EDRIS TANKAR
En blogg om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening.
BLOGGARKIV
SOCIALA MEDIER
KATEGORIER
Blogg listad på Bloggtoppen.se bloggping

Arkiv för 2008

Allmänningarnas tragedi – ett möjligt motmedel

Som alla någorlunda regelbundna läsare av min blogg redan insett har jag tagit en paus i bloggandet på grund av andra mycket absorberande skriverier. Men när jag idag läste Niklas Ekdals kloka reflektion om Allmänningarnas tragedi måste jag förmedla ett boktips i ämnet. Boken jag syftar på är skriven av Peter Barnes. Titeln är Capitalism 3.0 med den i sammanhanget talande undertiteln A Guide to Reclaiming the Commons.

Boken presenteras på följande sätt på omslaget:

The commons – those creations of nature and society we inherit and must preserve for our children – is under siege. Our current version of capitalism – the corporate, globalized version 2.0 – is rapidly squandering this shared heritage. Now, Peter Barnes offers a solution: protect the commons by giving it property rights and strong institutional managers.

Barnes shows how capitalism – like a computer – is run by an operating system. Our current operating system gives too much power to profit-maximizing corporations that devour our commons and distribute most of their profit to a sliver of the population. And government – which in theory should defend our commons – is all too often a tool of those very corporations.

Barnes proposes a revised operating system – Capitalism 3.0 – that protects the commons while preserving the many strengths of capitalism as we know it. His major innovation is the commons trust, a market-based legal entity with the power to limit use of scarce commons, charge rent, and pay dividends – in both cash and services – to everyone.

In Barnes’ vision, an array of commons trusts would institutionalize our obligations to future generations, fellow citizens, and nature. Once established, they’d use markets and property rights to create a better world for all.

Capitalism 3.0 offers a practical alternative to our current flawed economic system. It points the way to a future in which we can retain capitalism’s virtues while mitigating its vices.

Hemsidan för boken finns här och organisationen On the Commons intressanta hemsida finns här.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Obamas kampanjledning talar ut

I detta inslag från CBS 60 minutes ger Barack Obamas kampanjledning en mycket intressant inblick i hur denna kampanj lyckades mot alla konventionella politiska odds.

Watch CBS Videos Online
———————————
Andra bloggare om ,

Retorik är inte bara ord!

Läste just en intresant DN-artikel om Barack Obamas talekonst. En professor i retorik vid Lunds universitet uttalar sig. Han heter Anders Sigrell och artikeln har rubriken Obama hyllas för sin talekonst. Sigrell hävdar att segertalet är ”extremt bearbetat” och så melodiskt i sin utformning att det nästan är som ett musikstycke. Risken med detta sägs dock vara att ”lyssnaren hör melodin, men inte innebörden”. Och så framför han en del andra synpunkter som det säkert ligger en hel del i.

Jämförelsen med musik är på många sätt välfunnen. Men en sak missar enligt min mening Sigrell. Retorik är mer än ord på samma sätt som musik är mer än noter. Den som framför musiken eller talet måste ha den rätta förmågan. Det säger sig självt att den som skall spela måste vara en skicklig instrumentalist för att det skall bli riktigt bra. Men egentligen är det väl analogin mellan sång och talekonst som är bäst. Det handlar om rösten och vad den förmedlar. Melodin må vara vacker, men bär inte rösten upp den så faller det hela platt till marken.

Så det unika med Barack Obama är inte hur välskrivna hans tal är utan hans röst. Och vad den bär fram. Det är rösten som griper människorna så djupt att det är mycket svårt att att artikulera.

En viss aning om vilken typ av påverkan det handlar om ges av författaren Alice Walker, mest känd för Purpurfärgen, särskilt i inledningen till det öppna brev som hon skrev till Obama direkt efter hans seger. Hon skriver:

Dear Brother Obama,
You have no idea, really, of how profound this moment is for us. Us being the black people of the Southern United States. You think you know, because you are thoughtful, and you have studied our history. But seeing you deliver the torch so many others before you carried, year after year, decade after decade, century after century, only to be struck down before igniting the flame of justice and of law, is almost more than the heart can bear. And yet, this observation is not intended to burden you, for you are of a different time, and, indeed, because of all the relay runners before you, North America is a different place. It is really only to say: Well done. We knew, through all the generations, that you were with us, in us, the best of the spirit of Africa and of the Americas. Knowing this, that you would actually appear, someday, was part of our strength. Seeing you take your rightful place, based solely on your wisdom, stamina and character, is a balm for the weary warriors of hope, previously only sung about.

