Rädslans försåtliga makt – svensk strategi för terrorismbekämpning

Nu skall tydligen Sverige höja sin terroristbekämpningsprofil. Carl Bildt och Beatrice Ask kungör de stolta planerna i en vagt och slipprigt argumenterad artikel i gårdagens DN (se också SvD). Den är faktiskt så suddig att det skulle kräva ett mycket långt inlägg för att om möjligt utreda vad det kan vara som ligger bakom. Jag skall dock begränsa mig till några få observationer.

I artikeln heter det att “arbetet med att förbättra våra möjligheter att förebygga, avvärja och skydda oss mot terrorism och – om detta misslyckas – hantera konsekvenserna av terroristattentat måste vara en ständigt pågående process, där vi kontinuerligt utvecklar vår egen vaksamhet och förmåga samt tar till vara egna och andras erfarenheter”. Ytligt sett låter ju detta bra. Men alla som har något kontemplerat över den fråga som är alla paranoikers mardröm, dvs. “hur skall man kunna vara riktigt säker?” vet ju att riktigt säker kan man aldrig vara. Så vart leder den Ask/Bildtska föresatsen att vi skall “kontinuerligt utveckla vår egen vaksamhet”.

Vi kan t.ex. se hur det blivit på våra flygplatser. Det är ju en sak att vi alla måste passera metalldetektorer. Men så förstod något ljushuvud vad man kan göra med en nagelsax. Känslan av total säkerhet infann sig emellertid inte trots elimineringen av nagelsaxhotet så då förstod säkerhetsexperterna att förklaringen måste vara att vi helt hade bortsett från det hotfulla i handkräm och schampo för att inte tala om allt flaskvatten. Så då stoppade vi det, för det skulle ju kunna vara flytande sprängmedel. Men helt säkra kände vi oss ändå inte. Så säkerhetsexperterna gnuggar förmodligen flitigt paranoiapunkten på sina geniknölar för att ytterligare höja säkerheten. Hur är det t.ex. med alla nya kompositmaterial? Jag minns i varje fall en Clint Eastwoodfilm där en presumptiv presidentmördare lurade säkerheten med sin specialpistol. Men det var kanske bara science fiction? Hur som helst är jag glad för att vi ännu så länge slipper obligatorisk inspektion för upptäckt av eventuella sprängmedel i analen. Men frågan är ju fortfarande hur man skall kunna vara riktigt säker på att det inte behövs?

Och i jakten på svaret på den frågan undrar jag dessutom varför vi går helt okontrollerade ut och in på alla möjliga andra sprängbara ställen än flygplan. Sådana risker bör vi väl ändå inte ta? Så varför har vi inte flygplatsliknande säkerhet överallt. För vi är väl inte helt säkra på att det är onödigt? För hur skulle vi i så fall kunna vara det?

Och sedan har vi ju frågan om vem som är och vem som skulle kunna bli terrorist. Där är det ju också notoriskt svårt att vara riktigt säker. Så i den totala säkerhetens namn så bör väl alla misstänkas, så att säga för säkerhets skull. Visserligen behöver väl en del svartmuskiga typer misstänkas mer än andra, men hur skall man kunna vara helt säker på att någon är ställd över varje misstanke. Nej det kan man förstås inte vara.

Så det jag undrar är om vi inte står inför en epok där Orwells 1984 bleknar i jämförelse. Vi har ju numera lysande högteknologiska möjligheter att låta vår paranoia löpa fullständigt amok i jakt på den totala säkerheten. Men Ask/Bildt försäkrar förstås att “alla åtgärder mot terrorism, också de mest ingripande, ska vara grundade på våra värderingar om respekt för de mänskliga rättigheterna och grundvalarna för vårt öppna samhälle.” Jo ja tackar jag.

Mitt sätt att resonera framstår måhända som grovt överdrivet för fanbärare för tron att vi verkligen har anledning att frukta alla ondskefulla terrorister som ständigt är på jakt efter det perfekta tillfället att helt utan vettiga motiv tillfoga oss stora och svåra skador och lidanden. Ask/Bildt och deras gelikar i maktens kretsar menar sig förstås bara vara ute efter att höja säkerheten i rimlig utsträckning.

