee”. Alltså ”du har inte fått höra något som inte redan blivit sagt till andra gudomliga budbärare”.

Detta framsynta initiativ (enligt New York Times förbereds ett liknande initiativ i förhållande till judendomen) fick en mycket obetydlig mediatäckning. Annat är det med terrordåd, hotfulla uttalanden av fundamentalistiska extremister, Muhammedkarikatyrer och rondellhundar. Men nog behöver balanserade ekumeniska initiativ av detta slag belysas ingående. Om inte annat så som något slags motgift mot den livsfarliga och av Samuel Huntington inspirerade idén om ett civilisationskrig mellan kristna och muslimer.

Påvens reaktion på detta brev ledde till ett möte 4-5 mars mellan fem representanter för Vatikanens råd för dialog mellan religionerna och fem av undertecknarna av det muslimska öppna brevet. Detta ekumeniska möte beslöt att bilda The Catholic-Muslim Forum för att utveckla dialogen mellan muslimer och katoliker. Och dessutom fattades beslut om ett större seminarium i Rom till hösten (4-6 november). Temat för seminariet skall vara ”Love of God, Love of Neighbour”.

Detta synnerligen behjärtansvärda initiativ omnämns helt kort av SvD, DN nämner det i papperstidningen genom en 4-raders notis som jag inte lyckats hitta på webben, Göteborgsposten och Metro har samma korta TT-notis som SvD medan t.ex. CNN slår upp händelsen lite större.

Vatikanens pressmeddelande kan läsas här. Och för övrigt vill jag dra en lans för Hooman Anvaris blogg Sekulära muslimer – SEMUS. Detta är ett utmärkt initiativ taget av en klok svensk muslim. Läsning av den rekommenderas som motgift mot negativt schablontänkande om muslimer.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,