Och det är förstås särskilt de tre sista meningarna – We knew, through all the generations, that you were with us, in us, the best of the spirit of Africa and of the Americas. Knowing this, that you would actually appear, someday, was part of our strength. Seeing you take your rightful place, based solely on your wisdom, stamina and character, is a balm for the weary warriors of hope, previously only sung about – som kommer kärnan i hans påverkan närmast.
———————————
Andra bloggare om , ,

Ett nytt och inspirerande ledarskap

Så visade det sig då till sist att det amerikanska folket besatt nödvändig urskillningsförmåga. Ibland har jag haft mina tvivel, inte minst under primärvalen. Och så kom de starkt tillbaka i samband med republikanernas konvent, då jag verkligen befarade att McCain skulle bli svårslagen. Men några dagar senare berördes jag av en så djup inre förvissning om att Barack Obama skulle vinna att jag faktiskt inte kunnat oroa mig sedan dess. Och det blev som jag trodde. Det var helt enkelt en underbar natt framför TV:n och datorn. Spänningen var väl inte så stor eftersom det för varje någorlunda god teckentydare var uppenbart tidigt att Barack Obama skulle segra. Och han gjorde det med besked.

Denna seger är för mig ett mycket gott tecken för utvecklingen i USA och världen. Jag vet att det nästan alltid är säkrast att ha en cynisk hållning till förväntningar om storartade politiska förändringar. Men idag skall jag låta mitt naiva hjärta råda. Det jag hela tiden sett som Obamas verkliga gåva till storpolitiken och människorna, och som hans magiska röst frambär, är hans ledarskap. Han är något helt annat än den vanliga sortens rädda ledare som när de med mer eller mindre tvivelaktiga metoder nått sin maktposition visar sin litenhet genom att pressa in sina underlydande i sina egna inskränkta perspektiv och personliga småsintheter. Ledare som inte bara får människor att krympa, och mest se till sitt eget i misstänksamhet och rädsla, utan också bidrar till att sprida cynism om allt ledarskap. En cynism som sätter likhetstecken mellan ledarskap och maktmissbruk.

Som jag ser det har Barack Obama stora möjligheter att visa för sitt folk och för världen i övrigt hur ledarskap verkligen skall bedrivas för att den ambivalenta och rädda lilla människan skall våga lita på sina bästa sidor. Detta kan förstås låta banalt. Men verkligheten är den att vår föga välskötta värld är ett ytterst talande vittnesbörd inte om hur de måste vara utan om hur det blir när vi människor låter vår rädsla, misstänksamhet, allmänna småsinthet och egoism styra våra handlingar. Det vi behöver är alltså ledare som kan stödja alla människors positiva förmåga till framsynt ansvarstagande för sig själva, sina närmaste och även långt vidare cirklar än så för den händelse förmågan att konstruktivt inkludera är tillräckligt stor.

Barack Obama är för mig en ledare som verkligen från djupet av sin varelse förstår att det bara finns gemensamma problem och att gemensamma problem har gemensamma lösningar. Den rädde ledaren vill minska maktkretsen och exkludera det problematiska. Denna manöver gör att ledaren tycker sig stärka sin makt, men i själva verket är denna känsla ett sken. De lösningar som föds genom att det problematiska exkluderas, och därmed inte blir förstått, är inga reella lösningar. Och inget blir bättre av att den inbillat mäktige försöker tvinga sina skenlösningar på verkligheten.

Mitt hjärtas övertygelse är att i Barack Obama har världen fått en ledare som verkligen är värd att se upp till och inspireras av. Den makt till konstruktiv förändring som finns i att vi alla fattar klokare och mer inkluderande beslut är ofantlig.