Jag rekommenderar dock grundlig läsning av och kontemplation över Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande. Den personliga integriteten är inget som den politiska makten bör förhålla sig lättvindigt till bara för att den tror sig ha anledning att vara rädd. Eller än värre, tror sig ha politisk eller annan nytta av att skrämma sitt lands medborgare.

Och dessutom tycker jag att hela den analys av terrorismen som dominerar i västerländska politiska kretsar, och följaktligen också genomsyrar den Ask/Bildtska artikeln, är besynnerligt grund och ensidig. Vi förstår uppenbarligen inte att vår ovilja att ta ansvar för vår del i skapandet av terrorismen (jag säger inte att vi är de enda kockarna bakom denna bedrövliga soppa) är en väsentlig faktor bakom vår överdrivna rädsla och hjälplöshet och vår valhänta, ja rent kontraproduktiva, hantering av frågan.

Vår förmenta skuldfrihet får terrorismen att framstå som ett utslag av oförsonlig ondska. Och när denna tanke väl är tänkt och accepterad som sann vad annat finns då att göra än att resolut “rid the world of evil” som president Bush sa i begynnelsen av det olycksaliga kriget mot terrorismen. Och att innan denna “slutliga lösning” genomförts ha oförtröttlig och stenhård koll på allt och alla som ter sig misstänkta.

Av allt att döma vill Carl Bildt och Beatrice Ask med sin diffusa artikel sent omsider få Sverige att sluta upp tydligare bakom denna erbarmliga och dödfödda strategi. För egen del tycker jag det vore bättre om vi i stället för att svassa för amerikanska dumheter ägnade våra krafter åt att reflektera över vilka krafter som driver fram och stöder terrorism. Och jag har skrivit en hel del om dessa ting i tidigare nyhetsbrev som Rädsla, hat och kärlek – tankar om terrordåden i USA och Bomber, hot och mänskliga rättigheter – ett rättfärdigt krig mot terrorismen? med flera. Och en av mina poänger är att förståelsen för hur man skall kunna konstruktivt och långsiktigt hantera terrorismen börjar med ett sant och ärligt svar på frågan “vad har vi gjort eller inte gjort för att förtjäna eller dra på oss dessa fiender”?

———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Barns och ungdomars psykiska ohälsa en sund reaktion

Idag läste jag i SvD om ungas s.k. psykiska ohälsa. Bakgrunden till artikeln var Bris rapport om saken. Denna rapport är djupt gripande, men jag måste säga att jag inte gillar föreställningen att barn och ungdomar förklaras i ökande utsträckning vara psykiskt sjuka. Det tror jag inte ett dugg på. Det mesta tyder förstås på att allt fler barn och ungdomar mår psykiskt illa. Men inte beror det på sjukdom. Det är snarare ett friskhetstecken att må illa av något som inte är bra.

Barns och ungdomars s.k. psykiska ohälsa visar för vuxenvärlden hur sunda och friska människor reagerar på de vanvettiga värderingar som gestaltas i vårt samhälle. Och vad gör vi? Jo vi bortförklarar reaktionerna som uttryck för psykisk ohälsa. Och så kommer vi med pillerburken och beskäftigt terapiprat syftande till anpassning. Detta är ett svek mot barn och ungdomar, men också mot oss själva. Vi vuxna är tydligen rädda för den spegling som våra barn och ungdomar ger.

Jag kan inte låta bli och dra mig till minnes med vilken hånfullhet vi i Västvärlden betraktade den sovjetiska psykiatrin som behandlade dem som inte trodde på kommunismen, dvs. s.k. dissidenter. Och nu är det tydligen vår tur att behandla vantrivsel i den bästa av mänskliga samhällsformer som om det handlade om psykisk sjukdom. Det glädjande i sammanhanget är att detta på sikt kommer att få samma grad av framgång som de sovjetiska insatserna.

———————————
Andra bloggare om , , , ,

Mur mot Egypten

Såg häromdagen i SvD att israelerna planerar att bygga en mur mot Egypten. Så sorgesamt. Ett murbygge utan insikt om att strävan att stänga ute andras ondska blir spegelvänd i det egna inre så att det egna hjärtats strävan efter fred muras ute. Får det fortsätta blir det väl till sist en mur runtom hela Israel. Och därefter börjar förmodligen diskussionen om ett rejält tak. Eller skall man våga hoppas att det inte går att driva bunkermentaliteten till dess yttersta spets. Att den till synes grundligt förträngda och bortmurade längtan efter fred skall väckas och leda till seriösa försök att svara på den för Israels framtid helt avgörande frågan: “Hur går det till att bli hälsad välkommen?”

———————————
Andra bloggare om , , , ,

En vis rabbin

Årets första nummer av den förnämliga tidskriften Axess damp ner i brevfacket igår. Jag har bara hunnit bläddra, men såg att temasektionen handlar om Religionens återkomst. Det är på tiden att den filosofiskt oreflekterade ateismpropaganda som pågår får lite kvalificerat mothugg. Eventuellt återkommer jag med några reflektioner om de aktuella artiklarna när jag hunnit läsa dem.

En sak som mina ögon råkade falla på i det fullmatade numret (sid 24) och som jag därför också läste är följande kloka historia om en judisk rabbin. Denne rabbin frågade sina lärjungar hur man kan veta att natten är över och morgon grytt. Han får svar i form av en motfråga: “Är det när man i det svaga ljusdunklet kan skilja ett får från en hund, eller ett olivträd från ett fikonträd?” “Nej”, svarade rabbinen, “det är när du möter blicken i vilken annan mans eller kvinnas ansikte som helst och förstår att det är din broder och din syster. Då först är natten över och morgonen har grytt.”

———————————
Andra bloggare om , , ,

Reinfeldt och Obama

Jag har aldrig blivit riktigt klok på Fredrik Reinfeldt. Är den mannen äkta vara, eller är han ett slags postmodernt tom projektionsskärm där var och en kan se vad de själva vill. Själv har jag länge känt mig inför Reinfeldt som när jag lyssnar på rapparen Eminem som i sin största hit ständigt upprepar “will the real Slim Shady stand up”, alltså “will the real Fredrik Reinfeldt stand up”.

Visst visade Reinfeldt skicklighet och framsynthet under alliansbygget, och i valrörelsen stångade Göran Persson sin panna blodig mot en som det verkade varm och trygg representant inte bara för nya moderater utan för ett nytt sätt att göra politik, för ett nytt ledarskap. Men så började regerandet och därmed problemen. Vilken “Slim Shady” det var som skötte ministerrekryteringarna kan man ju undra, och när Reinfeldt skulle förklara sin politik var debattören med den trygga utstrålningen som bortblåst. Nu framträdde i stället en till synes handsvettig byråkrat som talade invecklat och abstrakt bisatsspråk som om han försvarade sig mot insyn eller dolde något som inte tålde dagens ljus.

Sekunderad av en finansminister som inte känns som en politiker utan som en forskningsledare för ett fullskaligt nationalekonomiskt experiment med landet Sverige som försöksobjekt och en arbetsmarknadsminister som likt en parodi på Bosse Ringholm under Ahleniusaffären mekaniskt upprepade att han genomförde den politik som alliansen hade vunnit valet på som försvar mot missnöjet mot förändringarna av arbetslöshetsförsäkringen kändes Reinfeldt som han vaknat i en mardröm. Dataspelet “vinn valet” visade sig plötsligt vara verkligt. Han var statsminister i verkligheten och inte i en virtuell värld. “Will the real Slim Shady stand up”.

På sista tiden verkar dock något ha hänt. Reinfeldt har tydligen ägnat sig åt ett slags diskreta statsministermotsvarigheter till kungens Eriksgator, även om han inte gått fullt lika långt i diskretion som Karl XI sägs ha gjort i skrönorna om Gråkappan. Och inspirerad av sina intryck från sina inspektioner av medborgarnas levnadsvillkor fällde så Reinfeldt häromveckan den beramade och högtidliga kommentaren: “Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär.”

Så talar väl ändå inte en tom postmoderist. Börjar den verklige “Slim Shady” att resa sig? I ett försök att förlöjliga Fredrik Reinfeldt tyckte Marita Ulvskog att hans retorik påminde henne om Mao Zedong. Men själv undrar jag om inte denna missvisande jämförelse är ett tecken på oro över att något viktigt håller på att hända med Göran Perssons överman.