Lyssna bara på Barack Obamas tal.

Som ett litet PS vill jag till sist nämna John McCain. Hans tal berörde mig starkt. Det blev till sist med McCain som med Hillary Clinton. Först när dessa båda ambitiösa politiker till sist kunde erkänna sig besegrade så visade de något av sina personer som är djupt tilltalande. I McCains fall förändrades t.o.m. hans röst så att ett äkta stråk av medkänsla ibland kunde lysa fram.


DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2, AB3,AB4
——————————–
Andra bloggare om , , ,

Liten halvfaster stjälper ofta stort lass?

Nu görs det tydligen stor sak av att Obamas halvfaster lever illegalt i USA. Nyheten pryder t.ex. förstasidorna på SvD:s, DN:s och Aftonbladets webb. Uppenbarligen finns det några som hoppas att detta skall framstå som ett vägande skäl att avstå från att rösta på Barack Obama som president. Det är verkligen inte mycket att komma med.

För egen del har jag inga halvfastrar eller halvmostrar som jag känner till. De fastrar och mostrar som jag har haft är alla döda utom en. Hon bor i Grästorp. Jag träffade henne senast helt kort på min fars begravning för 17 år sedan. Och skulle hon nu mot förmodan göra något olagligt, t.ex. snatta på COOP i Grästorp, så skulle ju alla direkt förstå hur avslöjande detta är när det gäller min moral och karaktär. Skulle jag ha någon framtid överhuvudtaget efter detta?

Den nyhet som McCain-sympatisörerna med all sannolikhet skulle ha önskat när det gäller denna halvfaster till Obama är förstås att han skulle ha utnyttjat sitt inflytande för att med regelvidriga metoder hjälpa henne. Då skulle man ha kunnat på olika mer eller mindre subtila sätt antyda att han som president skulle komma att agera som en afrikansk klanhövding. Det vore något det. Men förmodligen hoppas man väl att folk nu i stället skall tänka att han har helt hjärtlöst struntat i sin kära halvfaster för att han av egoistiska politiska syften velat dölja att han fungerar som en afrikansk klanhöving. Men att han sedan kommer att visa sin rätta natur.

Det är skönt att valkampanjen snart är över.
———————————-
Andra bloggare om , ,

Obamas 30-minuters annons

Uppdatering
27 minuter film avslutades så med följande treminuters utdrag ur ett av Obamas tal

SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB
———————————
Andra bloggare om ,

Ytterligare ljus över Obamas ledarskap

Läste just en utmärkt artikel om Barack Obama i The New York Times. Den har rubriken Barack Obama, Forever Sizing Up. Den ger många intressanta inblickar i Barack Obamas karriär och karaktär. Och den belyser också frågan om vilken typ av ledarskap han kan förväntas komma att utöva. Kompletterande upplysningar om detta finns dessutom i en radiointervju med artikelförfattaren Jodi Kantor. Denna intervju finns tillgänglig på artikelsidan.

Läs och lyssna!
———————————
Andra bloggare om , ,

Barack Obamas ledarskap

Jag har i några tidigare inlägg berört Barack Obamas ledarskap. I ett av dem skrev jag

… jag är helt övertygad om att om just Obama vinner så kommer huvudorsaken att vara att tillräckligt många amerikaner har en mer eller mindre tydligt uppfattad och artikulerad förståelse av att det unika med honom är hans djupaste varande som person och att detta väcker löften om ett ledarskap och en hållning till politiken som får dem att hoppas och tro att den inte längre skall behöva domineras av en maktkamp som är en halvpsykopatisk parodi på hur konstruktiva mänskliga relationer bör fungera.

Och jag håller dryga sex månader senare fast vid detta omdöme. Inget har hänt under tiden som kräver en omprövning. Enligt min mening har det successivt blivit allt tydligare att det verkligt unika med Barack Obama inte är hans kloka visioner eller hans förmåga att inspirera och väcka hopp. Kloka visioner och inspiration blir snabbt till intet om ledarskapet inte har en halt som gör att det går att i rimlig utsträckning förverkliga det som ställs i utsikt.