Att Reinfeldt helt enkelt kan vara på väg att bli Sveriges ledare. Och ett nytt tecken på att det kan vara detta som håller på att ske kom så när han i motsats till flera regeringsledamöter och alla partiledarkollegor enligt DN och SvD inte föredrog Hillary Clinton utan Barack Obama som näste president i USA.

Reinfeldt anförde sina studier av Obamas program som förklaring till sin ståndpunkt. Men i själva verket tror jag att det som var avgörande är Barack Obamas hjärtberörande retorik som målar upp en vision av ett nytt och framsynt politiskt ledarskap. Ett ledarskap som inte i första hand handlar om sakfrågor utan om hur man med en anda och hållning kan frigöra medborgarnas förmåga att inte bara lösa sitt lands problem utan också skapa en verkligt god framtid. Ett ledarskap som jag tror att Fredrik Reinfeldt känner att alliansbygget är en svag avglans av och att han därför blivit starkt inspirerad av Obama. Ja rent av anar en själsfrändskap eller åtminstone hoppas att den finns.

Detta betyder att jag tror att den verklige “Slim Shady” åtminstone har börjat röra på sig. Och socialdemokraterna bör vara djupt oroade trots opinionssiffrorna.

———————————-
Andra bloggare om , ,

Föreläsning på Hillesgården – 13 februari 19.00

Tänkte jag skulle använda bloggen som anslagstavla för att kungöra att jag den 13 februari håller ett föredrag i Hillesgårdens onsdagsserie. Oftast är det celebriteter av ett eller annat slag som får äran att framträda där. Vårens program innehåller t.ex. namn som Jan Malmsjö, “Lill-Babs”, Agneta Sjödin och Kristian Luuk. Men ibland får också en vanlig gubbe från Trångsund äntra scenen. I år skall jag helt fantasilöst hålla i stort sett samma föreläsning som ifjol vintras. Då var nämligen publiken liten eftersom ett svårt snöoväder gjorde det till ett riskabelt arktiskt äventyr att ta sig till Hillesgården.

Föreläsningen har titeln Den ljusnande framtid är vår och börjar 19.00. Programmet med presentationstexter för vårens samtliga föredrag och behövliga praktiska upplysningar kan laddas ner här.

———————————-
Andra bloggare om , , , , ,

Göran Persson, Hanne Kjöller och politikerföraktet

Läste just ett kort litet ledarstick i DN skrivet av Hanne Kjöller. Hon ondgör sig över att Göran Persson uppenbarligen begärt maximalt avdrag för hushållsnära tjänster trots att han i valrörelsen 2006 argumenterade mot denna typ av avdrag. Och Kjöller fäller följande dom över Perssons agerande “så gör en politiker som tror mer på sin privatekonomi än på idéerna bakom sin egen livsgärning.”

Det jag frågar mig är vilken princip som röjer sig i detta Kjöllers ställningstagande? Menar hon att politiker bara skall lyda de lagar och förordningar som de själva stiftat eller argumenterat för? Nej så kan det knappast vara. Hanne Kjöller skriver ju ofta klokt. Så den här gången var det uppenbarligen en ryggmärgsmässig lust att kasta skit på en gammal politiker som tog över.

Det finner jag sorgligt. Varför kan inte Göran Persson få bli en normal medborgare. Varför skall det underblåsas misstro mot honom för hans statsrådspension, konsultinkomster, styrelseordförandeskap i Sveaskog eller skatteavdrag. Är det för att vi som inte är politiker skall förstå att inga vettiga människor blir politiker. Och att vi därför skall hålla oss borta så att journalister och alla övriga kan fortsätta att hänge sig åt oförblommerat politikerförakt.

Samtidigt som vi talar vackert om demokrati förhåller vi oss till politiker som att vi inte primärt vill ha kloka ledare utan offentliga spottkoppar. Så brukar det ju också heta att vi har de politiker vi förtjänar. Men behöver det fortsätta så?