Alla med erfarenhet av ledarskap inom olika verksamheter (privata eller inom den politiskt styrda sektorn) vet hur lätt det är att vackra visioner blir till platt intet därför att ledarskapet utövas på ett sätt som visar för personalen att visionerna inte var ärligt menade. De var bara en retorisk garnering. Och var de ärliga så visste i varje fall ledningen inte hur ledarskapet borde utövas för att personalen inte bara skulle uppfatta visionerna som trovärdiga utan också uppleva sig själva som ärligt inbjudna att hjälpa till att förverkliga dem.

Samma problem finns inom politiken. Medborgarnas cynism i synen på politik och politiker sitter djupt. Detta har många och komplicerade orsaker som jag inte kan fördjupa mig i här, men behovet av verkligt inspirerande och trovärdigt ledarskap på politikens område är stort. Ja akut. Och jag är övertygad om att Barack Obama – om det amerikanska folket så vill – kommer att visa sig vara en ny typ av politisk ledare med möjlighet att bli en ledstjärna för de av världens ledare som så önskar.

I senaste Time finns en välskriven och klok artikel av Joe Klein. Artikeln har titeln Why Barack Obama is winning. Den är mycket intressant just ur ledarskapsperspektiv. Särskilt den beskrivna ”konfrontationen” mellan Obama och general David Petraeus illustrerar Obamas insikt i det jag kallar icke-auktoritärt ledarskap. Den ledarskapstyp som krävs för att man skall kunna förverkliga visioner genom att inspirera och trovärdigt invitera (personal eller medborgare) att tillsammans med ledaren göra verklighet av den eftersträvade visionen.

”We rise and fall as one nation” brukar Obama säga i sina tal.
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Bergströms försåtliga argumentation mot Obama

Läste just Hans Bergströms DN-artikel Vem är Barack Obama? Det är ett försåtligt aktstycke. Bergström som gammal statsvetare behärskar förstås konsten att argumentera klart, sansat och sakligt. Hans huvudpoäng i artikeln är att det inte kan betraktas som ett uttryck för ”negative campaigning” att granska den idéprägling som är karaktäristisk för en presidentkandidat. Och det förefaller ju vara en helt rimlig slutsats.

Därefter bringar Bergström ljus över Barack Obamas ideologiska utveckling genom att lyfta fram tre av hans mentorer: Alice Palmer, Jeremiah Wright och William Ayers. Och Bergström betonar att samtliga ”har extrema bakgrunder och idéer”. Vidare konstaterar han mot slutet av artikeln att ”många andra med samma idériktning har spelat en roll i Obamas ideologiska skolning, även i mogen ålder och i relativt sen tid”. Bilden är alltså klar. Obama har, i varje fall enligt Bergström, spenderat för mycket tid tillsammans med i ideologiskt avseende entydigt tvivelaktiga personer. Och detta Bergströms grund för att framhålla att det är mycket motiverat att ställa frågan ”vem är Obama ideologiskt?”

Efter att ha på ytan resonerat med en saklighet och objektivitet som om han lade fram en tes på ett statsvetenskapligt seminarium så hoppas förstås Bergström att han har läsaren med sig när han sedan kommer med sin försåtliga artikelknorr. Den är nämligen att ondgöra sig över att den typ av saklig granskning av Obamas ideologiska bakgrund som Bergström försökt visa är både intressant och motiverad försvåras eller rent av omöjliggörs av personer som hävdar att den är ett uttryck för ”hat” och ”en otäck kampanj”.

Så skapar han alltså intrycket att Obama kan vara en radikal idiot och att stackars John McCain, i sin med god statsvetenskaplig idéanalys besläktade iver att skapa klarhet kring Obamas ideologi, inte får komma till tals eftersom hans folkupplysande insatser helt omotiverat kallas ”negative campaigning”.

Här kommer några exempel på klarläggande analyser av Obamas ideologi från John McCains presidentvalskampanj. Strigensen i den statsvetenskapliga idéanalysen är väl inte på topp, men om vi får tro Hans Bergström så är väl detta ren folkupplysning.


———————————
Andra bloggare om , ,

Placebo en möjlig port till en annan läkekonst?

Efter att ha blivit intensivt engagerad i en debatt på denna min blogg efter ett inlägg som jag skrev med anledning av PC Jersilds recension i DN av Edzard Ernst och Simon Singhs bok Salvekvick och kvacksaleri så vill jag i anslutning till SvD-artikeln om samma bok bara ställa några frågor. Vad är placebo? Varför och hur fungerar placebo? Varför har inte placebo hög status utan betraktas närmast som ett felaktigt eller i varje fall primitivt och omodernt sätt att bli frisk?

Om det gick att förstå människan som fysiologiskt system så att man kunde systematiskt använda de mekanismer som verkar i det som kallas placebo så är jag övertygad om att om patienterna ställdes inför valet att få bli friska genom placebomekanismerna eller genom rejäla doser av allt annat än biverkningsfria kemikalier så skulle skolmedicinen så som den nu ser ut vara död.

Så i stället för att betrakta placebo som ett slags ointressant residualfenomen borde vi enligt min mening betrakta fenomenet som en möjlig port till paradigmomdanande insikter om människans natur och därmed också om sjukdomarnas uppkomst och bot.

Mitt intryck är dock att det inom medicinen som expertsystem (eller kanske det i stort sett bara är bland expertsystemets ideologiska väktare) är mycket viktigt att bli frisk på rätt sätt (dvs. på det sätt som dominerar nu) så det lär väl dröja innan modiga forskare vågar vända på analyskuttingen och verkligen försöka förstå placebo i stället för att se ner på det som ett slags sämre bot.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Colin Powells skarpsynta och välformulerade stöd för Obama

Colin Powell, utrikesminister under George W Bush första presidentperiod, har idag tagit offentlig ställning mot sitt eget partis kandidat. Och hans utomordentligt välreflekterade motivering kan avnjutas i följande inslag från Meet the Press. Särskilt berörande är hans berättelse om en ung muslimsk amerikan som förlorade sitt liv i Irak, och att denne man inte var en sämre amerikan för att han var muslim. Denna berättelse blev grundstenen i Powells bestämda avståndstagande från att republikanska partiets strateger försöker göra USA till ett slags pingstvänsteokrati.

DN, SvD, Sydsvenskan
———————————
Andra bloggare om , , ,

Sedvanlig skolmedicinsk arrogans

PC Jersild recenserar i dagens DN under rubriken Kvacksalveriets pris en mot alternativmedicin och komplementärmedicin mycket kritisk bok. Den är skriven av Simon Singh och Edzard Ernst och har titeln Salvekvick och kvacksalveri. Jag har inte läst boken, men kan i varje fall konstatera att Jersild verkar mer än nöjd med att i stort sett ingenting av vad som granskas i den finner nåd inför författarnas förmodat skärpta intellekt och goda omdöme.

Tonfallet i recensionen (och jag förmodar även tonfallet i boken) är präglat av den sedvanliga arrogansen i sammanhanget. Men låt mig påminna Jersild och andra som är på härnadståg mot alternativmedicinen att de personer som har och har haft nytta av alternativmedicinska behandlingar inte imponeras av att få veta att de har blivit lurade. Att de suggererat sig själva till friskhet eller att det helt enkelt bara är så att de blivit friska ändå. Och därmed spenderat pengar på verkningslösa dumheter.

Den skolmedicinska arrogansen är faktiskt kontraproduktiv. Personer som vet att de har haft nytta av alternativmedicinska behandlingar struntar naturligtvis fullständigt i att dessa behandlingar underkänns av skolmedicinska experter. Istället börjar man undra över vad det är för fel på vetenskapens metoder som gör att de inte kan hitta de verkningar som man själv med tacksamhet upplevt. Och så undrar man också över varför ideologiska representanter för en läkekonst som i Sverige årligen lär kosta 4000 personer livet p.g.a. felbehandlingar är så oroade över de risker som tas av personer som vänder sig till alternativmedicinen. Varför engagerar de sig inte för att försöka rädda de patienter som söker sig till deras eget system. Det verkar vara en långt angelägnare uppgift.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Den presidentvärdige Barack Obama

Att döma av opinionsundersökningarna och olika fokusgrupper med oberoende väljare blev den sista debatten mellan Barack Obama och John McCain ingen framgång för McCain. Jag såg på CNN:s kommentatorer (de skryter om sig själva som ”the best political team on television”) och känslan inledningsvis var att nu hade McCain gjort sin bästa debatt. Men så kom tittarundersökningen som visade att 58 % såg Obama som segrare mot 31 % för McCain. Och inte blev det bättre av att CBS undersökning av hur de oberoende väljarna uppfattade debatten visade liknande siffror, 53 % för Obama mot 22 % för McCain.