———————————
Andra bloggare om , ,

Yes we can

För några år sedan gjorde Black Eyed Peas succé med en fantastiskt bra låt – Where is the love. Nu har en av medlemmarna i bandet, will.i.am, gripits av Barack Obamas budskap och spelat in en video som måste ses som ett mycket intressant politiskt tecken. Låten heter The Yes We Can Song. Att Barack Obamas “mantra” för att stärka övertygelsen hos alla, men särskilt hos en ny generation, om att en fundamental förändring av USA:s politiska inriktning är möjlig, på detta sätt har inspirerat en framstående representant för hip-hoppen är ingen liten sak. Oprah Winfrey har sagt om Barack Obama att “he is the one”. Och det tror och hoppas jag också.

Låten kan avnjutas bäst på www.yeswecansong.com. Men också på YouTube. Och sedan 12 februari har ledarredaktionen på Svd hakat på.

Och för alla som inte har Where is the love i färskt minne så går den också att avnjuta på YouTube

Andra bloggare om , , ,

Gendille

Enligt en saklig artikel i SvD skall tydligen allmänheten erbjudas att köpa kartläggning av sina gener. I USA har det redan börjat och i Sverige ligger ett företag i startgroparna för att erbjuda sina tjänster för c:a 3000 kronor. En av rådgivarna till det svenska projektet, docenten i molekylär medicin Johan Björkegren, ser kartläggandet som “ett fantastiskt hjälpmedel i folkhälsoarbetet. När människor får veta om sin ärftliga riskprofil ökar deras motivation för att sköta sin hälsa”. Medan en kritiker som professor Jan Wahlström anser att det hela handlar om “lurendrejeri. Det finns ingen vettig information att ge”.

För min egen del förbryllas jag av det rådande gendillet. Och härom veckan läste jag en fascinerande bok om på vilken utomordentligt svag grund tesen om genernas makt vilar. Den är skriven av Bruce Lipton och har titeln The Biology of Belief. I mitt senaste nyhetsbrev har jag skrivit en längre betraktelse över denna bok som jag gett titeln Genernas makt.

———————————-
Andra bloggare om , ,

Sukralos och amalgamlogiken

Har läst några artiklar om sukralos de senaste dagarna (www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_821951.svd, www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_825531.svd och www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_825533.svd). Det har tydligen kommit som en chock att detta sötningsmedel sprids i naturen. Och detta faktum väcker en och annan tanke. Den första är att sötningsmedel knappast är en nödvändig produkt. Möjligen kan man till sötningsmedlens försvar säga att de gör det möjligt för människor att äta mer än de behöver utan att bli feta eller lika feta som de annars skulle ha blivit av samma mängd föda. Men ny forskning visar tydligen att en av sötningsmedlens verkningar är ett ökat sug efter socker! Så som stöd för bantare verkar sötningsmedel alltså påminna om effektiviteten hos alkohol som motmedel mot spritmissbruk.

Men det jag tycker är mest besynnerligt med tänkandet kring den här typen av produkter är påståendet att ett sötningsmedel som sukralos “inte är farligt för människan” men kanske är skadligt för naturen. Men vi människor är naturen! Något som är skadligt för naturen är knappast ofarligt för människan.

Tanken att människan är separat från naturen blir extra bisarr i kvicksilverfrågan. Till härförleden (då en halvhjärtad förändring skedde) har etablissemanget inom läkar- och tandläkarkåren i decennier hävdat att det kvicksilverbaserade tandfyllningsmaterialet amalgam är oskadligt. Men säreget nog bidrog det ökade miljömedvetandet till oro för vilka konsekvenser kremering får för naturen. Det ansågs helt enkelt – och alldeles motiverat – att det inte var bra att kvicksilver kom ut i naturen. Men där är kvicksilvret tydligen inte så länge det är i munnen. Därför brukar jag säga att kvicksilver är ett underbart gift, det är giftigt överallt utom i munnen.

Och livsmedelsindustrin gör tydligen vad den kan för att blanda upp maten med olika produkter som följer amalgamlogiken. Olika lönsamma kemikaliska dekokter som påstås vara goda och nyttiga i munnen och resten av kroppen, men som sedan visar sig vara skadliga i naturen. Det är väl ändå något som inte stämmer med den här logiken?

———————————
Andra bloggare om , ,