Detta fick kommentatorerna att börja fokusera på det intryck McCain hade gjort under debatten, vägledda av den oftast kloke David Gergen.

Förmodligen var det väl i en känsla av att McCain inte hade fört sig med optimal presidentvärdighet som fick Republikanska partiet att replikera med följande reklamfilm

Men man kan onekligen undra om denna film har en visuell kraft i bedömningen av vem som har den rätta presidentvärdigheten som kan mäta sig med följande bild från debatten.

Och när samma bild redigerats och försetts med kommentaren ”Hur skall Sarah Palin kunna vederlägga detta uppenbara bevis för evolutionen?” då blir det god politisk humor av det hela.

DN1, DN2, SvD
———————————
Andra bloggare om , ,

Antroposofisk medicin i blåsväder

Läste just en artikel i DN som förkunnar att Läkemedelsverket verkar inriktat på att sätta stopp för den antroposofiska medicinen. ”Vi bedömer att den svenska läkemedelslagstiftningen inte är anpassad för den antroposofiska medicinen”, säger Stefan Berggren som tydligen är enhetschef på Läkemedelsverket. Och slutsatsen är förstås den givna. Den dispens som antroposoferna har bör inte förnyas.

Min kommentar är att det naturligtvis inte finns någon anledning att tro att allt som antroposoferna sysslar med i sin läkekonst är höjt över varje rimlig invändning, men varför är det så angeläget att försöka lagvägen tvinga alla att bli friska på det sätt som skolmedicinen och dess institutioner för tillfället definierar som det rätta. Den omskrutna friheten skall minsann inte finnas på detta område. Och blir man frisk på fel sätt så har man förmodligen inte ens varit sjuk. En inbillningssjuk blir inbillningsfrisk.

Och hur stora är problemen med felbehandlingar etc. inom alternativmedicinen jämfört med felbehandlingar inom skolmedicinen? Det lär ju dö c:a 4000 personer om året av felbehandlingar inom sjukvården.

I samband med att TV 4 gjorde en utomordentligt snedvriden granskning av den antroposofiska cancermedicinen Iscador skrev jag en längre betraktelse i ämnet med titeln: Skolmedicin och alternativmedicin – hegemoniförsvar eller en möjlig framtida syntes. Den börjar på sidan 2 i detta dokument.

————————————–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Obamas storseger i skolvalet ett mycket gott omen!

Det produceras opinionsundersökningar i ett fullständigt oöverskådligt och faktiskt tröttande antal i den pågående presidentvalskampanjen i USA. Igår kungjordes emellertid ett slags kombinerat val och opinionsundersökning kallat The Scholastic Presidential Election Poll som visat sig nästan alltid förbåda resultatet i det verkliga presidentvalet. Det gäller alltså ett val bland skolungdomar i USA som går i klass 1-12. Detta val har ägt rum sedan 1940 och resultatet har faktiskt blivit det samma som i det efterföljande presidentvalet i alla presidentval utom två. 1948 vann nämligen Thomas E. Dewey i skolvalet och inte Harry Truman och 1960 då ju John Kennedy blev president så vann vann faktiskt Richard Nixon i skolvalet.

Vilket blev då resultatet denna gång. Jo Barack Obama fick 57 % och John McCain 39 % (4 % tillföll övriga kandidater). Inte illa!

Och följande lilla film skildrar en av dem som med all sannolikhet röstat på Obama. Och inte nog med det, den lille grabben har också lärt sig ett av Obamas mest kända tal utantill. Och han framför det med verklig bravur.

———————————-
Andra bloggare om , ,